Någon som varit död men återupplivats?

Nästan... *stampar å tjurar i ett hörn...*

Min morfar och mormor bodde på älderboende, dock inte i samma rum. Mormor hade, som många gånger förr, fått kärlkramp och denna gång blev hon skickad till sjukhuset. Morfar som var lite dement hade ingen aning om att mormor var på sjukhuset. Strax efter fyra på em får mormor en hjärtattack och går bort. Strax efter kommer två personal, som ännu inte vet att mormor gått bort, in till morfar på hemmet och han frågar med klar hög röst: "Är hon död nu?" Han hade aldrig tidigare sagt något om detta. När vi senare kom och pratade med morfar och skulle berätta att mormor var borta så sa han att han redan visste och så ville han inte prata mer om det.  Alla trodde nog att det var morfar som skulle gå före mormor men han blev kvar hos oss ett par år till.

När morfar gick bort ringde de från hemmet och sa att det var nära. Sonen var 1 1/2 år då och jag hade ingen barnvakt så jag tog med honom till vaket och tänkte att jag får vara där en kort stund och sedan gå så att morfar skulle få lugn och ro. Ni som har en ettåring vet ju att det är full fart men et märkliga var att sonen var helt kav lugn och satt tyst och stilla i vagnen i över en timme. Därefter somnade han och sov i två timmar och vaknade precis när jag blåste ut ljuset och öppnade fönstret för att släppa ut morfars själ.

Oerhört intressant tråd! Tack TS för starten av denna tråd!

Ninos - jag blir så rörd av din berättelse.

Ä N T L I G E N vid datorn igen - Iphonen släng dig i väggen!!!

Jag tar min story från början, det blev ju aningens avbrutet tidigare...

Jag var 13 år och på hoppträning med min dåvarande ponny. I ett moment tvekar min ponny men hoppas ändå varpå jag flyger rätt in i hinderstödet och spräcker hjälmen (så hård var smällen), jag hoppar upp igen men vid nästa anridning så känner jag mig svimfärdig så min tränare stoppar mig, ringer min Mamma och tar hand om min ponny åt mig.

Mamma & Pappa kom och hämtade mig ganska fort, vi kör genast hem och jag lägger mig genast i sängen och somnar medan Mamma & Pappa fixar maten. När maten är klar och de ska väcka mig är jag extremt svår väckt och minns allt bara som i en dimma, hör Mamma långt, långt borta som säger att vaknar jag inte och går ut och äter nu så måste vi åka till sjukhuset. Jag hör hur Pappa pratar i telefon långt, långt borta och hur deras röster höjs och sänks och Mammas nästan emellanåt är hysterisk, jag vet inte hur jag hamnade i bilen men har två minnen från resan mot St.Göran från Haninge;

Det första är då jag känner hur Mamma slår mig i ansiktet och skriker att jag ska vakna, hennes röst som är långt borta som i en dimma blir för en sekund hög, klar och tydlig samtidigt som jag ser Globen blixtra förbi i mitt fönster och hör hur Pappa nästan skriker i telefonen att han behöver en ambulans, det sista jag hör innan jag gå rin i dimman igen är Pappa som säger "De hinner inte möta upp med ambulans, vi ska bara köra mot Sös (närmare men ingen barnmottagning), polisen kommer möta upp oss och eskortera..." det sista är återigen långt, långt borta...

Det andra minnet från resan är ett rödljus som är rött som blinkar förbi och jag hinner tänka nu kraschar vi, han kör mot rött sen är jag borta igen...

Sen kommer det minne som verkligen har etsat sig fast i mitt huvud, det som ingen kkan förklara fast jag har försökt. Det är tillskillnad från de andra minnena kristallklart och kommer från vi kört in på SöS ambulansintag och jag ser allt uppifrån, som om jag svävade i taket, alla röster är långt bort amen jag kan än idag säga EXAKT vad jag och mina föräldrar hade på oss, hur många som stod vid båren och väntade, vem som lyfte ur mig ur bilen, vem som satte på halskrage, jag kan säga exakt hur de hade håret, vem som stod var tom registreringsnummret på ambulansen som stod intill vår bil mindes jag länge.

Det var en skön känsla av frihet, lugn och harmoni på ett behagligt sätt minns jag och nästa känsla var som att slängas in i en vägg när jag återigen hör alla röster och ljud på nära håll och känner den oerhört osköna båren på väg mot röntgen och med tuber i halsen...

Om det var en nära döden upplevelse eller ej vet jag inte men jag vet inte vad annat jag ska se det som och som min Mamma, Pappa och de andra på sjukhuset sagt, jag var medvetslös när vi kom fram till Sös och de fick ur mig ur bilen så det finns ingen möjlighet att  jag skulle kunna berätta allt om garaget och vägen in som jag gjorde, ambulansen vars registreringsnumemr jag mindes stod dessutom på andra sidan bilen mot vad de tog ut mig från den och de passerade den aldrig.

Det tog lång tid innan de trodde helt på mig, inte förrän de kollade upp ambulansens registreringsnumemr och att den verkligen hade varit inne då trodde de på mig och då var de stumma rätt länge...

fler? *nyfiken*

Titta på den intressanta dokumentär om ämnet, mycket fascinerande!

ååå jag esååå dålig på engelska! vad säger dom? finns det inga svenska sidor som handlar om sånt?

Wow :D vilken spännande tråd!!

Har ingen nära döden upplevelse så men jag har fått hjärnan lite förvrängd av kyla en gång, det var jätte läskigt! Det var 25 minus ute och jag skulle cyckla till stallet som låg 7km bort, på mig hade jag ett par långkallingar och ett par vanliga ridbyxor, två par strumpor och jumpadojjor, linne, två tröjjor och en stickad tröja och till slut ett par vanliga fingervantar. Det var allt! Jag var bara 15 år och fråga mig inte varför min mamma släppte ut mig i så kalla kläder för det vet jag inte.

Jag cyklade i alla fall till stallet, frös som fan på vägen dit redan. Var i stallet och bortade lite och försökte rida men det gick inte för jag frös så det värkte i kroppen. Ställde in hästen igen och började cyckla hemmåt. Påväg hem börjar jag känna hur jag blir tröttare och tröttare, jag orkar knappt trampa längre så jag kliver av cyckeln och börjar gå. Fötterna i princip släpar jag efter mig, dom kändes jätte tunga och tröttheten var outhärdlig. Jag minns inte så mycket mer än att jag blev så TRÖTT. Kommer ihåg att jag såg en stor snödriva och jag trodde på fullaste allvar att den var varm och mysig och att jag kunde gå och lägga mig där en stund. Jag la ner cyckeln och började gå mot snödrivan och tänkte "gud vad varmt och mysigt det ska bli. jag sover en stund så går jag vidare sen"

La mig i snödrivan och låg där en stund men sen började alla kloka ord man hört genom åren eka i bakhuvudet. "du kommer dö" sa det. Jag reste mig upp och släpade mig vidare hemmåt men jag minns inte resten av vägen. Jag minns att jag vaknade i badkaret och frös inte längre.

Rätt äckligt när man tänker tillbaka på det, hade jag legat kvar i drivan hade jag säkert dött.

Jag puffar upp den här gamla tråden för jag tycker att detta är ett intressant ämne.