Billabong; tack :) Nya lägenheten är egentligen inte större - hade önskat mig några fler kvadratmeter men det är så nedrans dyrt såvida man inte vill flytta längre ut. Så vi tar det som kompromissen, att vi får fortsätta trängas lite ;o) Men det blir skönt att det blir vårt eget, vi får våra egna möbler, får hit våra grejer som legat i kartonger i över 4 år etc. En personlig touch så att det kan kännas som hemma. Sen känns området mer som oss. Där vi bor nu är det jättefint, men lite snobbigt och väldigt dyrt, och vi känner ingen häromkring. Ungarna har inga kompisar i husen runtom och kan inte gå ut ensamma pga vägen. I nya området är det lite lugnare, ligger "på gränsen till utkanten" utan 1000 affärer och cafeér runtom, inga bilar direkt utanför dörren och barnen kommer att kunna gå ut på "gården" och till lekplatsen själva. Och förhoppningsvis får de en massa nya kompisar de kan gå till själva. Det är det bästa av allt!
Mandra; "hon är klok med förvirrad som en professor" - vilken bra beskrivning och det beskriver också Alfred perfekt! Också det med att ta plats, våga kasta sig ut och chansa. Det är ju en övningssak och vi kan ju inte annat är att försöka uppmuntra och tala om för dem hur fantastiska de är precis som de är. Jag hoppas kunna förmedla att barnen inte behöver göra något, säga något eller vara någon de inte är för att få kompisar - då är det inga riktiga kompisar. Men när man tycker att det är jobbigt och är rädd för att inte bli accepterad är det så lätt att man gör det alla andra gör för att bli en del av det hela. Inte lätt!
Kaz - denna bok har jag stor hjälp av, står en hel del bra tips och insikter: http://www.amazon.com/The-Highly-Sensitive-Child-Overwhelms/dp/0767908724
Vi har just börjat med veckopeng, men de frågar inte efter det om vi glömmer det 
Och i helgen hade jag köpt tidningar till dem när vi skulle åka till Danmark, och sa att det var i stället för pengen. Helt accepterat.
Vi har stora tankar och diskussioner kring det med läxor, skolarbete etc. Alfred har känslan av att han inte är snabb nog, inte duktig nog och jag blir så ledsen. Efter skoldagen, kl 13, äter de, har en kort paus, och sen är det en halvtimmes läxor. Inne i klassrummet tillsammans med alla andra barn. Ibland är det si och så med koncentrationen, ibland tar det tid att förstå vad som ska göras, ibland är det prat med kompisen (och jag förstår inte varför de sätter dem vid samma bord??) och så hinner han inte alltid "pliktuppgifterna" Han behöver också tid på sig, är ganska långsam för han faller in i andra tankar. Vi har dessutom inte sett röken av läxorna hemma och då inte vetat vad som går bra/dåligt. Så har vi kommit överrens om att han ska ta med dem hem varje dag, så vi kan titta på det tillsammans. Förra tisdagen glömdes detta för vi var hemma sent, på morgonen grät han för att han ville göra färdigt det så inte Frau Meiser skulle bli arg. Det var dock allt för sent och vi sa att hon nog inte skulle bli arg, han fick säga som det var och förklara också varför han inte hunnit mer. När jag hämtar honom säger han att hon sagt att det var en fräckhet att han inte gjort klart läxorna, det hade minsann alla andra klarat. Och sagt till Alfred att hon vill ha ett samtal med oss...... blir så upprörd! Han säger också att hon ibland inte svarar när man frågar hur en uppgift ska lösas, för att det ju är så lätt. Hur dum känner man sig inte då, om man inte kan det?? Läraren är en gammal hund, hon är nära pensionsålder och nog svår att ändra på. Jag ska ringa henne i veckan men måste fundera på vad jag ska säga för att inte göra situationen värre för Alfred. Men man ska inte vid 7 års ålder känna sig dålig och dum. Man ska få lust, och få hjälp!! Suck.
Nu kan jag inte skriva mer - är sjukskriven idag för en megainflammation i arm/axel och ska egentligen hålla mig borta från datorer.......
