Min son kom till världen via katastrofsnitt och där var det NU som gällde. När de väl bestämt sig för snitt så var alla läkare ute ur rummet på en sekund. Barnmorskan och undersköterskan slet bort CTG uppkopplingen på mig och sen sprang de med mig på britsen ut ur rummet, ner i korridoren och in i opsalen. Där var all personal redan på plats (hur f-n hann de dit?) och jag lyftes över på op.britsen, samtidigt som de tvättade magen, så frågade narkosläkaren snabbt om jag var allergisk mot nåt och om jag var sövd tidigare och sen sov jag. PANG. När jag vaknade var jag rädd, så himla skiträdd som jag aldrig varit tidigare, "hur hade det gått?". Börjar gråta än i dag när jag tänker på det. Mötte maken och fick som hastigast se sonen i korridoren till uppvakningsavdelningen. Maken sa att han mådde bra och att det var en son men jag frågade hela tiden på uppvaket om han mådde bra. Usch. MEN det gick bra och lillen mådde ju prima när han väl kom ut vilket ju är det absolut viktigaste. Jag fick komma på återbesök till läkaren för att gå igenom förlossningen vilket var skönt men rädslan kommer nog alltid att hänga kvar. Inte över att bli snittad men känslan då jag vaknade.