Vilken socialgrupp hör en till?

Kul. Var finns artikeln?

Bryta. byyga, bo heter boken som den finns i.

Bryta, bygga, bo

Jag bor i en bostadsrätt med min partner, har hund, vi tjänar medelbra och jag ser mig som medelklass.

För dryga 2 år sen sålde vi villan, för ett av dom två barnen flyttade hemifrån och den andra är flygfärdig när som helst och det börjar bli för mycket jobb för oss.
Vi umgås helst med människor som kan utmana och lära oss något intellektuellt även om lite trams och flams är helt ok, dock får big brother-snack och liknande mig att somna.

Det är så mycket jag inte något om, t ex kvantfysik, men om det kommer upp som samtalsämne så känner jag mig inte underlägsen för att jag inget begriper, jag vet ju att jag har förmågan att begripa, så jag frågar och efteråt har jag lärt mig något nytt.
Antagligen beror det här på att jag själv har god självkänsla parat med att jag har vänner och en partner som aldrig skulle se ner på okunskap bara på att försöka låtsas ha kunskap man inte besitter och vara prestigefylld och inte kunna erkänna det.
Jag möts helt enkelt av respekt när jag frågar vilket får mig att fråga en gång till.

Det är högt i tak hemma hos oss och ingen fråga är för stor eller för liten.
Och som min partner säger "en dag utan att  jag lärt mig något är en förlorad dag".

Det är möjligt att du skulle vara medelklass även i mina ögon, du skriver för lite i inlägget för att se det. Jag tror inte det dock, och det beror på att du börjar med att prata om ekonomin. Att fokusera på ekonomiska faktorer är i min erfarenhet typiskt för personer med arbetarbakgrund.

Jag håller inte alls med om det. Snarare är det väl så att samhället i stort indikerar på att det är den viktigaste i livet. Det är svårt att värja sig ifrån att större delen av vår verklighet handlar om att konsumera sig en livsstil och en personlighet.
Själv finner jag pengar och statusprylar otroligt ointressant utöver den frihet och trygghet de ger att inte vara helt barskrapad. Få saker imponerar på mig så mycket som personer som orädda slänger sig ut i huvudlösa projekt med devisen att de i alla fall inte har något att förlora. Själv har jag en hel del viktigt att förlora på att göra på det viset. På gott och ont.

Tack. Kanske ska kika vid tillfälle.

Att våga göra det hör också med social tillhörighet att göra - har man en trygghet i grunden så vågar man riskera mer! Man vet att det sociala skyddsnätet finns där. Inte bara det ekonomiska. Och det finns liksom inte i ens begreppsvärld att man skulle hamna på gatan eller dylikt.

Socialt skyddsnät är knappast en klassfråga på det viset.

Sedan tror jag att de flesta låter bli att hoppa, inte för att man är rädd att hamna på gatan, utan för att man är väldigt förtjust i sina saker (i mitt fall i huvudsak boendet), så är det inget man riskerar i första taget. Nästan alla är i grunden mycket trygghetstörstande, men beroende på var man vill hoppa kan det ekonomiska kapitalet vara antingen jätteviktigt eller helt irrelevant.

Jag håller inte med dig Om någon börjar med att berätta om sin villa/bostadsrätt, bil osv så drar jag slutsatsen att den personen mäter framgång i (i första hand) ekonomiska faktorer, och de som gör så brukar ha arbetarbakgrund. Jag säger inte att ekonomi är oviktig för medelklassen, men det anses ganska ofint/trashigt att tala mycket om den. Sedan kan förstås detta bero på att som Grodfen skriver ekonomisk otrygghet inte känns som ett hot för att man har en grundtrygghet, men jag tror inte det är bara detta eftersom det finns ganska många i medelklassen som sämre ekonomi än arbetare. Kanske det rentav är därför, för att om man mätte framgång i pengar så skulle "obildade" personer hamna högre upp på statusstegen än ens lågbetalda bildade själv

För att generalisera:
"Skrytfaktorer" arbetare, exempel:
hus, bil, fint och välstädat hemma, duktig på matlagning och handarbete, storbilds-TV och liknande hemelektronik. För ungdomar: Bra i sport, mode, smink, nya mobiltelefoner.

"Skrytfaktorer" medelklass, exempel:
Utbildning (eller det kanske inte är skrytfaktor egentligen, det bara hör till), följa med i vad som händer, resor (ej charter), sommarstuga, helst på Österlen eller Gotland, volontärarbete, konstintresse (inte dussinkonst), teater.
Ungdomar: Skolframgångar.  Utseendet är viktigare än hos vuxna förstås. Ny teknik beror på. Dyrare datorer är vanligare än bland arbetarungdomar men på mobiltelefonsidan är det fler i de akademikertäta centrala delarna som helt saknar detta eller som har gamla modeller än till och med i fattiga "problemstadsdelar".