30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Cali: Tycker att du allvarligt kan överväga SSRI. Jag fick det när det var som tuffast (knaprar fortfarande) och de har varit till stor hjälp. De skall kombineras med samtal så klart. En bra biverkning av SSRI är ju att medicinen hjälper livmoderslemhinnan att växa till sig; serotoninbrist gör att slemhinnan annars blir för tunn = svårt bli gravid och risk för tidiga missfall.

Många kramar Cali, jag håller med Ninni, kanske vore det bra om du hade någon att prata med. Jag förstår också känslorna, jag tycker det är så svårt att inte låta det ta över hela livet. Det är så lätt att det blir precis som ni säger att allt fokus ligger på att skaffa barn och stressen kring det, resten av livet allt som tidigare var roligt och intressant förlorar mening. Jag försöker att göra saker och fortsätta att leva som tidigare men jag kan inte säga att jag lyckas så bra. Jag kan inte ge några bra råd, jag vet inget bra sätt att lyckas med att slappna pch släppa fokuset. För mig känns det dubbelt för jag vill verkligen inte att det här ska ta över allt men samtidigt så vill jag inte släppa min fixering, jag vill ju ha barnet, jag vill ju inget hellre än bli gravid och vågar inte släppa allt med mat, alkohol, ÄL-tester, träning och allt annat som påverkar chanserna...

Det är inte lätt och vi behöver nog alla få ventilera ibland och det är skönt att veta att andra i samma situation upplever liknande saker och att det inte bara är jag som är besatt och har  svårt att hantera allt.

Vi finns här för varann, det är väl det forumet är till för

Cali! JAG VET! Ingenting känns roligt längre. Jag är så jävla trött på att hålla på så som du skriver. Jag är så trött på att inte heller kunna lita på att läkarna gör sitt yttersta utan att man själv ska läsa läsa läsa LÄSA på om precis ALLT precis HELA TIDEN. Två små exempel: Efter massa tjat och bearbetning så ska jag ju få ta några prover nu. Men läkaren skriver t.ex. bara ner kardiolipin-ak på remissen och jag måste återigen tjata att vi måste få lägga till beta-2-glukoprotein också (läkaren visste inte ens vad det var).
Jag gick också igenom mina provsvar på blodstatusen som Dr fd Snäll tog och som han sa att allt var normalt på. Men nu ser jag att jag har för lågt antal röda blodkroppar (vilket tyder på anemi)! Och förhöjt MCV-värde (vilket tyder på anemi t.ex. orsakat av B12-brist och/eller folsyra-brist). Och anemi gör att syretillförseln ut i kroppen minskar, så det kan ju vara så att de små bebisarna inte fått tillräckligt med syre och därför har dött... Eller att jag inte tar upp tillräckligt med B12 eller folsyra och att det är därför de slutat utvecklas. Jag blir så himla trött! Varför är det här mitt ansvar? Varför tar ingen läkare ansvar?

Jag önskar också ibland att vi aldrig började med barnverkstan. Och ibland önskar jag att vi började för flera år sen. Och ibland känner jag att vi borde göra slut nu på en gång. Istället för att långsamt döda förhållandet. För hur kul har jag varit att umgås med nu det senaste året? Illamående, trött och irriterad när gravid. Och förbannad, ledsen och hysterisk efter ultraljuden.

Undrar också om någon har samma problem som mig... Pga allt det här känner jag inte längre för att ha sex. Jag har absolut noll lust. Vilket ju ställer till det en hel del. Speciellt nu när ägglossningen närmar sig. Visst, vid ÄL kan jag ju typ tvinga mig själv men det är ju inte särskilt roligt. Hur känner ni? Vad kan man göra för att komma ur det här?

Borde kanske också prata med någon men jag vill inte ha snack, jag vill ha handling. Alltså: Jag vill inte prata om att inte få barn - jag vill ha hjälp med att få barn! Ska det vara så svårt att förstå?

Så... Cali, jag förstår precis hur du känner. Och ni andra, förlåt för längsta egoinlägget. 

Cali: hur är det med dig? Tänker på dig! Kram

Fialisa: nej, sexlivet funkar inte alls. Förut fick jag mer lust vid äl, men nu funkar inte ens det. Försöker att inte tänka på det, vi brukar säga att vi ska ta itu med det problemet när det andra problemet (barnskapandet) har fått ett slut. Men visst är jag ibland även nu orolig för att det aldrig kommer att bli bra på den fronten mellan oss.

Vinkar till alla

Tittar bara förbi lite snabbt och vinkar matt. Det är gruvligt tuffa veckor på jobbet just nu. Ser fram emot midsommarhelgen och helgen därpå så jag får lite långhelg. *pustar*

Så där ja då var läkar besöket gjort. Spolningen klar, allt såg fint ut och ett ägg är på väg i dagarna, vilken var ett pluss för jag trodde verkligen att ÄL komma just innan spolning. Med oss hem fick vi recept på trombyl, B12, folsyra, progesteron och fragmin.
Jag känner mig nöjd.

Hoppas att livet känns lite bättre för alla er som har det jobbigt.
Hade en mardröms vecka förra veckan då jag bara ville ge upp allt det här och bråk med mannen och skit på jobbet men så vänder det igen och denna vecka känna livet inte alltför tokigt igen. Det går upp och det går ner men jag hoppas att det lutar lite uppåt så att den generella trenden är att saker stadigt blir bättre och bättre.

mojutten: ja, det låter onekligen som om du kan vara nöjd. Varför är det bara jag som springer på psykfallen till gynläkare? Låter som om alla andra lyckas hitta vettiga läkare? *muttrar* Glad för er skull så klart, men jag skulle också vilja träffa någon vettig.

Bettan, jag förstår verkligen.
Jag var grymt nervös för hon började med att säga att alla prover såg bra ut och att det inte finns några studier som entydigt visar på att detta kommer att hjälpa med tanke på att mina värden ser bra ut, men sen så tyckte hon att eftersom de inte ger några direkta och allvarliga biverkningar så hade vi inget att förlora på att prova och att det var upp till oss att besluta om vi ville testa.

Vet du inte om någon vettig läkare som någon annan har rekommenderat där du bor?

mojutten: Jo, vet en (irmas läkare), men hon tar inte emot nya patienter. Och nu har jag helt tappat kamplusten, så jag orkar inte ligga längre. Så himla tröttsamt. Och så blir jag lite bitter när alla i tråden hittar toppenläkare; hur 17 bär sig alla åt?

Det verkligen suger att det ska vara så förbannat svårt, jag förstår att du blir bitter.
Som jag sa tidigare så hade vi bara flyt, vi bara tog läkaren som vi fick i och med remissen på RMC i malmö. Vi går inte privat. Jag vet att det knappast får dig att bli mindre bitter, jag antar att det snarare känns ännu mer orättvist.

Jag antar att en lösning är att söka vård i en annan stad men det är ju inte tvär enkelt det heller, allt det här äter verkligen upp så mycket energi och lust.
Kan inte mannen ta över ett tag och ringa runt, tjata och vara jobbig?