äggdonation; du med?

Jag är också 28 år och har höga FSH värden. mitt värde ligger på ca 60. Jag slutade med p-piller i mars, mensen kom tilllbaka, men oregelbunden o vid besök hos gyn framkom detta o oktober. Tog om testerna och fick bekräftat att jag inte kommer kunna få biologiska barn, utan äggdonation som gäller. Kom verkligen som en chock eftersom vi knappt ens försökt få barn än...

Nu har jag varit på mitt första besök på reproduktionsmedicinska på Sahlgrenska. Där fick jag ta en hel del tester och min man ombands göra spermatest.  När svaren på våra tester skall vi dit igen och då vill läkaren även träffa min man för att se hur han ser på det här med äggdonation för att ev skicka oss på remiss till detta. Innan dess skall jag även till e psykolog, specialiserad på barnlöshet. Jag vet inte om mer utredning kommer krävas eller om dom avslutar därefter med en remiss till ÄD.

I dagsläget väntar vi på en ny tid och svar på alla testen. Tiden från att vi fick detta besked har varit upp och ner känslomässigt. Första tiden kraschade jag totalt, men verkar som jag periodivis börjar komma över chocken. Men ibland faller man igen. 

Det här med östradiol har de ej testat på mig. Vad innebär det? 

Hej lyckligtlottad 1982 :)

Tråkigt att du också råkat ut för detta¨..:)
Jag blev också otroligt chockad när jag fick höra att jag inte skulle kunna skaffa biologiska barn. Det har väl motvilligt sjunkit in med tiden. Men som sagt; en krash som hette duga blev det när läkarna först började prata om det. Det var svårt att orka med jobb, och även allt annat. Det blir heller inte lättare av att de man umgås med är i samma ålder, vilket innebär en vanllig "barn-skaffar-ålder". Men så klart är jag glad för deras skull! Det blir bara så tydligt att man själv inte kan :(

De har testat östradiol flera gånger, vilket är detsamma som kroppens östrogen. Jag har alltså för låga värden av östradiol för att de skall räknas som "normala", så nu äter jag ersättning för att komma upp till den nivå som "friska" kvinnnor har (sett till att östrogen/östradiol är viktigt för ämnesomsättning, benskörhet etc). De har inte kollat ditt? Kanske är bra, och att de därför inte kommenterat det?

Vi hade heller inte börjt planera barn på "allvar" när vi fick veta. Det blir en helt annan sak när man vet att man inte kan, tycker jag; man vill lixom inget annat då. Sen är det ju även den aspekten att en utredning/äggdonation verkar ta lång tid, så man får ju börja för att inte bli "för gammal" känner jag.
Det där med psykologkontakt; var det på ditt eget bevåg eller är det något de rekommenderar/ordinerar?
Som sagt, vi väntar fortfarande på att få en tid till reproduktion på Sahlgrenska. Hur lång tid tog det innan ni fick er tid?

Ha det fint!

Hej!

Jag är i samma situation som ni... Opererade bort cystor i januari förra året (efter att försökt få bort dem med hormonbehandling i ca 2 år) samt ganska stora delar av mina äggstockar. Detta skulle vara ett rent "rutiningrepp" och vi  blev rådda att försöka att bli gravida på naturlig väg efter det. Hände inget så skulle vi få hjälp av ivf efter ett halvår.

Istället så försvann mensen efter operationen. Jag fick hjälp att kicka igång den igen med hjälpa v provera. I samband med detta togs prover på FSH. I maj 2010 fick vi reda på att värdet låg på 74 och vi togs bort från ivf-kön samt blev tillsgada att ÄD var det enda alternativet för oss... Kände precis som ni att mitt liv kraschade.

I augusti så gjorde vi ändå ett ivf försök på carlanderska men de fick inte ens fram något ägg trots att högsta hormondosen användes. På något sätt blev det då lite lättare att acceptera detta med ÄD efter det misslyckade försöket. (Även om jag fortfarande får panik över situationen ibland)

Vi har haft tur och fått hjälp av en av mina bästa vänner som korsdonator. Hon donerade ägg i november och nu står vi på tur... Troligtvis är det dax i mitten av februari. Ser framemot  detta med skräckblandad förtjusining.

