Jag har för länge sedan lagt ned det där med svartsjuka. Jag menar, det tjänar liksom ingenting till. Min man är oerhört social och tycker det är jättekul att prata med folk. Det har hänt att när vi varit på fest så har han suttit och snackat en hel kväll med en enda tjej. Och nej, han menar ingenting med det utan tycker han har hittat ett roligt samtalsämne helt enkelt. Tjejen å andra sidan tror att hon rott honom i land
Desto roligare är det när festen börjar lida mot sitt slut och tjejen tror att hon ska få följa med honom, men han fattar inget utan avslutar konversationen, går fram till mig och säger att det är dags att åka.
Jag menar, vad kan jag bli arg på? Att han bara pratar med en tjej, att han är så naiv att han inte riktigt förstår att vissa uppfattar hans beteende som att flörta?
När han inte själv förstår att en tjej flörtar med honom (om hon nu så skulle flasha brösten för han) utan tycker att det är uppenbart att han är gift och ointresserad av andra tjejer, vad är vitsen med att bli svartsjuk. Han jobbar dessutom i ett kvinnodominerat yrke och om jag skulle vara svartsjuk så skulle jag inte kunna leva ett normalt liv.
Detta innebär då inte att jag inte kan bli svartsjuk. Första tiden i vårt förhållande var en pärs, innan jag förstod hur han fungerade. Jag mådde dåligt av att han kunde spendera timmar med att snacka med nån tjej - innan jag insåg att han inte ser tjejen som en tjej utan som en person och kompis. Och det är ju något positivt. Då släppte jag det.
Jag var också länge svartsjuk på hans ex (även fast de inte har nån kontakt) - men det är ju liksom inte något att göra åt.
Med den tryggheten jag har i vårt förhållande så har jag inga problem med ifall han skulle titta på en tjej - och ifall han gör det så noterar han bara att hon är snygg och sedan är det inget med det. Jag kanske skulle reagera annorlunda om han bokstavligen stod och dregglade, vad vet jag...