Vilken socialgrupp hör en till?

Jag håller inte med dig Om någon börjar med att berätta om sin villa/bostadsrätt, bil osv så drar jag slutsatsen att den personen mäter framgång i (i första hand) ekonomiska faktorer, och de som gör så brukar ha arbetarbakgrund. Jag säger inte att ekonomi är oviktig för medelklassen, men det anses ganska ofint/trashigt att tala mycket om den. Sedan kan förstås detta bero på att som Grodfen skriver ekonomisk otrygghet inte känns som ett hot för att man har en grundtrygghet, men jag tror inte det är bara detta eftersom det finns ganska många i medelklassen som sämre ekonomi än arbetare. Kanske det rentav är därför, för att om man mätte framgång i pengar så skulle "obildade" personer hamna högre upp på statusstegen än ens lågbetalda bildade själv

För att generalisera:
"Skrytfaktorer" arbetare, exempel:
hus, bil, fint och välstädat hemma, duktig på matlagning och handarbete, storbilds-TV och liknande hemelektronik. För ungdomar: Bra i sport, mode, smink, nya mobiltelefoner.

"Skrytfaktorer" medelklass, exempel:
Utbildning (eller det kanske inte är skrytfaktor egentligen, det bara hör till), följa med i vad som händer, resor (ej charter), sommarstuga, helst på Österlen eller Gotland, volontärarbete, konstintresse (inte dussinkonst), teater.
Ungdomar: Skolframgångar.  Utseendet är viktigare än hos vuxna förstås. Ny teknik beror på. Dyrare datorer är vanligare än bland arbetarungdomar men på mobiltelefonsidan är det fler i de akademikertäta centrala delarna som helt saknar detta eller som har gamla modeller än till och med i fattiga "problemstadsdelar".

Jag undrar om du inte blandar ihop medelklassen med överklassen då du inte menar att den förstnämnda talar pengar i samma utsträckning. Jag delar inte alls den erfarenheten. Sedan tror jag att få pratar om det på samma sätt IRL som på nätet. IRL är det mera uppenbart och behöver inte nämnas.

Det har också nämnts att medelklassen inte åker på charter, vilket jag inte heller anser stämmer. Speciellt i småbarnsåren verkar det ytterst populärt att åka på 'all-inclusive' och slippa ha ansvar för allt i vardagen och bara ligga och sova i en solstol.

Fina bostäder (liksom var man bor) och vara duktig på matlagning brukar dessutom vara populärt oavsett samhällsklass.

Jag håller inte med dig Om någon börjar med att berätta om sin villa/bostadsrätt, bil osv så drar jag slutsatsen att den personen mäter framgång i (i första hand) ekonomiska faktorer, och de som gör så brukar ha arbetarbakgrund. Jag säger inte att ekonomi är oviktig för medelklassen, men det anses ganska ofint/trashigt att tala mycket om den. Sedan kan förstås detta bero på att som Grodfen skriver ekonomisk otrygghet inte känns som ett hot för att man har en grundtrygghet, men jag tror inte det är bara detta eftersom det finns ganska många i medelklassen som sämre ekonomi än arbetare. Kanske det rentav är därför, för att om man mätte framgång i pengar så skulle "obildade" personer hamna högre upp på statusstegen än ens lågbetalda bildade själv

För att generalisera:
"Skrytfaktorer" arbetare, exempel:
hus, bil, fint och välstädat hemma, duktig på matlagning och handarbete, storbilds-TV och liknande hemelektronik. För ungdomar: Bra i sport, mode, smink, nya mobiltelefoner.

"Skrytfaktorer" medelklass, exempel:
Utbildning (eller det kanske inte är skrytfaktor egentligen, det bara hör till), följa med i vad som händer, resor (ej charter), sommarstuga, helst på Österlen eller Gotland, volontärarbete, konstintresse (inte dussinkonst), teater.
Ungdomar: Skolframgångar.  Utseendet är viktigare än hos vuxna förstås. Ny teknik beror på. Dyrare datorer är vanligare än bland arbetarungdomar men på mobiltelefonsidan är det fler i de akademikertäta centrala delarna som helt saknar detta eller som har gamla modeller än till och med i fattiga "problemstadsdelar".

Jaha, då är det alltså därför jag fick korgen en gång. Jag var duktig på att laga mat och gillade inte att ha det grisigt omkring mig. Med andra ord - jag var inte fin nog eftersom det inte anstår medelklassen att hitta bland kastrullerna och de vet inte heller hur man byter påse i dammsugaren. Så jag fick hitta en bonnläpp i stället som villigt lät sig matas med mina kanelbullar och potatisgratänger. Fasen, och så är jag en hejare på att handarbeta också. Det som från början är en överklass-syssla, damerna satt och virkade med sina liljevita händer. Mitt favoritämne i skolan råkade vara slöjd, min mamma kunde nästan inte sy i en knapp ens.

