Nog tycker jag att livet förändrades mer från 0 -1 än från 1-2, men då var jag så beredd på det. Däremot hade inte riktigt fattat hur mycket mer begränsad jag skulle bli med två barn än med ett - så på så sätt tycker jag att omställningen, givet mina förväntningar, nästan har varit större med tvåan. H tog vi med överallt och man var aldrig i numerärt underläge. Allt gick att lösa och det var lätt att bara lämna ett barn till barnvakter. Men med två små har jag varit tvungen att inse att jag inte grejar att ta med dem överallt. En fika på stan eller en tågresa till Stockholm är liksom inte riktigt värt det om jag ska baxa med mig båda barnen. När båda är ledsna känns det verkligen kaotiskt och som att jag inte räcker till. Och det känns som en mycket större grej att lämna båda till en barnvakt. Min syrra har haft båda två i någon timme, men annars har vi faktiskt sett till att ha två barnvakter när det har varit läggning iblandad. Och det är en stor skillnad för oss, som har hade barnvakt till H minst en gång i veckan (farmor när vi sjöng i kör). Och gräsänkenätterna är sju gånger värre (även om de har blivit färre - vi har helt enkelt tvingats begränsa vårt jobbresande rejält). Med bara H tog vi alltid varannan natt, så det var ju inget konstigt att ha hela ansvaret någon natt ibland. Men nu, när S vaknar och ska in till oss, ammas, och H samtidigt vaknar inne i deras rum och vill att någon ska lägga sig bredvid honom och leta rätt på nappen och gosa - då springer jag som en skottspole mellan rummen och försöker förtvivlat göra båda nöjda så att de inte ska väcka varandra...