Till ts: Jag vill inte vara den som hackar på dig. Jag vill bara berätta att jag var i din sits när jag var 16-17 år. Jag ville inget hellre än att ha ett barn. MEN jag försökte tänka på vad jag kan erbjuda barnet om jag skulle skaffat det då. Försökte agera vuxet och ta ett ansvar som man måste ta som förälder.
Så, jag tänkte med hjärnan och bestämde mig för att vänta tills vi kunde erbjuda barnet allt det vi ville, det vill säga ett stadigt hem, föräldrar som är trygga i sitt förhållande till varandra, ordentlig ekonomi. Jag jobbade ett år efter gymnasiet och började sen plugga på högskolan.
Efter 3 år på högskolan (har 1,5 år kvar) kom vår dotter, sååå efterlängtad! Då hade vi skaffat hus och gift oss. Och nu är jag ytterst tacksam för att vi inte skaffade barn när jag var 17. Vi kan erbjuda henne så mycket mer nu än vad vi hade kunnat då. Vi är inte rika, inte på långa vägar, men vi har pengar så vi klarar oss. VI försörjer vår familj själva och är inte beroende av andra. Vi har bil och körkort vilket underlättar enormt när man har barn. De allra flesta av våra vänner har också familjer så vi kan umgås tillsammans. Jag har alltid velat bli en ung mamma och 22 är faktiskt inte last-gammalt (är 24 nu)!!
Jag önskar att du kan tänka lite längre och försöka se framåt i livet. Gör sådant du vill, plugga på högskolan elelr skaffa dig ett jobb du trivs med. Tyvärr kommer man inte särskilt långt utan en gymnasieutbildning idag. Och jag lovar att det är smidigare och klart mer ekonomiskt att ha gymnasiet klart innan du flyttar hemifrån och skafffar barn.
Även om jag vet hur det suger i magen när hela kroppen skriker efter ett barn så hoppas jag du tar till dig lite vad jag har sagt.
Lycka till!