Matvägran på "riktigt", del 13

Godisgris

Äldre 15 May 16:19
1245 svar

Återställ Anmäl

Matvägran på "riktigt", del 13

Hej hej ni andra mammor!

Här är en nytillkomman sondmamma. Min dotter har aldrig varit nån storätare, och eftersom hon hade slutat växa nu så så satte dom sond på henne för en vecka sen.
Befinner mig nog fortfarande i lite chock- och kristillstånd då detta är mycket mycket jobbigt för mig.
Hur gjorde ni för att komma över det, och acceptera den nya situationen???
Min logiska hjärnhalva förklarar ju för mig hela tiden att den är bra. Att nu växer hon och allt är bra igen. Att det egentligen var förut som det var dåligt.
Men mina känslor säger något helt helt annat. Jag gråter varje dag, och otroligt känslig.
Det är inget fel på henne, utan hon har antagligen kopplat fel angående mat i samband med magsjukan för ett par veckor sen.
Vet ni nån som kommit över sina matproblem, och kunnat börja äta och växa för egen maskin?
Det är i alla fall en tröst att det finns fler här inne som har samma situation. Det känns som om man är ensammast i världen.
Godisgris

Äldre 16 May 21:23
#300

Återställ Anmäl

Åh vid 5 års ålder känns ju evigheter bort nu när skruttan är 8 månader....

Det finns inga bakomliggande sjukdomar vad dom kan hitta. Hon har aldrig ätit särskilt bra, och så länge jag ammade så gick hon upp. Även om det var knappt godkänt. Men när började försöka gå över till mat så gick det i början rätt bra. I alla fall med gröten. Men mat var inte särskilt intressant.
Sen för snart 4 veckor sen fick hon magsjuka, och efter det tappade hon matlusten. Och sen har det bara rullat utför, och hon började gå ner i vikt t o m. Därför blev det bråttom bråttom, och vi hade inte ens en diskussion med sjukvården förrän sonden satt där.
Lilla M är alltså 8 månader och väger nu ca 6500 gr och är 66,5 cm lång.
Efter sjukhusvistelsen känns det som om matsituationen är värre än tidigare. Men det är nog för att jag känner att jag ännu mer vill att hon ska äta, för att jag vill så gärna bli av med sonden.
Som jag skrev tidigare, så vet jag att den är bra. Och jag ser det ju på henne att hon mår bra. (hon var väldigt nöjd och sällan gnällig tidigare också, men nu är hon ännu lyckligare och ännu mer nöjd) Men jag tycker ändå att det är jobbigt att den är där, och det blir så himla tydligt att något är fel.
Bearbetar mycket självrannsakan nu, och det är nog också därför sonden är så jobbig för mig. Den påminner mig hela tiden om mitt misslyckande på något sätt. Och nu är jag så himla ivrig att "rätta till".
Känner ni igen er alls i detta??
Godisgris

Äldre 16 May 22:43
#303

Återställ Anmäl

Tack Skumboll! Jag behöver nog ett tag till innan jag kan släppa "självplågeriet" med att lägga skulden på mig själv. Jag vet att det är en naturlig reaktion, och jag tror någonstans att det är sunt att utsätta sig för det. Men det är inte roligt. Och man behöver höra gång på gång att jag inte gjort något fel. Även om det är urtjatigt för omgivningen att säga det.

För att orka så behöver jag också höra att det går. Att hon kommer att mogna och lära sig att äta, precis som alla andra. Att det inte är något fel på henne liksom, utan att hon bara haft otur.
Det är jobbigt att inte vara normal.
Ni hör, massor av självömkan.
Förlåt.
Godisgris

Äldre 16 May 22:56
#305

Återställ Anmäl

Jag läste din blogg solstråle. Och tack för dina peppande ord! Visst är/bör jag vara tacksam för att hon nu växer och mår bra. Glad och pigg har hon varit nästan hela tiden, så det kan jag inte riktigt se skillnad i, men nu äntligen börjar vissa 62-plagg bli för små. Och det känns ju härligt!

Som jag skrev tidigare, så kan dom inte hitta någon anledning till varför lilla M inte äter. Inga anatomiska problem, inga allergier eller sjukdomar. Och det är ju givetvis något positivt. Men det gör också att det blir svårt att acceptera känns det som. Det finns inget att skylla på.
Jag förstår att ni måste bli hur trötta som helst på mig, eftersom jag hela tiden tjafsar emot er. Men det är en slags bearbetning från min sida. Inte det att jag vill säga emot er, eller att jag på något sätt alls tycker att det är mer synd om mig!!! (verkligen inte!!) Utan bara bearbetning och information om vart vi befinner oss, och varför.
Godisgris

Äldre 17 May 19:45
#308

Återställ Anmäl

En dum en - Åhhh vad härligt att höra att det finns fler!! Hade idag en liten kris över att det kanske är något fel trots allt på henne. Men min intuition säger att det inte är det (även om den har något av en kris så klart....). Surfar runt massor på nätet, på gott och ont, och blir så ledsen över att se vilken kamp det verkar bli för alla! Jag är inte säker på att orkar det! Att varje dag, i flera år, försöka få dom till att äta!

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Matvägran på "riktigt", del 13

Matvägran på "riktigt", del 13

INNEHÅLL