Katastrof=(

Tycker du att det är likadant åt andra hållet? Att om mannen vill ha kvar barnet men inte kvinnan så ska kvinnan helt enkelt gå igenom en graviditet, med sin kropp, eftersom de inte är överens?

Jag tycker inte du ska göra abort mot din vilja, det är inte rätt. Ni var ju två om att ha sex så hela ansvaret kan inte ligga på dig. Vill han inte ta sitt ansvar så är det ju tyvärr upp till honom.

820723- Det är ju kvinnans kropp. Den blivande pappan har ingen bestämmande rätt över den. Så är ju så läget är rättvist som orättvist spelar ingen roll. Pappan får helt enkelt finna sig i det tycker jag!

TS, har du testat dig ännu?
Förstår att du är i en jätte jobbigt situation.
När jag var 19 blev jag gravid med min dåvarande sambo, inget planerat. Jag ville så gärna ha det där barnet men min sambo fick panik och sa "behåller du barnet får någon annan vara pappa". Detta gjorde mig självklart jätte ledsen och jag började tvivla. Det fanns ju bara abort för honom och jag började ju såklart tro att jag aldrig skulle klara av att ta hand om barnet själv. Jag älskade honom och tillslut motvilligt blev det en kirurgisk abort. Jag gjorde det för att "rädda" hans liv, men krossade mitt eget. Var riktigt deprimerad i tre år efter aborten, hatade mig själv. Längtade så efter mitt ofödda barn. Vårat förhållande tog slut för att jag inte kunde förlåta honom. Följ ditt hjärta, det är din kropp. Din kille kanske ändrar sig till att verkligen vilja ha barnet när det kommit. Jag hoppas allt ordnar sig och ni tillsammans kommer överens om en bra lösning. Massor med styrkekramar till dig.

Ja, jag håller med!! Man är ju två som skapad graviditeten så då borde man kunna komma överens om fortsättningen!! Dax att börja tänka på lite konsekvenser!!Men det är ju det som är så sjukt! Inte fan har jag bett om att få föda barn utan det bara är så! Å jag tycker att det är orättvist mot barnet!! Har man kommit så bra överens så att barnet blivit till så ska man fan inte behöva bli osams när det är dax att ta hand om konsekvenerna utan lyssna på varandra å inte vara så fruktansvärt egoistiska!

Att han absolut vill att hon ska göra abort....ja, det är egoistiskt men att hon vägrar å tänker behålla barnet är väl lika egoistiskt det också!!

Hej Tjejen!
Fy vilken jobbig sits.
Det måste kännas skit tufft, men hoppas det löser sig till det bästa.
Har du ätit preventivmedel eller har ni skyddat er alls?

I vanliga fall brukar det vara så att man vill göra abort och alla säger till en Nej Nej man ångrar inte ett barn. I ditt fall så vill du ju ha barnet. Barnet finns ju redan i dig, och det är nog en annan känsla för tjejen än från killen. Tom killar som planerat barn kan bli chockade och ändra sig för att sedan i takt med att magen växer också bli mer o mer fäst vid barnet.

Det finns nog inte många papper som inte älskar sina barn. Du känner din kille bäst, tror du att han, efter han smält nyheten, efter han sett barnet på Ultraljud och känt första sparkarna, tror du då att han fortfarande skulle vara ledsen?

Jag tror att du behlver ge honom lite tid, och att du får försöka prata med honom.
Du ska inte göra abort för hans skull. Ett barn som han kommer att ta sig an(antagligen)

Det kommer alltid vara ditt beslut, ditt samvete och du som mår dåligt efter!

Och allvar ni här inne som skrivit till Ts att om ni hade vetat att pappan lämnat er så hade ni inte valt att föda ert barn?

Ts, Man kan aldrig vara säker på något här i livet. Jag sitter nu och är gravid i 6 månaden, är 21 år, tillsammans med pappan till barnet. Men det finns inget som säger att vi kommer vara det för evigt. Vilket som så älskar jag det barnet jag har i magen. Jag ler varje gång jag får en spark och jag kan titta på små söta barnkläder i timmar och drömma mig bort. Ett barn förtjänar att få kärlek óch förhoppningsvis blir den älskad av två föräldrar men det finns aldrig några garantier.
Vissa skriver att det finns chans att barnet inte är friskt och at du ska tänka på det, men allvarligt, är det något man tänker på? Då skulle väl alla göra abort för chansen finns ju alltid att barnet ska vara sjukt.

Jag är inte emot abort, men jag är emot abort mot ens vilja. När ett önskat barn tas bort för att den ena föräldern r chockad.

Men man kan inte kräva att hon ska göra abort mot sin vilja. Han kan ju välja att inte vara delaktig.

820723: Håller med? _Jag_ tycker inte så alltså. Eller vem är det du håller med ?

Tack för allas svar! Underlättar massor att ha någonstans att skriva av sig!

Men jag är fortfarande väldigt kluven. Igår kväll gräts det igen, både jag och min sambo.

Jag vill verkligen inte tvinga på honom ett barn nu om han verkligen inte vill, men då tvingar ju han på mig en abort!
Vi pratade en massa igår och efter en abort antar jag det blir en massa kuratorsamtal. Kanske blir vidareskickad till psykolog och kanske får mediciner utskrivna. Alltså, innan detta var jag redan deppad över att han inte ville ha barn och att det inte blir några än för mig. Och hur ska det då bli för mig efteråt?

Men jag vill som sagt inte tvinga på honom något ansvar när han inte vill. Sa det till honom, men han sa det är självklart han tar sitt ansvar om det nu blir så. Men HAN VILL INTE! Det är det sista han vill nu... Han är inte mogen än=(
har sagt att han får väl lämna mig då, men det vill han ju inte heller. Och det vill inte jag heller....

Han sa igår att han visste inte ens om han ville plugga vidare. Han trodde ärligt talat han blir kvar på jobbet han är på nu, sa han.

Har vi kvar barnet kan han ju fortfarande ut med sina kompisar, åka skidor, plugga, ja vad han nu vill!
Men tar vi bort det, kan inte jag bli mamma nu, som jag vill... Den drömmen dör.

Han hade satt sig in i min situation sa han och han skulle självklart göra abort. Är det egoistiskt tänkt?
han är verkligen jättelessen och går och deppar. Likaså jag...

Funderar på att visa honom den här tråden men vet inte om det kanske är dumt?

Svika mig för gott eller svika honom för en stund? Eller? Finns det dom som ångrar ett barn?

Precis samma sak sa min sambo nör vi pratade löst om vad som skulle hända om jag var gravid, han skulle hoppa framför tåget, han skull INTE,under några som helst omständigheter bli pappa nu.

När det väl händer, visst han er chockad och det tar väldigt mycket längre för honom att acceptera graviditeten än vad det tar för mig, men bara 1,5 månader efter att jag testat positivt så är han jätteglad! Han ser fram emot att bli pappa, även fast han är ung (22), och sitter och letar större lägenhet åt oss för glatta livet. I sommar skulle han byta in sin bil mot en cab, men skrattar när han inser att det nog får bli en kombi istället :)

Det finns hopp, och jag tror inte din pojkvän skulle ta livet av sig för något sånt. Vet många fäder som absolut inte skulle ha barn och varit väldigt uppgivna till en början när de insåg att de inte kom ifrån det, och nu är världens bästa och lyckligaste pappor.