Någon som varit död men återupplivats?

Varför är du nyfiken på det? Är det nån for av fascnation? Förlåt, jag tycker det är otäckt.

Inte jag, men min Storebror hade en hjärninflammation när han var liten och fick återupplivas ett flertal gånger. Sista gången var han borta en bra stund och när han vaknade till sen sa han saker som; "Gud har inte skägg. Han sa att det inte var min tur än." till Mamma. Inte direkt ordagrant men nåt åt det hållet. Läskigt!

Jag har varit med om det. För mig var det bara en stor minneslucka. Såg inga anhöriga eller liknande.

Min syster va med om det i våras. Hon fick akut hjärtstopp o va iprincip död innan dom fick igång hjärtat igen. Hon minns ingenting alls av det. Hon har i princip glömt det som hände tidigare den dagen o dagen innan. Hon har små minnesfragment som att hon hade pratat med en tidigare den dagen o om att hon hade varit o handlat en speciell sak, annars är allt borta. Även 2-3 dagar efter att hon vaknat upp (va nersövd drygt 1 dygn) har hon svårt att minnas. Dom fick föra en dagbok om vad som hade hänt o vad som hände efter att hon va vaken.

Jag är sjuksköterska på akuten och har återupplivat en del patienter. Hittills har jag inte träffat någon patient som sedan berättat att de skulle ha sett något. JAG däremot har upplevt en konstig känsla när någon dör (utan att återupplivas). Jag vet inte hur jag ska beskriva det, och jag vet inte om den är inbillad, men det är en förlust av spänning/energi/elektricitet i luften på något sätt. En kyla. Jag vill betona att jag är rätt härdad av mig, jag tycker inte det är obehagligt. 

hej, jag har varit med när en släkting dog och det var exakt som du beskriver det - en energi som lämnade rummet.

jag kände när min släkting dog och "släppte taget" om sin kropp. sekunden innan var h*n där. sekunden efter var h*n inte där. Under själva dödsögonblicket log h*n mot mig och sedan släppte h*n taget. Jag kände det som att energin du talar om for ut från min släkting och det var en rent fysisk känsla hos mig när den passerade igenom mig. Sen kändes det som min släkting stod borta vid fönstret och tittade på oss en stund. Sen var h*n borta.

Saknar denna släkting något oerhört. H*n lärde mig allt i livet och det sista jag fick med mig är att döden är en aktiv handling, och att vår kropp endast är vår farkost medan vi är här. Vi själva är något annat - själ/energi eller vad man nu vill kalla det. 

TS bra du tog upp denna tråd..är med nyfiken på detta faktiskt...

Jag kan berätta en sak som hände mig när jag var runt tio år. Det var sommar o jättevarmt och vi skulle åka till stranden och bada. Jag kände mig inte bra, hade ont i halsen och hade säkert feber, men jag ville så gärna bada så jag sa ingenting till mamma. Vi var där och badade några timmar och jag dök och stod på händerna och hade kul med mina kompisar, men till slut orkade jag inte mer och sa till min mamma att jag kände mig sjuk. Vi åkte hem och jag hade då väldigt hög feber.

När jag låg i sängen i rummet kände jag att jag höll på att lyfta och jag ropade på mamma att jag jag höll på att lyfta. Hon tyckte väl att det var otäckt så hon höll ner mig i sängen, men jag lyfte. Dvs inte kroppen utan "jag" flög upp i rummets vänstra hörn och tittade ner på mig och mamma. Såg när mamma satt där och tryckte ner mig i sängen. Där satt jag en liten stund, sen var jag tillbaka i kroppen igen. Mamma gav mig alvedon och febern sjönk.

Ett par timmar senare var jag uppe och skuttade igen.

När min mamma dog för 9 år sedan satt jag och höll henne i handen. Kände också en märklig känsla eller stämning precis när hon dog. Jag har aldrig varit med om att någon har dött förut, men ögonblicket var så välbekant! Kändes som om jag varit med om det tusen gånger. Det går inte att förklara varför jag kände så, men så kände jag verkligen, Känslan jag hade sen var att hon var kvar en stund och försvann längre bort sen. Hade även känslan att hon var kvar ovanför mig eller i närheten några dagar. Men sedan var hon borta. 

jag har även vart med om nära döden upplevelse på sjukhus. Men ingen som hämtade mig inte, och inte det minsta gudomliga upplevelsen, eller konstiga syner.. Smått besviken, faktiskt =( Det är ungefär som en variant av att "svimma". Roligare än så var det inte. Så tror inte att det i sig är någon "stor" händelse för den det drabbar. Däremot givetvis för anhöriga. Däremot var det inte direkt plågsamt, eller som att drunkna, eller liknande.. Det enda var att jag förutom att jag stegvis tappade synen, hörde hjärtat en stund i trummhinorna, ungefär som om ljudet utanför försvann. Allt.

Jag blev påkörd när jag var blott 9 år, flög ca 100 meter av smällen. INGEN trodde att jag skulle överleva detta!
Jag vaknade upp på natten (inga minnen själv från detta dock) och satte mig upp i sjukhussängen och sa till min mamma lugnande (hon grät av oro) "Mamma, det var inte min tur denna gången, det är ingen fara, det är inte min tur än".

Hon började gråta ännu mer av dessa ord och kunde för allt i världen inte förstå vart en 9-åring fick dessa ord ifrån. De sitter fortfarande djupt etsade i hennes minne.

Sedan hade jag lagt mig ner och somnat om.