äggdonation; du med?

emmm28, hur går det fäör dig har du hört nåt än?

alfonspalfons: Det skall bli roligt att följa dig i din resa, du som är så nära nu... :) Jag hoppas att du kommer bli vår förebild i tråden här! :)

Esta: Så skönt att hhöra att folk har lyckats :)

Ewa. Vi hann inte heller att försöka få barn innan vi fick detta beskedet. På ett sätt skönt att vi fick veta detta så tidigt, men å andra sidan helt galet snopet att man skyddat sig hela livet och sen inte ens hinner försöka förrän nån kommer och säger att det inte är möjligt. Mycket knäckande.. :(

Flisan: Du är en fantastisk kvinna som donerar ägg!!!!

Själva väntar vi fortfarande på återbesök till SU. Vi står inte i kön än, men räknat med att få en plats där. Vi har även bokat tid för första besök på AVA i Tammerfors. Vi åker dit den 10 mars och hoppas om möjligt få göra ett första försök i september... Känns lite lagom så vi hinner försöka lite själva med. Men orkar nog itne vänta hela kötiden i Sverige innan vi gör iaf ett första försök.  Vi får se vad läkarna i Sverige säger med avseende svaren på de tester som vi tagit....

Men tankarna går ju hela tiden, om att inte bli biologisk mamma... biologisk... biologisk...

lyckligtlottad1982; Jag förstår exakt vad du menar med detta med biologiskt... Även fast vi är så "nära" nu ska jag drabbas av "panik" ibland och tänka på att mitt eventuella barn inte får mina gener... men när jag lugnat mig så tycker jag nog innerst inne att det inte är så viktigt (längre)! Det är stora frågor helt enkelt... Har du fått någon samtalshjälp kring detta? Jag gick regelbundet i 5 månader och pratade med en terapeut som var specialiserad på området. Det hjälpte mig mycket! B la så talade hon om olika "kriterier" en förälder ska uppfylla... Och att få barn via ÄD "uppfyller" 4 av 5 "kriterier"...  Det enda som inte uppfylls är det genetiska, men eftersom du som kvinna bär barnet så blir det ditt biologiska barn! För mig har det varit lättare att bearbeta allt när jag tänkt på detta... Även om jag som sagt fortfarande får "panik" ibland.

Hej alla,

Jag är ny på tråden och kan berätta min situation. Jag är 39 år och har både hög FSH-värde och lågt AMH-värdet. Samtidigt har jag endometrios vilket gör att naturligt väg blir jag aldrig gravid pga.sammanväxningar. Vi provade ett ivf-försök innan vi blev nekade för att prova andra gången. Det var i privat klinik i Sthlm. Nu har vi åkt första gången till AVA clinic i Åbo för att titta på möjligheter till ÄD. Alla som kommer dit har 50% möjlighet att bli gravid första gången med ÄD - vartav hälften får missfall. Jag hörde att pga.myom i livmoder är det svårt med att embryon ska fästa och mina chanser är reducerade till 30%. Jag har samma tankar som ni - det är inte min biologiska barn samt barnet får veta donator när hon/han är 18 år gammal. Kommer hon älska mig mindre eller är jag fortfarande mamma? Kommer hon/han har längtar att leta efter sina rötter? Vad säger omgivningen om äggdonation? Tydligen måste barnmorska och BV veta att hon/han är inte din biologiska. Iaf vi har ställt oss i kö i Åbo och måste vänta på 7-9 mån innan vi kan börja med ÄD. Andra sidan är vi i kö!

NinaCamilla: Vad kostar ÄD på AVA clinic i Åbo? Vi ska göra ett sista IVF syskonförsök o om det inte lyckas blir det antaligen inget mer o ÄD vet jag inte om vi har råd med, men kolla upp kan man ju alltid.  Vi har en son på 2 år, men jag vill så gärna ha ett syskon o vid 40 är det ju inte så lätt. VÅr son blev til på andra IVF försöket.

Hej alla.
Det har varit intressant läsning på denna tråd, hoppas det går bra för er alla
Vi ska till Åbo den 3 Feb, de sa att det kostar 7400 Euro med microinjektion, 6600 Euro ca med vanlig IVF.
Jag är 39 år och fick reda på att mitt FSH låg på 76, LH på 49. Inga alternativ alltså,
NinaCamilla, är det så att vid 18-års åldern så får de reda på vem som donerat? Trodde de fick bestämma själva om de vill veta det.
Jag och min sambo tänker väl som er angående detta med äggdonation och hur ett evenyuellt barn kan uppfatta detta. Men jag tror samtidigt att det är lättare för ett äggdonerat barn att se den kvinna som burit barnet som sin mamma. Det är ju inte på samma sätt att som barn ha blivit bortadopterat av sina föräldrar till ett eventuellt barnhem och sen kommit till de som ej kan få barn naturligt. Där kan man ju förstå att de på ett annat sätt kanske vill söka sina "rötter". Men det hänger väl också kanske ihop med hur gott självförtroende det barnet har som har blivit adopterat med stöd från den nya familjen.
Jag tror ingen situation är lättare än den andra.
Visst kan man väl tala om för BVC och BM  att det är äggdonerat, vad gör det? Man har ju burit barnet själv. Ang omgivningen, där kan man väl tala om för de som man vill själv tala om att det är en äggdonation. Alla måste ju inte veta, om man nu känner så.
Jag har varit livrädd att tala om detta för min mamma då man kan tänka sig att kommentaren blir något liknande med "Det skulle du väl ha tänkt på tidigare och inte väntat så länge". Så jag tog mod till mig och "slängde" ur mig min historia om detta med för tidigt klimaterium (30-år) och ÄD och Åbo.
Vad härligt fick jag till svar, hoppas det blir något av det. Detta var de sista orden jag hade väntat mig från min egen mor, sen kom mera bra saker från henne. Man ska inte sluta förvåna sig. Hopp finns.

