Någon som varit död men återupplivats?

Intressant att läsa upplevelserna så jag skriver en kommentar här :)

Fint att höra folks privata upplevelser.
Det är inte alla som vill berätta om sina "ndu" så det är bra att man kan vara anonym här. 
Tyvärr har jag ingen sådan upplevelse att berätta, då mina upplevelser varit av ett annat slag men jag tycker ämnet är  väldigt intressant.

Dock kan jag berätta att min dotter och även en väns dotter talade om att dom skulle dö unga, långt innan de dog. Och de dog båda i olyckshändelser med bara några veckors mellanrum.
 

Jag har inte upplevt eller känner någon som har upplevt det, men däremot såg jag en dokumentär för ett tag sedan som handlade om nära döden upplevelser där en läkare/forskare berättade hur det går till.

Nu ska vi se om jag kan förklara vad han sa. Jag är rätt kass på att förklara och hitta rätt ord :)

Inne i hjärnan så skickas det signaler hit och dit i kroppen och det är någonting som gör att dom håller sig inom hjärnan. När man dör så frigörs dessa signaler och tränger ut från kroppen. Om man sedan lyckas återuppliva personen i fråga så dras signalerna tillbaka och lagras som minnen. Signalerna fångar alltså upp det som sker utanför kroppen.

Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Jag tycker att det låter logiskt. Speciellt när han berättade det.

Vill du berätta mer?

Kan inte bidra med en historia om att jag själv nästan dött och överlevt som trådstartaren önskat men jag kan berätta om en del saker jag upplevt med djur.

Dels det som många av er säger att man känner direkt när en individ har dött, när jag var tvungen att avliva min sjuka hund så förändrades hela han inom loppet av sekunder, det var verkligen bara ett tomt skal och allt som varit han var borta. Otrolig sorgligt och otäckt men samtidigt lite skönt, då var det inte honom jag begravde senare utan bara det som varit han.

Jag tror på själen och att alla vi som lever bär på en.

En annan sak jag var med om var när jag jobbade med hundar som hölls i kennlar, en hund fastnade med sin tand i en annan hunds halsband varpå den hunden kvävdes. Den var hela livlös och tungan hängde ut och var blå, hon andades inte. Då var hon som tom... Vi sprang in och spolade henne i kallvatten och gav konstgjord andning och då kunde man känna hur hon återvända till sin kropp.
Häftigt och härligt att hon överlevde.

Behöver jag säga att jag efter det ALLTID tar av halsbanden på mina hundar när de ska leka med varandra?

Inte jag själv direkt.. eller kanske inte ens hör hit.

Men min farmor dog i somras. Hon har under en längre tid blivit sämre och försvunnit mer och mer. (hjärnskada) Så jag har länge känt att hon redan var död.. eller nått. För hon var redan borta.

Iaf, jag tänkte inte på henne så ofta. Träffades sällan och ville inte träffa henne så mycket.. för det var jobbigt att se henne så där.

Och helt plötsligt så fick jag svårt att sova.. låg ofta vaken till kl 2 på natten. Och började tänka på henne. Kom på att jag saknade henne och grät lite över henne. Det gjorde jag några nätter. Men alltid somnade jag vid 2 tiden.

Iaf, en morgon samma vecka ringer min syster och berättar att farmor har dött. Hon dog kl 2 på natten innan.

Nu kan det ju ha varit en slump, men det känns som en konstig slump när jag knappt tänkt på henne på väldigt länge och då helt plötsligt gör jag det flera nätter samma vecka som hon dör.

Men jag brukar ofta känna på mig saker och drömmer ofta sanndrömmar innan det händer på riktigt..

Jobbar också som uska och när jag suttit vak har det hänt några gånger att personen som ligger för döden har vaknat till(ni som jobbar med det vet att dom oftast inte är helt vakna innan de dör) och börjat prata med sin döda make,maka. Det har varit så att "va bra att du sitter där och väntar på mig" och liknande. Man blir både kall och varm i kroppen när man upplever det.

Alltså har man varit nära döden är man ju inte helt död, för då slutar hjärnfunktioner och ALLT fungera och du kan inte återupplivas. När du återupplivas har du ju inte vart död "på riktigt" så egentligen spelar ju inte folks erfarenheter någon större roll?.

Min mormor, som dog förra våren, hade en nära döden upplevelse. Hon låg på sjukhus i början av fyrtiotalet, hon var svårt sjuk efter det att hon fött sitt första barn och hade över 41 graders feber och läkaren hade sagt till morfar och till hennes föräldrar att hon skulle dö. En natt nådde hon kritiskt läge och "dog", hon berättade att hon då såg en "syn" på väggen mittemot, väggen liksom "rullades upp" och hon såg en man som satt vid ett bord och såg ned i en stor bok, denne man kändes för henne som om han var Jesus eller någon liknande. Han sa ingenting, inte ett ljud, han bara såg på henne, mycket strängt. Hon förstod vad som var på väg att hända och började be på sina bara knän: "snälla, snälla, låt mig få leva, jag vill leva, snälla!" mannen bara såg på henne strängt en lång stund. Så nickade han kort. Sedan vaknade hon. Efter den upplevelsen började febern att sjunka, streck för streck.

Det gick ett program på tv för inte så länge sen om döden och vad som händer när man dör...
VÄLDIGT intressant!!!

Det fanns någon som byggde en våg där han/de vägde en människa som skulle dö, precis i dödsögonblicket lättade alla med 17 gram. Dessvärre så är denna "forskning" inte godkänd, men det är fortfarande lika intressant.

Programmet tog även upp det här med nära döden upplevelser. Där fanns de som berättade vad de hade upplevt och sen satt där en expert på "hjärnan" och dess funktioner  och berättade att det är någor primitivt som reagerar vid syrebrist och gör så att vi ser den sk. tunneln osv.

Jag vet inte vad jag ska tro angående döden och vad som kommer därefter. Jag vill inte tro att allt blir svart och sen inget mer. Något måste där ju finnas!