30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Ninni: Jag har inte heller någon i min situation som jag kan identifiera mig med. Känner ett par där tjejen är betydligt yngre än mig och jag vet att de kommer säkert att ha barn inom ett par år. Har även en manlig bekant som är äldre och pga livsstil (förmodligen) valt bort barn, men annars är alla i min ålder föräldrar. Jag tvekar om att prata om vårt problem med andra; dels är det skönt att slippa prata om det och slippa "tycka synd om"-blickar. Ibland känns det dock som jag vill skrika att jag inte orkar med bebis- och graviditetsprat alls. När jag pratar om det blir jag också så känslosam och det kan ju vara svårt att hantera om man är på offentlig plats/hemma hos någon etc, vilket hände häromvekan när jag var på den tillställningen som gjorde mig så ledsen. Tjej X som var gravid frågade tillslut mig hur jag mådde och jag sa som det var att jag tyckte hela situationen var jobbig för att jag haft två missfall det senaste året. Hon sa sedan (i all välmening?) "du kan ju iallafall bli gravid". Suck! Jamen vad jätteroligt att vara gravid flera gånger och det aldrig blir något....

Som du vet arbetar jag ju i USA och har försökt ta kontakt med andra svenskar här. Nästan alla svenska tjejer jag träffat är dock hemmafruar och man har helt enkelt svårt att relatera till deras liv. Så jag har ett dilemma: dels vill jag ju träffa andra och prata svenska etc, men samtidigt klarar jag inte av när de ALDRIG pratar om något annat än sina barn och graviditeter. Tjej Y som redan har barn och är gravid igen pratade om hur illa hon mådde och frågade mig om jag kände igen det, trots att hon visste om mina missfall. Det tyckte jag också var lite okänsligt. Men så är man ju hela tiden på helspänn.

Ett annat problem är min mans släktingar som ständigt hör sig för om eventuella "goda nyheter" eller "ni är välkomna båda två eller tre". Jag blir vansinning på dem.

Jag har funderat över om jag behöver professionell hjälp för min nedstämdhet, men jag är rädd att de bara ska skriva ut mediciner. Så här långt har jag terroriserat min man, min bästa kompis och min mamma. Jag känner igen det där att hela ens tillvaro påverkas - även jag har problem med självkänsla och självförtroende när det gäller prestationer och kontakt med människor i allmänhet. Det är som ett litet mörkt moln som alltid hänger över mig, ibland växer det, ibland krymper det, men det är alltid där.

Bettan: Trist med okänslig sjukvårdspersonal. Man tycker ju att de som arbetar med att möta personer under våra omständigheter skulle vara lite mer finkänsliga och lyhörda. Själv har jag träffat på olika läkare som har haft väldigt olika åsikter, någon tror starkt på det här med att ökad koagulationsbenägenhet kan öka risk för missfall medan en annan läkare jag mötte inte alls trodde det. Man blir ju inte klokare själv av alla olika åsikter.

Mojutten: Inte kul med krånglande hormoner. Skönt att du iallafall att ägglossningen har kommit igång. För mig tog det ca 45 dagar att få första mensen efter senaste missfallet, och hCG:t stannade i kroppen länge. Vet du några bra tricks att komma tillbaka i form eller är det bara att vänta?

Jemema: Den attityden tillämpar även jag! Strongt av dig att orka fortsätta konversera genom att byta samtalsämne!

Hur är det annars i gamla Svedala? Här på västkusten skiner solen och spenderade första dagen på stranden (Memorial Day = de flesta är lediga). Skickar sol till er alla fyra! Kram!

Tack till Icka och Liss för att ni tänker på oss! Hoppas allt är bra med er och era magar.

Hej alla
Är inte riktigt bra på att gå in här, jobbar alldelens för mycket....

