Jag heter Anci och blev i februari 2006 mamma till Edvin som föddes 11½ veckor för tidigt. Han var tillväxthämmad och var vid födseln 935 gram och ca 37 cm.
2 oktober 2009 blev jag även mamma till Eira som kom ännu tidigare än sin bror; 15 veckor för tidigt, 422g och 26,5 cm (rejält tillväxthämmad)!
Eira kämpade i 105 dagar innan hennes lungor inte orkade mer... 15 januari 2010 lämnade hon oss för ett annat liv i himlen.
I februari 2011 berikades vårt liv med en liten Elise. Hon är ännu ett av våra underverk, men extra speciell för oss eftersom hon inte föddes för tidigt. Det blev till slut planerat kejsarsnitt i vecka 37+5 och hon var inte tillväxthämmad, utan helt normalviktig för graviditetslängden; 2 890 gram och 48 cm.
Jag är numera mamma till en underbar Edvin, en underbar Elise och en underbar ängel Eira samt hustru till min älskade Kent!
Orkar du läsa följande text om min jobbiga tid kring Edvins födelse så gör du det mycket bra, den är ganska omfattande :
Jag åkte in på akutmottagningen i Ö-vik på nyårsdagen 2006 och var då i v22+5. Jag trodde själv att jag hade urinvägsinfektion men blev skickad akut med ambulans till NUS (Umeå) och allvarliga läkare stod runt omkring mig och sa att jag var tvungen att förbereda mig på att jag kanske skulle bli tvungen att snittas inom två timmar! CHOCK!!!
Det som jag trodde var urinvägsinfektion var misstänkt HELLP (en aggressiv variant av havandeskapsförgiftning). Jag hade katastrofalt dåliga levervärden, superlåga trombocytvärden och ett skyhögt blodtryck och ganska hög CRP!
Jag blev inlagd på förlossningsavdelningen med order om sängläge ("ligg helst på vänster sida hela tiden") och blev kvar där i fem dygn innan jag fick rum på BB-avdelningen i Umeå.
Blodprov togs flera gånger varje dag till att börja med och flödesultraljud gjordes med två till tre dagars intervall och mina värden blev långsamt bättre. Blodtrycket kontrollerades sex till åtta gånger per dag och jag fick blodtryckssänkande medicin. Läkarna gick bara och väntade på det plötsliga bakslag som alla trodde skulle komma (och resultera i akutsnitt).
När jag varit i Umeå i ungefär två veckor ansåg läkarna att jag antagligen INTE hade HELLP och startade istället en omfattande utredning på vad som då kunde vara problemet. I samma veva upptäcktes att mitt barns tillväxt började bli hämmat och flödet i navelsträngen började bli sämre.
Efter 20 dygn i Umeå blev jag dock utskriven men hade order om att ta det extremt lugnt och vila MYCKET. Dessutom skulle jag gå på kontroller varannan/var tredje dag på specialistmödravården i Ö-vik för CTG, flödesmätningar med ultraljud, blodprov och blodtryckskontroller.
När jag var i vecka 27+3 (en fredag) var jag på kontroll på specialistmödravården och fick beskedet att flödet nu var så dåligt att läkaren inte vågade låta mig vara kvar i Ö-vik längre. Gråtande fick jag meddela min man att han skulle bli tvungen att skjutsa mig till NUS igen.
Den här gången var vi lite mer förberedda och hade väskor färdigpackade i bilen.
Jag hann inte mer än sova en natt på förlossningen i Umeå innan barnmorskorna beklagande framförde beskedet att de skulle kunna förlösa mig här i Umeå, men tyvärr så fanns det ingen plats ledig på barn4 (neonatalavdelningen). Därför var de tvungen att hitta ett annat sjukhus som klarade av att ta emot en extremprematur. Jag fick löfte om att få komma tillbaka så fort det blev en plats ledig på barn4...
Det var fullt i Uppsala som i normala fall brukar ta emot vid överbeläggningar i Umeå och barnmorskorna ringde runt till halva Sverige innan de kom med beskedet att Karolinska i Solna lovat att ta emot mig.
Tyvärr så fanns det ingen plats på flyget till Stockholm under lördagen, första möjligheten var på söndag förmiddag. Jag fick stanna en natt till i Umeå innan jag (mycket förkyld) fick flyga till Stockholm och Karolinska i Solna.
Jag blev inlagd på antenatalen i Solna i vecka 27+5 och dagarna förflöt ungefär som i Umeå med provtagningar, CTG, flödesmätningar och oändligt många blodtryckskontroller och sängläge.
