Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

Det enda jag kan säga är att kejsarsnittt inte är SÅ hemskt som man gärna målar upp innan .

Det är som att gå till tandläkaren, skakar lite innan men man nästan garvar åt sigsjälv när man går därifrån, undrar : "vad var det där att vara rädd för??!"

pulmones: Det lät skönt att höra. Jobbar som tandsköterska så tandläkaren är jag ju van vid Nä men skämt å sido..man har kanske blivit uppskrämd av allt man läst men det verkar ju vara så himla individuellt hur man mår och det är väl det som skrämmer mig att man inte vet. Har fått för mig att jag kommer bli jättepåverkad och ha superont. Är så himla smärtkänslig med så det kommer säkert stämma..

milesdavis, jag blev ju snittad akut och tyckte det var tungt på ett sätt men just smärtmässigt gick det bara inte att begripa hur det kunde göra så LITE ont! Och jag har förbannat låg smärttröskel jag med Planerade snitt är det väldigt få vad det verkar som vare sig får komplikationer av eller mår dåligt efteråt och är det dessutom första gången du ska snittas så är det ju än lättare för kroppen. Lycka till!

Tack för era positiva svar!! Känns skönt att höra! :)

milesdavis: du ska se att det kommer att gå bra gumman! Jag hejar ju på dig och bebisen. Alla jag känner som blivit snittade har varit väldigt nöjda. En kompis fick urakut snitt och hon var ju rätt sliten efteråt, men dom andra har varit på benen väldigt fort efter sina planerade snitt.

Tack crex! Usch vilket nervvrak man är då hehe. Tack för att du hejar på mig!!

haha!

men jag förstår hur du menar....kan inte vara bra att vara gravid och surfa här på FL!

pulmones: Nä ibland får man lite mer information än man behöver kanske när man surfar runt som gravid.

Det känns konstigt att JAG nu är en sån där som är "ute på andra sidan" och har erfarenhet av snitt ;) Hur man upplever det måste ju vara så himla individuellt, framför allt beroende på vilken attityd man har. Jag var så himla nervös inför snittet, grät och skade helt okontrollerat i hela kroppen. Så hade det ju inte behövt vara. Det var ju inte så farligt, bara bisarrt. Att sätta ryggbedövningen gjorde inte speciellt ont, inte värre än en vanlig spruta. Att bli bedövad var bara konstigt men det gjorde ju inte ont när dom tog och bökade runt i en. Jag blev inte illamående (som jag trodde att jag skulle bli). Jag fick inte svårt att andas (som jag var rädd för och hade hört att man kunde känna). Att få bäbisen på bröstet var ashäftigt och jag grät av lycka och lättnad att det var över. Att bli ihopsydd gick fort och kändes ju såklart inte heller.

Däremot tyckte jag att återhämtningen var lite tuff. Jobbigt att ha ont i såret och svårt att röra sig. Men man gjorde ju framsteg varje dag. Sen tål jag inte heller morfin utan fick ha nån annan smärtlindring, kanske var den inte lika effektiv som morfinet skulle ha varit.

Nu har det gått en vecka och jag känner mig rätt okej, så det går fort framåt.

Lycka till!

Jag tycker att det där att man känner hur de rotar runt verkar väldigt obehagligt. Tar det lång tid? Alltså att få ut barnet och sen när de rotar för att sy ihop igen?