Någon som varit död men återupplivats?

Varför är du nyfiken på det? Är det nån for av fascnation? Förlåt, jag tycker det är otäckt.

Inte jag, men min Storebror hade en hjärninflammation när han var liten och fick återupplivas ett flertal gånger. Sista gången var han borta en bra stund och när han vaknade till sen sa han saker som; "Gud har inte skägg. Han sa att det inte var min tur än." till Mamma. Inte direkt ordagrant men nåt åt det hållet. Läskigt!

Jag blev påkörd när jag var blott 9 år, flög ca 100 meter av smällen. INGEN trodde att jag skulle överleva detta!
Jag vaknade upp på natten (inga minnen själv från detta dock) och satte mig upp i sjukhussängen och sa till min mamma lugnande (hon grät av oro) "Mamma, det var inte min tur denna gången, det är ingen fara, det är inte min tur än".

Hon började gråta ännu mer av dessa ord och kunde för allt i världen inte förstå vart en 9-åring fick dessa ord ifrån. De sitter fortfarande djupt etsade i hennes minne.

Sedan hade jag lagt mig ner och somnat om.

Tror man är mer "nära" det "andliga" när man är barn, faktiskt.

När jag var yngre bodde jag på behandlingshem..jag drömde en natt att min mormor kom till mig i drömen vi pratade och hon berättade att nu lämnar jag detta att att jag skulle nu få klara mig här själv vi hade ett fint samtal på morgonen skyndade jag mig ut till personalen och sa att jag måste ringa min mormor tilldaken hör att det fanns telefontider ma fick ringa efter 4 så dom sa nej du får vänta jag blev så j'vla arg och jag sa det att hon kommer vara död då fattar ni inte det och är hon död sen så hoppas jag att ni kan leva med att ni inte lät mig ringa,kl ett ungefär kom en personal till mig helt uppröd och sa xxx kom med här din pappa är i telefonen du får ta det på kontoret (annars kopplade dom samtalen) det första pappa sa var xxx dt har hänt något tråkigt ja sa jag vet att mormor har dött..resten är ju rätt ointresant.jag förstår ju idag att hon var ju redan död när hon kom till mig i drömmen,och jag har aldrig sörjt henne på det sättet jag sörjt när andra dött eftersom vi hade ett jätte fint avslut och jag vet att hon har det bra.

Jag jobbar med gamla och har varit med vid mängder med dödsfall, men har aldrig märkt att det blivit tomt, eller att kroppen blivit ett skal.... tycker inte att det händer något. Jag måste lyssna och titta innan jag fattar att personen är död.

Jag vet inte om det jag skriver nu räknas för jag vet inte om jag över huvud taget var nära att dö.'

Hur som helst, under min senaste förlossning hade jag sådan smärta att omvärlden försvann helt. Jag hörde bara mitt eget skrik. Tillslut var det som att för en kort sekund försvann all smärta och det blev alldeles ljust, tyst och varmt. Jag blev helt klar i skallen och sa till mig själv på skarpen att "du måste tillbaka, du måste tillbaka" hann tänka på mina barn och att jag måste finnas där för dem. Jag kände att jag hade en fot på "andra sidan". Kan inte förklara det bättre. Efter det kämpade jag mig tillbaka genom smärtan och var tillbaka i sängen, fortfarande kvidande av smärta. Sen jag höll mig kvar nere i värkligheten trotts både lika intensiv smärta och minnesluckor.

Som sagt, kanske inte en riktig ndu men vet inte vad man ska kalla det annars. För jag kände när jag var där att "aha, så här känns det, som en trygg famn bortkopplad från kroppen"

Jag var tre år när min morfar dog. Vi stod varann ganska nära, men vi hade precis flyttat 30mil ifrån honom o mormor. Jag kommer inte ihåg själv att han kom till mej och sa hej då eller liknande, men när min mormor ringde för att berätta ropade jag tydligen till mamma att "Mormor ringer, jag svarar!" innan jag tagit luren och när hon sedan bad att få prata med mamma sa jag till mamma "Var snäll mot mormor. Hon är ledsen för morfar har dött".

Mormor hade ju naturligtvis inte berättat något för mej och jag vet inte om det var så att jag 'kände in' hennes sorg och på något sätt förstod, eller om morfar hade pratat med mej innan. Kommer inte ihåg mycket av det hela. Bara att det kändes ljust och rofyllt...

Jag dog under en operation när jag var 6 år. Det var ett under att de fick liv i mig igen (min kropp klrar inte av att bryta ner bla narkos, det hade man ingen aning om innan).

Jag såg mig själv från taket, och allt som hände runt mig.

När mina föräldrar fick komma in (innan man visste att jag skulle klarar mig) så försökte jag prata med dem, men de hörde ine mig.