Söndagmorgon en vecka senare (jag var då i vecka 28+5) var en jobbig morgon. Kvällen innan hade jag fått besked om att hjärtkurvan för barnet inte såg ut som läkarna önskade att det skulle göra. Flödesmätning och CTG på söndagsmorgonen skulle visa om det skulle bli barn den dagen. Det blev det...
Jag fick det tvetydiga meddelandet att det var fullt på neonatalavdelningen i Solna så att de skulle behöva flytta mig, men jag mådde tydligen inte tillräckligt bra för en flytt så de beslutade sig för att förlösa mig i Solna.
Jag förbereddes för subakut snitt och fick spinalbedövning. Tyvärr tog inte den som den skulle så jag måste till slut sövas.
Klockan 14.31 föddes Edvin 935 gram lätt och jag sov...
Några timmar senare hade jag vaknat så pass att jag blev skjutsad in till familjeneo i Solna och fick se min lille son. Jag minns ingenting av det, men jag har sett bilderna från när jag var där, så jag vet att jag var med. Han hade andats själv vid födseln och hade 8-9-10 i apgarpoäng!
Vi fick då det ledsamma beskedet att Edvin börjat få problem med andningen och behövde respirator. Tyvärr så var det ju så fullt på neo att det inte fanns någon respirator ledig. Därför skickade de Edvin till Karolinska i Huddinge med ambulans. Senare fick vi veta att han hade en liten cysta i hjärnan och två mindre blödningar som inträffat före födseln. Dessutom hade han en sepsis (blodförgiftning orsakad av stafylokockbakterier) redan vid födseln.
Jag låg och kvicknade till på antenatalen och vid 00.30-tiden på natten så fick jag åka ambulans till Huddinge också. Vi åkte först till neoavdelningen och tittade till Edvin (och den här gången minns jag det lilla knytet) och sedan till medicinskt BB-avdelningen.
På BB var det tyvärr fullt så här mitt i natten att vi fick sova i ett undersökningsrum. Det fanns ingen säng till min man utan han fick ligga på en smal undersökningsbrits.
På morgonen fick vi ett rum på BB som vi fick ha kvar i två dygn innan jag brutalt skrevs ut med order om att komma tillbaka två gånger per dag och kolla mitt blodtryck. Vi fick ett övernattningsrum på neonatalavdelningen som tur var.
Edvin kom ur respiratorn redan dagen efter, men blev återigen sämre på kvällen och behövde intuberas igen. Då fick vi nästa slag i ansiktet; det fanns nu ingen ledig respirator i Huddinge däremot en i Solna. De hade funderat om de skulle skicka Edvin tillbaka till Solna!!! En liten stund senare fick vi dock besked om att de istället skickat efter respiratorn från Solna till Huddinge. Edvin var intuberad i ytterligare två dygn och kom ur respiratorn på onsdagen.
Tiden i Huddinge blev till slut totalt 2½ vecka. Det blev aldrig någon plats ledig i Umeå så nästa flytt gick till Sundsvall eftersom Edvin nu ansågs vara tillräckligt stark för att kunna tas om hand av Sundsvallspersonalen. Vi flög reguljärflyg och Edvin kom efter med ambulansflyg flera timmar senare. De timmarna innan Edvin kom till Sundsvall har varit bland de längsta i mitt liv.
Vi tillbringade 2½ vecka i Sundsvall (som känns som "hemma" trots 20 mil hem efter att ha varit så långt hemifrån så länge). Vi fick besök av mina systrar och föräldrar och några kompisar. Vilken lycka att kunna träffa sina nära och kära igen och få visa upp den dyrbara skatten!
Tyvärr drabbades Edvin av en CMV-infektion som nästan slog ut hans lever och han var ganska illa däran ett tag i Sundsvall också. Han kämpade sig igenom den krisen precis som han gjort flera gånger i Stockholm tidigare.
Resan gick sedan med ambulans för Edvin (och personbil för oss) till Ö-vik där vi tillbringade nio lååånga veckor på barnavdelningen med provtagningar och nederlag och förhoppningar och små framsteg allt eftersom...
I normalfallet räknar man med att prematurer kan bli utskrivna ungefär när de egentligen skulle ha fötts. Edvin hade det lite kämpigare än normalfallet och vi kom hem med honom "för gott" i vecka 42+2. Då började livet hemmavid med medicinering, återbesök på sjukhuset och många försiktighetsåtgärder.
Vi undvek att träffa människor inomhus så mycket vi kunde de första månaderna. Som tur var så kunde vi umgås utomhus den härliga sommaren.