Nej, allvarligt talat, vad då skrytfaktor att ha det rent hemma och kunna laga mat? Matlagning är väl verkligen i ropet om något, och det i alla samhällsklasser. Och rent hemma vill väl alla ha, det är väl elementärt, Watson? Så jag vill nog säga att det du tillskriver arbetarklassen som skrytfaktorer snarare är sådant som "hör till". Vem vill ta hem folk till en svinstia? Och vad gör medelklassen när de ska bjuda på fika? Hur gott är det med köpt fika i långa loppet?

Sedan detta med datorer och mobiltelefoner. Jag tror att det är lika vanligt med vräkiga grejer i både arbetarklassen såväl som medelklassen. Skillnaden är bara att det oftare händer i arbetarklassen att man förköper sig. Man har inte råd, men vill ha i alla fall och så tar man ett sms-lån till.

Nej, jag talar inte om överklassen även om jag också hört att det ska vara mer tabu där att prata pengar. Vi har tydligen olika erfarenheter. Eller så är det olika saker vi kallar medelklass. Du har säkert rätt i att det inte pratas på samma sätt IRL som på nätet av den anledning du säger. Jag har inte funderat över om medelklass skulle prata pengar på nätet
Jag håller inte heller med om att medelklassen inte skulle åka på charter. Visst görs det. Men det är inte "skrytfaktor".

när det inte är det är det inte den totala skam som det är för mina "arbetarsläktingar". Mina kompisar får komma och fika ändå i röran.

Sedan detta med datorer och mobiltelefoner. Jag tror att det är lika vanligt med vräkiga grejer i både arbetarklassen såväl som medelklassen. Skillnaden är bara att det oftare händer i arbetarklassen att man förköper sig. Man har inte råd, men vill ha i alla fall och så tar man ett sms-lån till.

Det är absolut lika vanligt med "vräkiga grejer" i såvär arbetarklass som medelklass (övre eller lägre) och, hör och häpna, överklassen.

Men "vräkiga grejer"- alltså sådant som anses värt att visa upp - är:

-  i ett arbetarhem: överdimensionerad  platt-tv, bilar, fyrhjulingar åt barnen, villor med fokus på storlek snarare än eftertanke på när huset byggdes, arkitekturens estetik, läge et c; heminredning (till hit hör också tesen om "städat hem")
- i ett kulturellt (övre) medelklasshem: konst av kvalitet som visar kunskap (tyvärr är man rädd för reproduktioner och köper hellre således originalkonst fastän den är sämre); förstaupplagor, böcker i oerhört stor kvantitet (hellre göra extrarummet till bibliotek än finrum), lägenhet eller hus spelar ingen roll - men många bosätter sig gärna i Stockholms innerstad, och skulle aldrig sätta sin fot i funkisvillor
- överklasshem (riktig överklass, inte bara ekonomisk): flamländska sextonhundratalsvävar, konst av betydande ålder och kvalitet, "familjejuveler" som går i arv, äkta ljuskronor, matsilver...

 Hos den kulturella medelklassen är dessutom avsaknaden av TV en av de största "skrytfaktorerna" som finns.

Det är gradskillnader, inte artskillnader. Jag gillar också hembakat, önskar att jag kunde handarbeta och tycker det är fint när det är rent hemma men när det inte är det är det inte den totala skam som det är för mina "arbetarsläktingar". Mina kompisar får komma och fika ändå i röran. (Min familj är blandad, mina föräldrar är akademiker från hem utan studietradition. Det var spännande för mig när jag som vuxen och stötte på sociologi och fick ord på skillnader jag alltid hade uppfattat men inte tänkt så mycket på.) Jag har en kusin som ofta säger med stolthet att hennes skåp är så fina inuti att vem som helst kan få öppna och titta. En annan släkting är duktig på fotboll och uppmuntras att spela även om det går ut över skolan. Sådant kanske förekommer i medelklassfamiljer men jag tror inte att det är vanligt.
Att man inte skulle vara fin nog för att man var arbetare får stå för dig. Jag har själv en partner som är lågutbildad arbetare. I de kulturkrockar vi har är det nog oftare han (eller hans släkt...) som hittar fel på mig än tvärtom.

Vad gäller mobiltelefonerna så är påståendet inte mitt även om det inte förvånar mig, jag såg statistik på saken i dagstidningen härom veckan.