Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

tack!! Det är konstigt, har tyckt att jag mått bra över jul o nyår o känt mig tillfreds med graviditet o förlossning, men när hon ringer väller allt fram.... Men det är väl tur att man kan koppla bort det emellan.

MammaMu, ja det är nog ens överlevnad. Både att man får något annat att tänka på men också att man kanske "hinner att glädjas lite med".

Förbered dig på att det kommer bli astufft i början för då känns minnena som ett öppet sår igen.

För mig var det som tre olika stadier. I början grät, grät och grät jag. Sedan kom en jävlaranammafas där jag aktivt kunde diskutera och se utvägar. Denna period höll i sig ganska länge men till sist kom den lite mer uppgivna fasen. Jag var "färdigbehandlad" och intee så ledsen/rädd för det som varit men fortfarande så satans osäker för det jag hade framför mig.

Jag funderar på hur länge man ska behöva vänta på ett snittbesked (är inte gravid än). Om ni minns så var jag ju hos läkaren runt den 20:de i november och ännu har jag inte hört nåt

Funderar på att ringa dit på måndag och höra, för jag vill veta om vi kan påbörja IVF-behandlingen i slutet av denna månaden (vilket vi ju inte gör om jag inte beviljas snitt )

Åhhh jag hade den där grinar fasen i början. Nu e jag i jävlar anammafasen jag SKA klara detta. Men jag känner att jag börjar komma över i osäkerhetsfasen lite så därför håller jag på och peppar mig själv och läser böcker och ska skriva brev till jordmor nåasta vecka och sånt.

Kul att de verkar vara de faserna man går genom. Hade inte tänkt på de innan du skrev de

Ring dem. De hade jag gjort. Tjata tjata tjata

Angelzezzan, nej inte jag heller Det slog mig när jag satt och skrev att det verkligen var dessa stadier jag hann med. Men även i sista fasen hade jag mina lipdagar men också mina "visstsatanskadetgåochdetocksåbra-dagar"

Jag har 68 dagar kvar. Vi får se hur känslorna ändras på den tiden. Jag hoppas på ännu mer fasiken-vad-jag-ska-klara-de-här-bra

Ju mer jag läser ju mer övertygad blir jag om att snitt är det enda rätta för mig. Jag är så livrädd för att få ännu mer kroppsliga problem

Opererad har jag ju blivit förr (och visst det har gått snett) så jag vet i alla fall ungefär vad jag har att vänta mig

Det enda som stör mig är att jag ev missar barnets födelse (har svårt för att tänka mig nåt annat än att bli sövd) men jag kan tänka mig att diskutera olika lösningar

Fru U, du kanske har skrivit det innan men varför vill du bli sövd?

Jag var helt övertygad om att jag skulle ha snitt när jag blev gravid. Har alltid varit helt livrädd bara av tanken på en förlossning. Visst snitt kändes lite läskigt men sååå mycke bättre än en vaginal förlossning iallafall.

När jag var på mitt förta möte med min jordmor (i v 15) så frågade jag hur 17 jag skulle gå till väga då jag absolit ALDRIG tänkte föda vaginalt. Hon skickade en remiss till GaiaJordmor på sjukhuset där jag ska föda (Gaia samma sak som Aurora BM i sverige) 2 dagar senare fick jag ett brev och en vecka senare var jag där. Här i norge vill de att man ska komma så fort som möjligt på samtal för att de ska kunna hjälpa och att men ej ska hinna bygga upp ännu mer skräck.
Sen har jag gått på samtal ca var 3-4 vecka hela tiden.
De tre första samtalen grinade jag som en tok och bara satt och skakade. Vid de tredje samtalet fick jag reda på att jag var beviljad kejsarsnitt. Men att jag fortfarande skulle få komma på samtaal regelbundet. Efter att jag fick veta att jag har snitt om jag vill så var de som att allt la sig. Då började jag först tänka på vaginal förlossning. De var som att ja ja nu när jag vet att jag har mitt på de trygga kan jag börja fundera på annat
Jag och sambon var på gemensamt besök hos min underbara GaiaJordmor och vi pratade om förväntningar och sånt. Vi var på rundvandring inne på förlossningen. Satte oss i ett av förlossningsrummen på sängen där och hade samtal. Små små steg hela tiden.

Var på mitt senaste besök igår och nu e jag mer och mer övertygad att kjag SKA klara av att föda vaginalt. Visserligen med vissa små justeringar. E helt panikslagen av tanken på att jag ska gå över i 14 dagar. Men nästa gång jag ska dit ska vi prata mer om de. Och vi får se om vi ska boka in en läkartid för igångsättning på BF om inget hänt då.

Nu när jag tänker tillbaka på hur jag kände förut kan jag känna igen känslan av hur jag kände men samtidigt inte. Men hade jag aldrig gått på dessa samtal hade jag ALDRIG kommit så långt som jag kommit idag.
Oj oj vad långt de blev