Vi snackar om det mesta som har med extremt mycket för tidigt födda barn i den här tråden.
Dessutom försöker vi vara ett stöd för varandra i en av de största och mest kaosartade händelserna som inträffat i våra liv!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-04-22 22:35
Nu har jag startat en ny tråd, eftersom den här går ut om några dagar. Välkomna!
www.familjeliv.se/Forum-3-142/m43335403.html
Full av förhoppning skrev 2009-02-01 13:14:30 följande:
Full av förhoppning skrev 2009-02-01 19:01:59 följande:
ush jag vågar inte lägga mig. Vågar inte hoppas. Är livrädd att dom ska ringa och säga att dom fått intubera igen. Han har bra syrabas svar och bra tryck. Men. Han har en del syrgas (50% efter måltid) jag blir så rädd. Han vill kanske mer än hans kropp klarar? Sitter här och stirrar, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till:( hans små lungor som fortfarande inte är riktigt bra. Lilla gubben..
Fick någon timme sömn, men en hel del mjölk istället *småler* Det är det lilla som gör så mycket. Jag ska träffa psykologen imorgon. Ser faktiskt fram emot det, känns som om det är lite dags att försöka bearbeta de senaste tre veckorna. Jag har iaf bestämt mig för att inte pressa mig mer med pumpningen. Jag kör på som vanligt, än är det absolut ingen kris med matbrist åt honom.
När jag kom idag så hade han haft det lite knackligt inatt. Ledsen - magknip - mer syrgas. Men efter tarmsond och varma tröjor blev det bättre. Nu låg han och tittade med stora ögon på mig genom hela måltiden med ett väldigt smaskande på nappen.
har börjat sjunka liite i syrgasbehov.
Inga undersökningar idag enligt läkaren, han vill inte störa Vincent för mycket utan låter honom vila.
Vi måste komma ihåg att vara stolta över oss själva som ens försöker att pumpa i en sån här situtation!!
Ngn mer som upplever/upplevde det jobbigt att dela samma sal med stora fullgångna barn? Inte nog med att föräldrarna inte tänker på att hålla extrem hygien så när deras fullgångna barn skriker så får vår lilla tjej bradycardier. Väldigt stressande tycker jag.
En sjuksköterska sa till oss att nu är vår tjej så pass stor att hon behöver stimulans. Jag känner mig lite kluven till detta. Vill bara skydda henne från alla ljud och störningsmoment hon skulle ju eg ha legat skyddad i magen och nu när hon äntligen är stabil och kan få lite lugn och ro efter alla dessa kritiska veckor med provtagningar, dippar, extubering, intuberingar mm mm så vill jag bara låta henne få så mkt lugn o ro som möjligt. Hur tycker ni om detta med extra stimuli???
Oj vilka minnen som kommer tillbaka när jag läser vad ni nya prematurföräldrar skriver. Kunde dock aldrig amma pga medicinering, men syrgasmask och grimma känner jag alltför väl igen.
Nu har vi något annat att tampas med. Erik är fortfarande förkyld med feber och hostar men får inte upp det utan sväljer slemmet igen. Som tur är kommer det ut via näsan.
Har skrivit till vårdcentralen via mina vårdkontakter och "beställt" ett nytt recept på mollipect.
Jag börjar också att känna mig sjuk nu och har kurerat mig med sinovatabletter, halstabletter och alvedon. Känner mig tung i huvudet. Jag hoppas att Erik kan sova ett tag nu, han var vaken ända till tio igår! Men så sov han 2 timmar på em och det är han inte van vid.
Jag har faktiskt inte delat sal med fullgångna barn. Har först delat med Vincents kuvöstvilling (lång historia) och med två andra extremt för tidigt födda.
Jag har inte mycket erfarenhet att ta på men jag som mamma känner att Vincent behöver lugn och ro. Inte stress. Vet i tusan om jag tror på att såpass mycket ljud skulle "stimulera" men jag kanske har fel?