Vi som fått nog, nu SKA det bli ett plus i Januari!!!

HURRA! Grattis i mängder !! Åh så mysigt, jag drömmer mig tillbaka till de första BB-dygnen med båda barnen ofta . Den där nyföddhetslukten som är så speciell i början, mmmm...

Ja, Daz Hamster, Bild!!

DazHamster: Ååååh, så söööt!!! Gosigt.....

Lyckan smyger sig på... Jag har också haft svårt att vara på rosa moln i början med båda mina, men plötsligt så...Blev ju dramatiskt i början för er också.
Min minsta andades inte själv på över 5 minuter innan de fick igång henne och det blev neonatalen etc först. Och amningen kan vara jättejobbig i början och att man är så fruktansvärt trött..Frustration och tårar skingras sen.Det  BLIR bättre!! Kram

Jepp, det vänder när du minst anar det! Pesonligen tycker jag det lättar ordentligt efter 2 månader, sen blir det ännu bättre vid 3 månader. Som att rullgardinen åker upp liksom. Oh hormonerna är så sjukt starka i början så man är som ett öppet sår...

Daz: Ja man kan bli förvirrad av känslorna som står i konflikt med varandra, höga toppar och djupa dalar...Och precis ALLA förväntar sig att man ska vara på rosa moln typ hela tiden  . Hormonraset efter en förlossning är helt massivt och man är i klorna på alla känslostormar, inget man styr över alls. Lite läskigt tyckte jag och min man det var.
När vi kom hem med ettan från sjukhuset och våra föräldrar skulle komma och titta på bebisen snart, var det en småsak som utlöste min jättegråt. Jag kunde inte sluta gråta sen, allt kändes jobbigt och jag låste in mig i badrummet... Nu kan jag småle åt min dramatik så här i efterhand men då kändes det som att hjärtat skulle brista och jag visste inte varför... det lägger sig sen!!

Låter jättejobbigt att ha så mycket samtidigt som du ska försöka ladda inför förlossningen.... Mycket ont i ryggen eller andra besvärligheter? Kram!

Det finns mycket plats i hjärtat!! Och bebisen kommer ut på ett eller annat sätt. Ta hand om dig så gott det går och försök vila mycket. Kram!

Det är så roligt att följa alla!! Bra tråd det här 

Blev jätteledsen igår...Var tvungen att tacka nej till en kompis 30-årskalas eftersom jag inte orkar ta dubbla bussar ut till henne (hon bor i Hjärup), mingla och sen åka hem när det tar minst 1,5 timme att ta sig dit bara (jag har inte körkort). Det är jättejobbigt att åka buss och sitta still länge blir jag stel och får ännu mer ont av. Är massivt trött av behandlingen och har dessutom blivit svullen i ansiktet av kortisonen. Inte jätteläge för fest mao. MEN det är hennes 30-årskalas och för henne är det viktigast i hela världen ju (och det är klart det ska få vara det! hon har inga barn så hon är ännu viktigast).
Hon blev så sur när jag berättade att jag nog inte kunde komma. Alternativet skulle vara att jag och mannen kör dit (nästan 1 timme enkel väg), men då måste vi fixa barnvakt åt båda barnen eftersom de inte är välkomna på festen. Och vi vill inte lämna Agnes mer än ett par timmar max nu när hon är i separationsångestfasen...
SÅ: vi får försöka fixa så vi kan vara där 1 timme åtminstone. Men det är ganska mycket jobb för att kunna vara där en timme bara. Och jag har så ont på kvällarna. Men hon gjorde klart att det inte var acceptabelt att tacka nej (till saken hör att hon bjudit folk och nästan ingen kunde komma men det är ju inte mitt fel...)
Jag inser att det är så här livet kommer vara. Ibland kommer jag inte få förståelse för mitt dåliga skick, inte ens av mina närmaste. Och jag kommer göra många besvikna när jag ställer in saker. Jag ska ge henne en broschyr om vad sjukdomen innebär så får hon läsa den och fundera lite. Känns som hon visar noll förståelse,,,

Tack för styrkekramen !

Åh NEJ!! F-n vilken otur du har... Usch, hoppas blodproppssmärtan ger med sig så du inte har det ovanpå allt. Kram

Tack snälla för omtanken! Ja, jag blev förvånad minst sagt över hennes totala brist på empati för hon är annars den som brukar bry sig om och ta sig tid- plötsligt byter hon personlighet liksom?
Ja, hur kan hon vilja utsätta mig för ännu mer smärta och trötthet bara för en fest skull? Knäppt. Vi får se, hur som helst såg det iaf dystert ut på barnvaktsfronten. Vet inte vad hon hade tänkt att vi skulle göra med barnen, vi kan liksom inte bara lämna dem vind för våg och det är inte superlätt att skaffa barnvakt en lördagkväll åt en 2,5-åring och en 9-månaders bebis. Det kan inte vara vem som helst heller, måste vara någon de känner väl och är trygga med ju.
Och sen kan jag känna lite att jag känner inte de andra på festen jätteväl och så kommer jag med mina handledsskenor och kryckor och måste då svara på en hel massa frågor om mitt allmäntillstånd. kanske inte jättesugen på det heller  ...

Jaja, hur är det med dig idag då? 

DazHamster: Ååååhh, sååå sööt!!! Nu vill jag ha en bebis till ha ha 

Maajsi: Underbara nyheter att allt såg bra ut! Kram

Nej, vi ska vänta några år har vi sagt....Två täta är arbetssamt... Och pga min reuma kanske vi inte ska ha fler.
 

Mysigt att höra hjärtljuden!

He he, låter som fullt ös för dig . Vi har ju bara två men det är full rulle med en 9 måmaders och en 2,5-åring...

STORT grattis!!! Hur mår du?

 Härligt med vecka 12!! Är du fortfarande lika jättetrött? Hur är det med illamående`?

Kan tänka mig att krafterna är icke-existerande! Kan du vila nåt och så?