Bettan: fy vad tråkigt att höra om ditt läkarbesök! Blir riktigt upprörd över hur du blir behandlad! Det är så hemskt just när man hoppas på att få hjälp och sedan återigen får bli besviken. Har du funderat på att lämna in någon form av klagomål mot honom? Skickar en stooor kram till dig!

....en sak till Bettan: hur tycker du att det fungerar med SSRI?

Mojutten: fy vad jobbigt med gravida på jobbet! Förstår din ångest! Just nu så har de flesta gravida på mitt jobb fått sina barn och det är grymt skönt, men jag vet vad du gå igenom. Kram!

Icka: ja, jag ska på vul nu i v för att se att det inte blivit för många äl-blåsor. Springer på en massa tider nu, så det är tur att jag har mycket övertid att ta av....

Jemema: så sant det din psykolog sa! Det förklarar en hel del kring varför det här är så jobbigt. Kul det du skrev till Cali om att ignorera bebisen och barnprat  Ska använda den modellen nästa gång

Cali: "du har ju iaf blivit gravid" är en av de mest provocerande meningar jag vet! Det sägs dessutom oftast av personer som fått barn hur lätt som helst, som rimligtvis inte kan veta något om hur det känns att få mf/kämpa i flera år.
Känner igen mig i det du skriver om att ha ett mörkt moln över huvudet och att ingen riktigt förstår. På många sätt tycker jag att det här fruktlösa kämpandet är värre än sorgen jag känt vid ma (högst personlig åsikt, såklart) men det är ingen som förstår det. Nu när det är länge sedan sista ma, så verkar alla ha glömt att det är precis lika jobbigt, om inte värre, fortfarande. Att du dessutom har släktningar som väntar på goda nyheter gör ju inte saken bättre. Min och min sambos familjer är faktiskt bra på att inte fälla sådana kommentarer, men det märks ju såklart på andra sätt (särskilt på min mamma) att de längtar efter barnbarn och oroar sig.
...Tack för solen, det kan vi behöva här i Sverige Kram!

 

Bettan: Är du säker på att det var en läkare ? De kommentarer han hade visar mer på att HAN behöver professionell hjälp. Vaddå troll och annan frisyr. Är han medveten om, som infertilitetsspecialist att hans patienter inte vill höra sådana kommentarer och att de befinner sig i en ytterst utsatt situation. Nä glöm att du ens träffat den idioten.

Jemena: Förstår hur du menar med att undvika/nonchalera barn. Min bästa vän blev gravid med min numer gudson, strax efter vårt första ma. Vi pratade inte om hennes graviditet en enda gång. Hon tog iofs inte illa upp utan förstod att jag inte orkade prata om det. Jag fick ju ännu ett ma under tiden hon var gravid. Jag hade mest problem med gravida och ine så mycket med bebisar. Men det är tufft att ha en massa barn och gravida runt sig när man är i din situation.

Ninni: Bra att du kollas upp. Även om det känns som att man visar upp smulan för kung och fosterland så är det bra att inte bli överstimulerad. Tänk att jag en gång varit rädd för gyn. Nu känns det som att jag kan vresa upp mig för vem som helst Nu kollas jag ju med VUL varannan vecka och innan var det varje månad innan gravidteten.

Cali: Jobbigt med sådana kommntarer som att "du kan iallafall bli gravid" Jag fick höra det ofta och kontrade oxå med att visst gravid blir jag men sen då. Jag kände ett tag att det hade varit bättre att inte ens bli gravid för då vet man inte hur det känns att förlora sin bebis. Här på vår västkust är det oxå sommarvärme

*tiitar in och skickar en STOR KRAM till er alla kämpare*

Icka: nej, det är faktiskt inte så mycket gyn tider, men akupunkturen (extra ofta nu inför inseminationen), gyn och några kuratorsbesök blir tillsammans alldelens för mycket. Verkligen tur att jag har mycket komptid att ta ut + ett flexibelt jobb.