När vi varit hemma i ungefär sex veckor fick vi åka tillbaka till Sundsvalls sjukhus för att Edvin behövde operera ljumskbråck.
Oturligt nog hade läkaren i Ö-vik glömt att skriva om Edvins leverproblem så narkosläkaren backade direkt när han fick vetskap om det från oss och skickade oss dagen efter till Akademiska sjukhuset i Uppsala där de har en barnkirurgavdelning.
Det gick ganska snabbt i Uppsala, inskrivning på tisdagen, operation på onsdagen och utskrivning på torsdagen. Tyvärr var känslostormen total för mig. När vi lämnade Edvin på operationsavdelningen kändes det som om jag lämnade tillbaka min älskling till sjukhusets ägo. Jag hade fått låna honom tillräckligt länge nu och skulle aldrig mer få tillbaka honom!!! Operationen var dock snabbt överstökad och jag fick sitta och hålla älsklingen tills han vaknat upp ur narkosen klart. Men känslostormen de dagarna var stora och jag kände mig som en urvriden trasa efteråt.
Fyra och en halv månad efter ambulansfärden till Umeå kan jag summera ihop 125 dygn på sjukhus för min del och 96 dygn för Edvins. Dessutom tillbringade vi ju några dygn på sjukhus senare på sommaren i samband med ljumskbråcksoperationen.
Jag hade aldrig klarat det ensam, men hade den turen att få ha min man vid min sida hela sjukhusvistelsen på främmande ort. Han gjorde så mycket för att underlätta hela tiden och är guld värd!!! PUSS!
Edvin är en pigg krabat som vuxit ikapp (och även förbi) många av sina jämnåriga på längden, men har lite kvar viktmässigt. Han pratar konstant och vi märker hur otroligt intresserad han är av att lära sig nya saker hela tiden.
Han behövde inhalera varje dag för att skydda lungorna ända tills han var ungefär tre år och tre och en halv månad, men har hittills klarat dig från "alla" andra vanliga men som kan drabba extremprematurer.
Av cystan och hjärnblödningarna märks inget, de är helt borta och förväntas inte påverka honom i framtiden.
2 oktober 2009 blev jag även mamma till Eira som kom ännu tidigare än sin bror; 15 veckor för tidigt, 422g och 26,5 cm (rejält tillväxthämmad)!
Eira kämpade i 105 dagar innan hennes lungor inte orkade mer... 15 januari 2010 lämnade hon oss för ett annat liv i himlen.
I februari 2011 berikades vårt liv med en liten Elise. Hon är ännu ett av våra underverk, men extra speciell för oss eftersom hon inte föddes för tidigt. Det blev till slut planerat kejsarsnitt i vecka 37+5 och hon var inte tillväxthämmad, utan helt normalviktig för graviditetslängden; 2 890 gram och 48 cm.
Jag är numera mamma till en underbar Edvin, en underbar Elise och en underbar ängel Eira samt hustru till min älskade Kent!
Orkar du läsa följande text om min jobbiga tid kring Edvins födelse så gör du det mycket bra, den är ganska omfattande :
Jag åkte in på akutmottagningen i Ö-vik på nyårsdagen 2006 och var då i v22+5. Jag trodde själv att jag hade urinvägsinfektion men blev skickad akut med ambulans till NUS (Umeå) och allvarliga läkare stod runt omkring mig och sa att jag var tvungen att förbereda mig på att jag kanske skulle bli tvungen att snittas inom två timmar! CHOCK!!!
Det som jag trodde var urinvägsinfektion var misstänkt HELLP (en aggressiv variant av havandeskapsförgiftning). Jag hade katastrofalt dåliga levervärden, superlåga trombocytvärden och ett skyhögt blodtryck och ganska hög CRP!
Jag blev inlagd på förlossningsavdelningen med order om sängläge ("ligg helst på vänster sida hela tiden") och blev kvar där i fem dygn innan jag fick rum på BB-avdelningen i Umeå.
Blodprov togs flera gånger varje dag till att börja med och flödesultraljud gjordes med två till tre dagars intervall och mina värden blev långsamt bättre. Blodtrycket kontrollerades sex till åtta gånger per dag och jag fick blodtryckssänkande medicin. Läkarna gick bara och väntade på det plötsliga bakslag som alla trodde skulle komma (och resultera i akutsnitt).
När jag varit i Umeå i ungefär två veckor ansåg läkarna att jag antagligen INTE hade HELLP och startade istället en omfattande utredning på vad som då kunde vara problemet. I samma veva upptäcktes att mitt barns tillväxt började bli hämmat och flödet i navelsträngen började bli sämre.