Underverket06: ÄD kostar 7400, om man inte lyckas med första gången, kostar andra försöket 1100 EUR (upptining av ägg), tredje försök kostar detsamma. Efter 3. försök måste man betala igen 7400 EUR.

Lie1: Javisst får barnet själv bestämma om hon/han vill veta donator.  Det blir inte automatisk. Läkaren sa att vi måste berätta om äggdonation redan vid 4 års ålder. Det är ju rimligt att börja berätta tidigt. Man vill inte vänta tills barnet är 18 år. BVC och BM måste tydligen veta att du har fått äggdonation. Alla kvinnor som har fått äggdonation har större chans för havandeskapsförgiftning. Jag antar att man måste kontrollera lite oftare i så fall.

Jag var själv orolig att jag har väntat för länge att skaffa barn. Jag frågade direkt från läkaren om min situation. Jag är 39 år gammal. Han berättade att jag är inte ensam och det är många yngre också som har samma problem. Det handlar inte om ålder utan vår äggreserv i början.
Jag försöker vara så öppen som möljigt. När jag insåg 1 år sen att jag aldrig kommer bli gravid naturligt, har jag försökt hitta information - både nätet och via kompisar. Det känns som att ingen vill prata om saken. När jag själv letade hjälp, hörde jag att andra par har också haft problem. Vi är inte de enda. Jag hoppas att det blir lättare för paren att skaffa hjälp när man kan fråga vad det innebär. Det blir inte så hemsk att göra äggdonation utan blir mer naturligt.

Nu måste vi bara vänta 7-9 månader innan vi kan påbörja.

Nu är jag hemkommen från läkaren och som vanligt blir jag helt förstörd så de blev att ta en ledig dag hemma efter besöket :(  Jag behöver inte mer än komma in och få frågan hur de är innan jag storgråter, jag som hade laddat med massa frågor. Nu har dom uteslutit att de är pga av autoimunsjukdom som jag fått nedsatt funktion i äggstockarna. Mina värden är sämre än någonsin så det känns lönlöst att betala för ett privat ivf och istället spara pengarna till ett privat äd. Jag har försökt få någonslags medicin för att kunna sova, de senaste 2-3månaderna har jag inte kunnat sova en hel natt, de är jätte jobbigt. Men ingen vill ge mig något och alla säger att de är någon annan läkare som har ansvar för medicinering.

En sak jag undrat endel över är om de här räknas som en sjukdom, kan jag anmäla de här till mitt försäkringsbolag? Hur har ni andra gjort, någon som försökt få ut pengar på de sättet än? privat äd är ju inte gratis och inte heller att vara hemma för att man mår såpass dåligt till och från heller.

så kul att läsa om er som kommit en bit på vägen, skulle vara så mycke lättare om man fick ett datum för första besöket även fast de skulle vara om ett år. Nu känns de som att man kommer stå i den där kön i flera år...

lyckligtlottad1982: jag fick en remiss till kurator nu, hur var uppläggaet där? Jag tänkte att de kunde vara skönt att prova då de här inte är något jag pratar om med vem som helst heller.  Hoppas ni får remissen till ÄD, vi hamnaden i kön direkt när remissen hade skickats men fick inte veta de förrens några månader efter. Så bli inte oroliga om de tar ett tag innan brevet kommer.

ewa00; Jag förstår precis din frustration över väntan. Snart är det dags för oss att göra vårat första försök och även fast det är nära nu så "sniglar" sig tiden fram mer än någonsin... Det är hemskt att vänta. Likaså att man känner sig som "ett papper i högen" och att man måste ligga på och ställa frågor...kolla upp saker m m för att saker och ting ska ske. Så har iaf jag upplevt det.. Och direkt man får ett datum så har man något att förhålla sig till, vilket är skönare.

Precis som du så har jag haft och har otroliga problem med sömnen. Jag har varit i denna karusellen i över tre år nu och en period var jag sjukskriven helt och hållet. Det berodde iosf inte bara på detta med barn utan även på jobbet plus att de misstänkte cancer i mina äggstockar. Så det blev lite för mkt där ett tag. NU jobbar jag 75% och jag har fått kontakt med en fantastisk läkare på vårdcentralen som vet om hela min situation. HOn säger att sova gott är a och o när man är i en livskris (som detta ändå är) så jag har sömntabletter vid flera tillfällen. Bara vetskapen om att jag har dem där i skåpet gör mig lugnare.

Just det, detta räknas ju som en "sjukdom"... Det har jag inte tänkt på. Det vore ju inte mer än rätt att man kan få lite kompsenation ekonomiskt kan man tycka... För som du skriver är det ju en del som kostar när man håller på med detta...

Kram på er alla!