Åh vid 5 års ålder känns ju evigheter bort nu när skruttan är 8 månader....
Det finns inga bakomliggande sjukdomar vad dom kan hitta. Hon har aldrig ätit särskilt bra, och så länge jag ammade så gick hon upp. Även om det var knappt godkänt. Men när började försöka gå över till mat så gick det i början rätt bra. I alla fall med gröten. Men mat var inte särskilt intressant.
Sen för snart 4 veckor sen fick hon magsjuka, och efter det tappade hon matlusten. Och sen har det bara rullat utför, och hon började gå ner i vikt t o m. Därför blev det bråttom bråttom, och vi hade inte ens en diskussion med sjukvården förrän sonden satt där.
Lilla M är alltså 8 månader och väger nu ca 6500 gr och är 66,5 cm lång.
Efter sjukhusvistelsen känns det som om matsituationen är värre än tidigare. Men det är nog för att jag känner att jag ännu mer vill att hon ska äta, för att jag vill så gärna bli av med sonden.
Som jag skrev tidigare, så vet jag att den är bra. Och jag ser det ju på henne att hon mår bra. (hon var väldigt nöjd och sällan gnällig tidigare också, men nu är hon ännu lyckligare och ännu mer nöjd) Men jag tycker ändå att det är jobbigt att den är där, och det blir så himla tydligt att något är fel.
Bearbetar mycket självrannsakan nu, och det är nog också därför sonden är så jobbig för mig. Den påminner mig hela tiden om mitt misslyckande på något sätt. Och nu är jag så himla ivrig att "rätta till".
Känner ni igen er alls i detta??