Efter 20 dygn i Umeå blev jag dock utskriven men hade order om att ta det extremt lugnt och vila MYCKET. Dessutom skulle jag gå på kontroller varannan/var tredje dag på specialistmödravården i Ö-vik för CTG, flödesmätningar med ultraljud, blodprov och blodtryckskontroller.
När jag var i vecka 27+3 (en fredag) var jag på kontroll på specialistmödravården och fick beskedet att flödet nu var så dåligt att läkaren inte vågade låta mig vara kvar i Ö-vik längre. Gråtande fick jag meddela min man att han skulle bli tvungen att skjutsa mig till NUS igen.
Den här gången var vi lite mer förberedda och hade väskor färdigpackade i bilen.
Jag hann inte mer än sova en natt på förlossningen i Umeå innan barnmorskorna beklagande framförde beskedet att de skulle kunna förlösa mig här i Umeå, men tyvärr så fanns det ingen plats ledig på barn4 (neonatalavdelningen). Därför var de tvungen att hitta ett annat sjukhus som klarade av att ta emot en extremprematur. Jag fick löfte om att få komma tillbaka så fort det blev en plats ledig på barn4...
Det var fullt i Uppsala som i normala fall brukar ta emot vid överbeläggningar i Umeå och barnmorskorna ringde runt till halva Sverige innan de kom med beskedet att Karolinska i Solna lovat att ta emot mig.
Tyvärr så fanns det ingen plats på flyget till Stockholm under lördagen, första möjligheten var på söndag förmiddag. Jag fick stanna en natt till i Umeå innan jag (mycket förkyld) fick flyga till Stockholm och Karolinska i Solna.
Jag blev inlagd på antenatalen i Solna i vecka 27+5 och dagarna förflöt ungefär som i Umeå med provtagningar, CTG, flödesmätningar och oändligt många blodtryckskontroller och sängläge.
Söndagmorgon en vecka senare (jag var då i vecka 28+5) var en jobbig morgon. Kvällen innan hade jag fått besked om att hjärtkurvan för barnet inte såg ut som läkarna önskade att det skulle göra. Flödesmätning och CTG på söndagsmorgonen skulle visa om det skulle bli barn den dagen. Det blev det...
Jag fick det tvetydiga meddelandet att det var fullt på neonatalavdelningen i Solna så att de skulle behöva flytta mig, men jag mådde tydligen inte tillräckligt bra för en flytt så de beslutade sig för att förlösa mig i Solna.
Jag förbereddes för subakut snitt och fick spinalbedövning. Tyvärr tog inte den som den skulle så jag måste till slut sövas.
Klockan 14.31 föddes Edvin 935 gram lätt och jag sov...
Några timmar senare hade jag vaknat så pass att jag blev skjutsad in till familjeneo i Solna och fick se min lille son. Jag minns ingenting av det, men jag har sett bilderna från när jag var där, så jag vet att jag var med. Han hade andats själv vid födseln och hade 8-9-10 i apgarpoäng!
Vi fick då det ledsamma beskedet att Edvin börjat få problem med andningen och behövde respirator. Tyvärr så var det ju så fullt på neo att det inte fanns någon respirator ledig. Därför skickade de Edvin till Karolinska i Huddinge med ambulans. Senare fick vi veta att han hade en liten cysta i hjärnan och två mindre blödningar som inträffat före födseln. Dessutom hade han en sepsis (blodförgiftning orsakad av stafylokockbakterier) redan vid födseln.
Jag låg och kvicknade till på antenatalen och vid 00.30-tiden på natten så fick jag åka ambulans till Huddinge också. Vi åkte först till neoavdelningen och tittade till Edvin (och den här gången minns jag det lilla knytet) och sedan till medicinskt BB-avdelningen.
På BB var det tyvärr fullt så här mitt i natten att vi fick sova i ett undersökningsrum. Det fanns ingen säng till min man utan han fick ligga på en smal undersökningsbrits.
På morgonen fick vi ett rum på BB som vi fick ha kvar i två dygn innan jag brutalt skrevs ut med order om att komma tillbaka två gånger per dag och kolla mitt blodtryck. Vi fick ett övernattningsrum på neonatalavdelningen som tur var.
