Vi snackar om det mesta som har med extremt mycket för tidigt födda barn i den här tråden.
Dessutom försöker vi vara ett stöd för varandra i en av de största och mest kaosartade händelserna som inträffat i våra liv!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-04-22 22:35
Nu har jag startat en ny tråd, eftersom den här går ut om några dagar. Välkomna!
www.familjeliv.se/Forum-3-142/m43335403.html
natt 2 på rummet avklarad. Dvs nu har han varit utan CPAP i 4 dygn utan några "större" påverkningar. Syrabaset ok än. Håll tummarna!
ska hem idag och prova på att sova hemma. Nervöst som fasiken men klarar han en vecka utan CPAP lär han nog inte behöva den igen, och då kan vi börja prata hemsjukvård.
Åååh vad roligt!!! Håller tummarna.
Elias hamnade ju i cpap igen på slutet där sista veckan när jag bodde på samvården och då kändes hemgång långt borta... han hade ju bara haft cpap i två dagar efter respiratorn så jag trodde ju inte den skulle komma tillbaka. Men det var förkylning och han hade svårt att vädra ut koldioxiden.
Dock var det vissa som inte ville suga för mkt i näsan så då var han ju täppt och då var koldioxiden på 11... så tog en annan sköterska och sög rent med oliven och gjorde om det och då var den på 6... så såå stor skillnad kunde det vara på en snytning 
Nu är han ett år och NEO känns avlägset... ska dit på korrigerad 10 månaderskontroll på onsdag, ska bli kul att träffa alla 
Nåt som är väldigt märkligt är att jag vid första grillningen iår stannade upp innan jag tände grillen och fick en panikkänsla "åh herregud var är Elias, jag kan ju inte tända grillen vid syrgasen" (vi blev också uppskrämda )
Vi hade inte syrgas länge alls så jag fattar inte hur jag så lång tid senare kunde reagera så....
Det måste varit för att han hade syrgas just när vi grillade förra sommaren antar jag....
Uppdatera oss om du orkar och vill
Kram
Apropå minnen som kommer över en, så havererade jag i fredags...
Jag var och motionssimmade på morgonen och i omklädningsrummet efteråt såg jag en höggravid tjej som jag inte känner, men jag har hört henne säga till någon annan att hon har BF 30/4, d.v.s. bara några veckor kvar tills barnet "ska" komma (vi här inne vet ju att det inte alltid blir som det är sagt).
Jag hade mitt första BF 30/4 (fast 2006) och det blev senare justerat till 1/5. Edvin föddes ju 12/2 och jag var inlagd från 1/1.
Jag reagerade inte förrän jag satt i bilen på parkeringen vid mitt jobb. Då kom tårarna hårt och abrupt! Jag satt i ungefär 30 minuter och förökte samla mig tillräckligt för att kunna gå in på jobbet. Jag gick småsnyftande den lilla sträckan till min arbetsplats och träffade ingen på vägen. Jag gick in till min närmaste chef, men han var ledig för dagen så jag gick in till nästa chef som turligen fanns inne.
Där fick jag fram ett ynligt "hej" innan jag började storböla igen. Som tur är vet mina båda chefer "allt" om min historia och är mycket förstående. Jag förklarade vad som hade hänt på morgonen. Han sa åt mig på en gång att sjukskriva mig resten av dagen och åka hem och ta en lång promenad.
Jag for till mataffären och satt i bilen på parkeringen utanför i 15 minuter innan jag orkade gå in för att handla lite mjölk och några andra småsaker. Det tog säkert en timme att komma till kassan bara för att jag inte kunde fokusera på uppgiften.
Sedan åkte jag hem, åt lunch, läste en skvallertidning innan jag tog en lång promenad till vår hus som vi håller på att renovera. Väl där satt jag och tittade på min man och elektrikern som jobbade för fullt. Efter en lång stund lyckades jag hjälpa till lite. Jag bar några tunga golvlaminatpaket! Kroppsarbete är bra för mig i sådana här situationer (simning, promenad och bära massa tunga saker samma dag = träningsvärk på lördagen för lilla otränade mig). Jag får fokus på något annat än vad jag känner och tänker i huvudet...
En bidragande orsak till mitt sammanbrott är nog också att jag bröt ihop på sjukhuset ungefär vid den här tiden i april 2006. Då var Edvin drygt två månader gammal och vi var på fjärde sjukhuset för hans del och femte för min del. Jag hade tillbringat ungefär 90 dagar på sjukhus, varav största delen långt hemifrån.
Jag fick akutsamtal med kuratorn på sjukhuset och lugnade ned mig en smula.
Jag känner lite ilska över att behöva ha sådana här reaktioner så långt efteråt (jag menar, 3 år är en lång tid). Varför kan det inte bara vara förbi? men mestadels mår jag numera bra.
För bara 1½ år sedan var det här en reaktion som jag fick flera gånger i veckan. Ingen bra kombination när man ska börja arbeta efter föräldraledigheten 
...
Ja, nu har jag skrivit av mig lite (mycket 
), hoppas ni överlever mitt lång inlägg!
vi kommer nog hem på tidig hemgång den här veckan
Written Fiction skrev 2009-04-20 10:52:46 följande:
Det gick prima ballerina ska jag säga! :) Förutom att vi insåg att vår ena lågflödesmätare är trasig (tur man har två). Jag sov lite lagom kasst men i övrigt så var det en ren befrielse. Sitter nu på neo igen och undrar "vad fean gör vi här?"
Hemsjukvård senast måndag. ÄNTLIGEN!