Aurorasamtal för omföderskor?

usch, nu är jag inne i en dålig period, förmodligen för att vi ska på samtal på torsdag och att det gör förlossningen mer på riktigt. under flera veckor har jag byggt upp självförtroendet och viljan att föda, jag har känt att det här kommer att gå vägen...men nu är allt bara läskigt igen! jag vill inte vara med om igångsättning eftersom det innebär värkstim.dropp som kanske ger onödig smärta så jag tvingas ta EDA så det blir precis som förra gången...jag vill ABSOLUT inte få kejsarsnitt, så självklart mår jag dåligt över att Harry (vårt arbetsnamn på bebis) nu far runt som en jojo i magen och helst ligger med fötterna neråt, och blir han kvar i säte kommer jag aldrig slippa kejsarsnitt. samtidigt mår jag dåligt över att jag inte har en aning om hur lång tid det kommer att ta, tänk om det går så fort att inte ens barnvakten hinner hit? vi bor på landet och min mamma som ska vara med min son bor minst en timme bort, tänk om det sätter igång mitt i natten för då tar det ju längre tid innan hon ens börjar fara hitåt? och sen har vi minst en halvtimme in till sjukhuset hemifrån...GAH!

allt känns verkligen bara USCH USCH USCH!! hur fasen kunde jag vara så dum att jag blev gravid igen??!!??
ni får ursäkta mig idag, dagsformen är allt annat än bra och det är många tårar och mycket ångest över det mesta, inte bara förlossningen. måste försöka peppa mig och hitta det där modet och självförtroendet igen men det verkar vara som bortblåst

Hej! Vill dela med mig av min erfarenhet av att gå på aurora-samtal eller anima-samtal (jag gick på HS och där kallas det anima-samtal).
Jag träffade en fantastisk anima-bm som heter Lena (och som var med i tv-serien Barnmorskorna) och vi pratade igenom min första förlossning, vad som var dåligt och vad man borde gjort. Sedan pratade vi om vad jag ville och vilka av mina önskemål som gick att möta och var vi fick kompromissa. Vi kom fram till en förlossningsplan som båda var nöjda med och som innehåll en handlingsplan för olika scenarier, tex hur skulle man agera om jag gick över tiden eller om det blev akut snitt igen. Det viktigaste för mig var att jag skulle ha möjlighet att påverka och att veta vad jag hade att vänta mig om samma saker inträffade igen. Jag bytte ju sjukhus (födde på DS första gången) och mycket handlade om att diskutera vad HS hade för rutiner och vad de kunde tänka sig att rucka på för att jag skulle känna mig väl till mods.
För mig blev det här väldigt bra. Väl på plats på förlossningen visste de vem jag var när jag kom in, vad jag varit med om, hur jag ville ha det och de följde förlossningsplanen och mitt förlossningsbrev (som Lena läst igenom och tyckt var bra) till punkt och pricka. Jag kände att jag hade tillit till personalen och fick en jättebra förlossningsupplevelse.
Tips till er som likt jag upplevde att det inte fanns personal tillgänglig under första förlossningen, är att be om en barnmorskestuderande. Min bm-stud var hos oss nästan hela tiden och hade ändå superuppbackning av sin erfarna handledare.
Litet lustigt, såg att ni kommenterat den norska Jordemorserien i tråden. Jag såg alla norska Jordemor-avsnitt mellan min dåliga och min bra förlossning och kände sådan avundsjuka mot en kvinna som hade det "lätt" och ilska mot hennes mesiga man som höll på att svimma trots att hans fru hade den lättaste förlossningen av alla.
Såg om avsnitten förra veckan och upptäckte att jag kunde se på det här paret på ett helt annat sätt. Med värme.
En bra förlossningsupplevelse läker sår! Lycka till alla!

Hej i tråden, jag har en dotter på 1år och är nu gravid igen, men är dock livrädd för förlossningen. Velat fram och tillbaka om jag verkligen ska behålla barnet för en förlossning vaginal/kejsarsnitt är jag livrädd för.
Med dottern tog det drygt 3timmar från första värken, "en dröm" enligt många men det var verkligen hemskt, jag var helt säker på att jag skulle dö, de skulle ge mig dropp men hon stack ett flertal gånger i armen utan resultat och jag är livrädd för nålar dessutom, sen stack hon några gånger i handen och jag kände hur blodet sprutade ut över hela mig när hon återigen gjorde fel- från handen,. när hon äntligen lyckats så var det för sent för eda då jag hade öppnat mig 8cm på 1,5timme. Det var som en enda lång värk och jag låg där totaltsnurrig på lustgas och ville bara gråta men det gjorde för ont för att jag skulle kunna göra annat än att bara ligga där i panik. Allt var som en enda lång värk där jag trodde att jag höll på att gå i två delar,. Sen har jag hört att andra barnet ofta går ännu fortare - PANIK! Jag vill verkligen inte föda ett till barn på bara lustgas, jag vill inte känna paniken igen och jag är så grymt rädd för nålar så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
men känns som att - eftersom att jag haft en "drömförlossning som gick så snabbt och utan att jag sprack" så har jag inget annat val än att göra samma sak igen?

Åh - tack för inlägget! Jag blir väldigt lugn av att höra att det har gått bra efter aurorasamtal.

När har du bf? Känner igen känslan. Minns när jag stod där med plusset i handen och första känslorna var chock och glädje. De andra var panik över att ungen ska ut.

Tror du inte att en planerad igångsättning innan bf skulle kunna vara ett alternativ? Så att du får nålar och bedövning satta i lugn och ro innan det drar igång. Och då skulle du slippa risken att det ska starta hemma och gå på tok för fort. Et alternativ, som sagt.

Har du fått en remiss skickad till aurora?

Jag tror man får ta upp det på just aurorasamtal om man vill ha en plan från början.

tycker att du ska ta upp det direkt å inskrivningen och be dem skicka en remiss - allt kan ta tid. Jag tog upp att jag behövde hjälp och samtal på inskrivningen i vecka 9. Jag får komma dit första gången om en och en halv vecka. Då är jag i vecka 30...