Edvin kom ur respiratorn redan dagen efter, men blev återigen sämre på kvällen och behövde intuberas igen. Då fick vi nästa slag i ansiktet; det fanns nu ingen ledig respirator i Huddinge däremot en i Solna. De hade funderat om de skulle skicka Edvin tillbaka till Solna!!! En liten stund senare fick vi dock besked om att de istället skickat efter respiratorn från Solna till Huddinge. Edvin var intuberad i ytterligare två dygn och kom ur respiratorn på onsdagen.
Tiden i Huddinge blev till slut totalt 2½ vecka. Det blev aldrig någon plats ledig i Umeå så nästa flytt gick till Sundsvall eftersom Edvin nu ansågs vara tillräckligt stark för att kunna tas om hand av Sundsvallspersonalen. Vi flög reguljärflyg och Edvin kom efter med ambulansflyg flera timmar senare. De timmarna innan Edvin kom till Sundsvall har varit bland de längsta i mitt liv.
Vi tillbringade 2½ vecka i Sundsvall (som känns som "hemma" trots 20 mil hem efter att ha varit så långt hemifrån så länge). Vi fick besök av mina systrar och föräldrar och några kompisar. Vilken lycka att kunna träffa sina nära och kära igen och få visa upp den dyrbara skatten!
Tyvärr drabbades Edvin av en CMV-infektion som nästan slog ut hans lever och han var ganska illa däran ett tag i Sundsvall också. Han kämpade sig igenom den krisen precis som han gjort flera gånger i Stockholm tidigare.
Resan gick sedan med ambulans för Edvin (och personbil för oss) till Ö-vik där vi tillbringade nio lååånga veckor på barnavdelningen med provtagningar och nederlag och förhoppningar och små framsteg allt eftersom...
I normalfallet räknar man med att prematurer kan bli utskrivna ungefär när de egentligen skulle ha fötts. Edvin hade det lite kämpigare än normalfallet och vi kom hem med honom "för gott" i vecka 42+2. Då började livet hemmavid med medicinering, återbesök på sjukhuset och många försiktighetsåtgärder.
Vi undvek att träffa människor inomhus så mycket vi kunde de första månaderna. Som tur var så kunde vi umgås utomhus den härliga sommaren.
När vi varit hemma i ungefär sex veckor fick vi åka tillbaka till Sundsvalls sjukhus för att Edvin behövde operera ljumskbråck.
Oturligt nog hade läkaren i Ö-vik glömt att skriva om Edvins leverproblem så narkosläkaren backade direkt när han fick vetskap om det från oss och skickade oss dagen efter till Akademiska sjukhuset i Uppsala där de har en barnkirurgavdelning.
Det gick ganska snabbt i Uppsala, inskrivning på tisdagen, operation på onsdagen och utskrivning på torsdagen. Tyvärr var känslostormen total för mig. När vi lämnade Edvin på operationsavdelningen kändes det som om jag lämnade tillbaka min älskling till sjukhusets ägo. Jag hade fått låna honom tillräckligt länge nu och skulle aldrig mer få tillbaka honom!!! Operationen var dock snabbt överstökad och jag fick sitta och hålla älsklingen tills han vaknat upp ur narkosen klart. Men känslostormen de dagarna var stora och jag kände mig som en urvriden trasa efteråt.
Fyra och en halv månad efter ambulansfärden till Umeå kan jag summera ihop 125 dygn på sjukhus för min del och 96 dygn för Edvins. Dessutom tillbringade vi ju några dygn på sjukhus senare på sommaren i samband med ljumskbråcksoperationen.
Jag hade aldrig klarat det ensam, men hade den turen att få ha min man vid min sida hela sjukhusvistelsen på främmande ort. Han gjorde så mycket för att underlätta hela tiden och är guld värd!!! PUSS!
Edvin är en pigg krabat som vuxit ikapp (och även förbi) många av sina jämnåriga på längden, men har lite kvar viktmässigt. Han pratar konstant och vi märker hur otroligt intresserad han är av att lära sig nya saker hela tiden.
Han behövde inhalera varje dag för att skydda lungorna ända tills han var ungefär tre år och tre och en halv månad, men har hittills klarat dig från "alla" andra vanliga men som kan drabba extremprematurer.
Av cystan och hjärnblödningarna märks inget, de är helt borta och förväntas inte påverka honom i framtiden.
Ålder
52 år
Barn
15 år
18 år
13 år
Civilstatus
Gift
Föräldratyp
Good Enough
Änglaförälder
Personlighet
Ambitiös
Glad
Nattuggla
Nyfiken
Omtänksam
Snäll
Stressad
Intressen
Barn
Dator/Internet
Matlagning/Bakning
Photoshop
Sömnad
Musik
Gospel
Hårdrock
Husdjur
Katt