Hej Godisgris!
Allra först vill jag bara säga att du är inte misslyckad och det är inte ditt fel!
Jag kan absolut förstå att du är i chocktillstånd, en sond är ändå en sond som förändrar hela vardagen och det blir så uppenbart att det är något som inte står rätt till (jag menar, sonden syns ju hela tiden).
Nu är vi ingen solskenshistoria på det viset, sonen har haft sond i två år och vi väntar på att få en knapp på magen. Men sonen har autism men även han kommer börja äta, det är jag övertygad om. Men hur många år det tar, det har jag ingen aning om och det är inget jag funderar över idag. Jag ser sonden som en del av honom, hur speciell han är.
Tänk på att sonden är inte där för alltid, se det som ett hjälpmedel för att underlätta vardagen. Tänk på hur mycket din lilla tjej kommer utvecklas när hon (ni, snarare) slipper fokusera så på mat. Se så fint hon mår när hon är mätt, go och glad!
Ge det lite tid, du kommer snabbt vänja dig vid den nya situationen.
Tillåt dig att gå igenom dehär tankarna, det har vi nog alla gjort. Det är en del i hela bearbetningsprocessen.
Jag kan ärligt säga att jag inte kan tänka mig hur livet skulle se ut utan sondmatning. Det har blivit vår vardag, för mig är sondnäring inte alls konstigare än en tallrik med köttbullar. Det jag vill säga med det är att det går att acceptera!