Hej alla kämpar,

jag läser er tråd ibland och berörs av er kamp. Önskar att ni alla snart ska få den hjälp ni behöver och förtjänar!!

Jag ber om ursäkt för att jag kommer in här nu utan att höra hemma i tråden, men jag har en fråga som jag skulle behöva snabbt svar på och här finns ju så många som är kunniga om missfall. Jag hade ett MA i mars (min första graviditet efter två års försök). Igår upptäckte jag att jag är gravid igen. Glädjen är förstås uppblandad med oro att det ska hända igen.

I helgen är jag anmäld till workshop i västafrikansk dans. Jag hade verkligen sett fram emot detta, men det är ju väldigt hård träning. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Läser t.ex. i Läkartidningen att hård träning tidigt i graviditeten kan öka risken för mf. Å andra sidan säger andra att det inte alls är farligt att träna, att det inte gör någon som helst skillnad.

Hur skulle ni ha gjort, utifrån er kunskap?

Återigen ursäkta att jag lånar tråden.

//inga

Inga: Vanligtvis är det inte farligt att träna under graviditeten, om man är van sen innan. Har man haft upprepade missfall (dvs 3 eller fler) brukar man råda att avstå från träning, men inte annars. Det som är viktigt är att inte studsa för mycket, inte lyfta för tungt och inte få FÖR hög puls, men jag tror främst att det gäller senare i graviditeten.

Hej, alla ni andra. Hoppas ni får en härlig fredag!

Inga: Vad härligt att höra att du är gravid igen. Skriver under på det Bettan skrev. Var du med men ta det lite försiktigt. Du behöver ju inte ta ut dig helt. Grattis!

Monchichi: Tack! Hoppas att det går bra för dig också.

Inga: grattis! Jag gör som du, följer er tråd på avstånd Jag håller med om Bettans råd. Hoppas du får roligt på dansen!

Bettan: hur går det för dig? Har du haft någon mer kontakt med läkaren?

Cali och Jemema: hur är det med er?

Ego: det här kommer bli ett långt egoinlägg. Var hos gyn i torsdags och fick konstaterat att allt såg bra ut och att jag bara fått en äggblåsa, vilket ju är jättebra! Jag fick en tid för insemination på fredag.  Mycket lättad gick jag hem, för att sedan bli allt mer nervös och ledsen. I går fick jag ägna det mesta av min tid till att inte börja gråta på jobbet. Enl. min akupunkturs rekomendationer, så hade jag en tid hos henne precis innan inseminationen. När jag kom dit berättade jag hur stressad jag var av att t.ex. ha missat så mycket jobb i veckan (har haft tre tider hos akupunktören + 2 gyntider) och då började hon prata om att jag faktiskt måste prioritera det som är viktigt nu osv... och visst har hon helt rätt i det, men när hon pratade så slog det mig att hon tror att det här gäller en vecka i mitt liv, medan detta för mig är hela mitt liv och det har varit så i tre år nu. Självklart skulle jag kunna göra vad som helst för att detta ska funka, men är det något jag har lärt mig under dessa tre år så är det att det inte spelar någon roll hur mycket jag "gör rätt", jag kan ändå inte styra detta. Allt slutade med att jag grät i väntrummet på privatkliniken även fast det ju var något positivt. Vi skulle ju äntligen få hjälp. Vid själva inseminationen frågade jag gyn hur stor chans det var att detta funkade och fick svaret att det är ca 15 % chans, vilket är ungefär samma som alla par (som inte har problem) har varje måndad. Nedslående... Nu är det iaf gjort och jag känner mig något mer positiv i dag.

Förlåt för ett låååångt egoinlägg. Var bara tvungen att prata av mig.

Hoppas ni har en bra helg allihopa!

Tack för era svar och för gratulationerna! Efter att ha talat med Sahlgrenska bestämde jag mig faktiskt för att inte dansa. De rekommenderade att jag skulle avstå, även om det inte var något "förbud". Önskar er lycka till allihopa!