Jag är  34 år.. Träffade min man ganska sent (för 4 år sen) och jag slutade med p-piller för tre år sen. Eftersom min mens strulade direkt pga cystorna så har vi aldrig heller hunnit "försöka på riktigt"...

Hej Alfonspalfons!

Tråkigt att även du har dessa problem.
Dock, vilken tur ni haft i all otur; att din kompis ville donera. Skönt att känna att man i alla fall kan ha någon slags "tur" eller på ett sätt något slags "privilegium" (är väl egentligen ett starkt ord i den här situationen, men). Hur gick det till? Jag antar att hon anmälde sig som intresserad donator, och att man sedan utredde henne på något vis; prover etc. Hur lång tid har hela den processen tagit, från att hon anmälde sig till att ni nu fått reda på att det är er tur i februari?
Jag tycker själv att det skulle kännas fantastiskt fint att få hjälp på det sättet; att någon som själv har så mycket liv inom sig vill dela med sig :) Hur fungerade resten; har ni kommit till den punkten att man tittat på alla parametrar man tar ställning till för att välja lämplig donator? Vet du hur långt sekretessen kring donatorn sträcker sig; vi som mottar ägg får väl ingen info alls om denna person? Eller?
Får jag fråga om man har kollat ditt östradiolvärde? Funderar på om högt FSH och lågt östrogen (östradiol) per automatik hänger ihop...?
Även fast vi inte ens fått någon tid än till reproduktion, börjar jag fundera i banorna kring hur man skall gå till väga om man vill ha ännu ett barn sedan :) Lite väl för i tiden eftersom vi inte ens sett att nummer blir till för vår del, jag vet :) Men med tanke på allt som hänt med detta, kan jag inte göra annat än tänka framåt och "oroa mig" lite smått. Får väl försöks tänka på "en sak i taget" kanske..

Ha det fint!

För min del är det så, har högt FSH och lågt östradiol.

Jag var i samma hemska sits för ca 3 år sedan där du befinner dig nu...men numera är jag en lycklig mamma till världens goaste lilla unge  

Nu var ju inte frågan riktad till mig men jag tar mig friheten att svara ändå. Gör man ÄD i Sverige får man ingen information alls kring givaren (eller jo, ålder kan man få reda på om man blir gravid). Däremot så försöker man matcha mottagare och donator utseendemässigt så gott det går, ex är du blåögd så får du inte en brunögd donator.

Hej igen!

Ja det känns som den största gåvan att min vän har gjort detta för oss! Hon och jag hade pratat lite om ÄD redan innan jag ens visste att det var det som skulle bli aktuellt för oss. Redan då sa hon att hon kunde hjälpa till (hon har två barn själv). När det sedan blev så att det är ÄD som gäller för oss tänkte bestämde hon sig ganska snabbt att hon ville göra det och hon anmälde sig innan sommaruppehållet. I augusti tog hon prover samt var på smtal med kurator. Sedan fick hon ett godkännande och i november donerade hon. Så man kan säga att från början på maj då vi fick beskedet till februari har det tagit förr oss att komma fram i kön...  ca 10 mån. Jag har oxå lågt östradiolvärde...tydligen så lågt som andra har då de nedreglerats inför ivf.  Vi vet inget om donatorn. Mer än att de försöker matcha oss hyfsat med varandra... De har noterat hårfärg, ögonfärg, längd, vikt... Vi gör ju ÄD i Sverige, jag vet inte om man får mer info om donatorn ifall man gör utomlands. Har inte allas satt mig in i det...  De senaste månaderna har gått åt till att acceptera detta... Har även gjort den testbehandling för att se hur jag reagerar på hormonerna. Så det har varit väldigt mkt att ta sig igenom både fysiskt och psykiskt. Jag har inte orkat att jobba helt...och jobbar nu bara 75%.  Som tur är har jag fått jättebra psykolog hjälp på sjukhuset... Utan det vet jag inte om jag kännt som jag gör idag...

