Någon som varit död men återupplivats?

Ja, häftigt säger jag också . Och vilken tur att du råkade på en läkare som inte bortförklarade alltihop eller fick dig att känna dig "tokig" utan som kände till och erkände nära-dödenupplevelser. Tyvärr fanns och finns det ju fortfarande en massa läkare som vägrar acceptera att man inte kan förklara eller bortförklara allting.

Skumt dock att de raderat alla journalanteckningar? va döljer dom då liksom`
Jätte häftigt ändå och era andras va minst lika häftiga

Någon skrev om att kroppen förlorar ett visst antal gram när någon dör.
Läs detta.

www.alltomvetenskap.se/vi-forlorar-21-gram-i-vikt-nar-vi-dor.aspx

jag tror förvisso att själen lämnar kroppen och på ett fortsatt liv på andra sidan. Dock håller jag med om dettta att det ska mkt till om man skulle mäta exakt 21 grams förlust vid dödens inträffande.
Men jag tror alla som bevittnat ett dödsfall kan intyga att man verkligen SER att "något" (det jag kallar själen) har lämnat kroppen. Utseendet kan förändras markant och gör det i de flesta fall.

Jag är ju medveten om att jag har en själ.
Men att den skulle väga någonting det tror jag inte på och har aldrig gjort heller.
Det låter lika knäppt som om tankarna jag tänker skulle väga någonting. 

Åh vilken intressant tråd!

Kul att den startades och att många delar med dig av sina erfarenheter.

Jag tror absolut på ett liv efter döden, tror inte att allt bara blir svart. Tror verkligen att vi får träffa våra nära och kära när vi dör. När min farfar låg på sjukhuset (han var inte speciellt sjuk) så fick ingen sitta på en stol närmast honom, han viftade bort de som satte sig där. Vi hoppas på att det var någon av hans föräldrar som var på väg att hämta honom, han dog kvällen efter.

Det enda jag varit med om är ingen nära döden upplevelse men något jag alltid kommer att minnas. När jag var i 10-11 års åldern blev jag slagen i magen så att jag svimmade. Jag föll ihop på golvet utan att få luft och helt plötsligt befinner jag mig bland massa moln med röda blommor på. Himlen var alldeles blå. Jag såg allting en stund och var inte ett dugg rädd. Sedan vaknar jag till av att jag försöker få åt mig andan medan den som hade slagit mig stod helt förstenad och bara stirrade på mig.

Jag har inget eget att berätta men min farmor som har diabetes råkade hamna i en liten trist situation med lite magsjuka och ingen omkring som hade koll på hur doseringen skulle se ut när hon var dålig så hon lyckades med konsten att få 66 i blodsocker. Det normala ligger väl mellan 4-7 ungefär. Hon fick ett par hjärtstillestånd (13 stycken på en timme) och låg sedan nedsövd ett bra tag innan hon var helt stabil igen.

Hon berättade sedan när hon vaknade upp att hon träffat farfar som varit död sedan 1997 och att hon ville träffa han igen. Hon hade väl förvisso också fått besök av ett gäng mörkhyade karlar och hennes säng hade hissats upp till himlen eller nå sånt där också. Men hon upplevde det som att hon träffade farfar i alla fall.

Detta hände för cirka tio år sedan. Hon lever fortfarande idag men det är nog inte länge till. På sätt och vis så hoppas jag verkligen att hon får träffa farfar när hon går bort. Hon saknar han väldigt mycket.

Fantastiska historier! Hoppas att det är någon mer som har varit med om något och som vill dela med sig!

Inte haft nån ndu men minns tydligt när mamma pratade i telefon med någon och sen la på och såg konstig ut. Hade inte hört vad hon sagt men jag gick fram till henne och frågade "har farfar dött" och hon bara stirrade på mig och frågade hur jag visste det. Det visste jag inte men jag visste att han hade gått bort.

Min far dog november 07. Eftersom min äldsta son var 5 månader så hade jag inte möjlighet att övernatta på avdelningen som resten av mina systrar gjorde. Efter lång tids cancersjuk och stroke på det så visste vi att han skulle dö vilken minut som helst. Jag låg och ammade min son, klockan var runt 1 på natten. Telefonen var på ljudlös. Helt plötsligt så känns det bara tomt. Några minuter senare så ringer telefonen...
Vi åkte direkt till sjukhuset. Jag gick in till pappa som låg där. Ville ta farväl men kunde inte. Han var inte där...kroppligt ja men inte han. Svårt att förklara. Nu 3 år senare funderar jag fortfarande varför jag inte kunde gå nära honom. Jag minns så starkt den tomheten i rummet.

Saknar honom....