Vad är nästa steg för er??

Stort lycka till tjejer på er färd till ett barn. Håller tummarna för er!

Estra; va roligt att du har fått en liten guldklimp - grattis! :) Det känns bra att läsa om er som nu är lyckliga med barn, efter att ha gått igenom det man själv ännu bara påbörjat..:) Att det finns hopp!

Det var väl ungefär det jag hade för mig att jag läst; att man matchas mot utseende men får i pricip inte veta något mer (om ÄD görs här i sverige). Jag tror för min del att det räcker, vet inte om jag skulle vilja veta mer. Någonstans skulle det kanske kännas för "personligt" om man kände till detaljer om den som bidragit till att ens framtida barn existerar.

Det jag haft mest problem med rent psykiskt är den ärfliga kontra miljö-biten. Alltså; hur mycket av hur en människa blir styrs av arv respektive miljö? Den frågan är väl egentligen rent spekulativ på ett sätt, men jag tyckte det var oerhört jobbigt i början när jag precis fått veta att biologiska barn är uteslutet, att det aldrig kommer att finnas någon som "liknar" mig. Och då tänkte jag på "liknar" i betydelsen av både utseendemässigt, men även sett till egenskaper. Av någon anledning har jag haft med mig tanken genom livet om att man till stor blir lik sina föräldrar (till sätt och utseende) pga att man är just deras biologiska barn. Den tanken har jag lyckats arbeta lite med, men jag tycker fortfarande att det är svårt att acceptera att det inte kommer att finnas en liten människa som "kommer ifrån mig". Vad tycker ni andra? Hur kan man komma vidare från det tankesättet? Kanske med tiden..

För övrigt känns det som ett "hån", inte från någon speciell person alls men ändå, att man skall behöva påminnas om det här problemet varje månad (som man ju redan gör minst 5 ggr per dag) när den konstgjorda mensen kommer ("tack vare" östrogenersättningen). Det är klart att jag hellre äter östrogenersättning för att slippa ev problem pga brist, men det är bara så dumt att bieffekten är just mens :(

Hoppas att det går framåt för er andra!
Jag väntar ivrigt på kallelse från reproduktion imorgon igen när jag öppnar ytterdörren hemma.
Ha det fint!

Jag håller med, väldigt roligt och skönt att höra om er som lyckats med ÄD!!

Jag förstår precis vad du menar Emmm28 med det där med arv och miljö... och jag har nog kännt alla känslor när det gäller det. Från att jag fått "panik" över  att tänka på att mina gener aldrig förs vidare till att gener kanske inte är så viktigt trots allt. Jag har ganska bra samtalshjälp kring detta och hon jag pratade med menade på att miljön trots allt påverkar mest. Hon menade att t om adopterade barn kan ta efter minspel och röresler från föräldrarna och hon berättade om sin adopetrade kusin som pratade exakt som sin pappa... Jag tror nog däremot att jag aldrig kännt att jag "vill" att ett barn ska likna mig utsseendemässigt...Däremot hoppas jag att (om vi lyckas) att man kan se min man i barnet. Men å andra sidan så har jag aldrig haft svårt att "ta till mig" barn. Jag arbetar med barn och fler än en gång har jag kännt att jag skulle vilja ta med barn hem som jag ser far illa i sitt eget hem... Så nu tror jag nog inte att om vi får barn genom ÄD (som jag burit och fött fram) kommer kännas på något annat sätt än vårat helt "egna" oavsett gener.

Vad hart de sagt till dig om att ta östrogenersättning? Till mig sa som för ca ett år sen att jag skulle börja med det... Eftersom jag inte skulle ha ngn egen menscykel enligt läkaren. Jag vet inte riktigt varför men jag hämtade aldrig ut det receptet.. och min mens har kommit mer eller mindre som en klocka ändå. Var det av nån särskild anledning som du fick börja ta det?

Hoppas att din kallelse dimper ner snart!

Ha det gott!:)