Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

Dåligt! Fy fan vad oproffsigt sagt, om det var en läkare eller barnmorska! :-H
Det är helt berättigat att vara rädd tycker jag!! Varför skall amn vara barnlös för det?

Jag vågar inte åka till förlossningen och föda barn utan att ha vräkt ur mig väldigt mycket ångest, tankar på det som gick fel sist och så INNAN jag kommer dit. Då tror jag det blir katastrof. Har bara kommit på ett sätt att verkligen släppa fram coh det är den där norska förlossningsserien. Tårarna sprutar, känslorna flödar.

DrottGirl: jag var också handikappad eftermin förlossning. Kunde inte bära till skötbordet första månaden coh sen blev jag halvtidssjukskriven en tid efter det också. Så det som alla argumenterar för (alla bm + läkare) att återhämtningen tar tid efter snitt, att man inte kan bära osv är ju som att bara hälla vatten på mig. Det rinner ju av inom tre röda för jag hade ju så efter min vaginala förlossning! Jag har också svårt att tänka på att det kan bli så igen. Sen tänker jag att så bedrövlig som min förra förlsosning var, så lång tid som det tog att återhämta sig från graviditeten osv. så slår jag vad om att jag skulle få kraftiga infektioner och alla möjliga problem just för att det går så bra för alla andra när dom snittas. Usch, vad hopplös man är när man börjar tänka så där hela tiden!

Nu har jag också kollat in den där norska förlossningsserien! Det blir mycket tårar! Jag känner att det är bra för mig att titta på den och möta rädslan, att inte stoppa huvudet i sanden ("strutsmetoden" ) som jag gjort rätt länge nu.
Har börjat lära mig att strutsmetoden egentligen inte funkar så bra på mig: eller, jo: så länge jag förnekar rädslan känns det rätt bra _men_ sedan när jag väl befinner mig i situationen blir det panik och katastrof... (Som förra förlossningen, typ.)

Apropå att försöka låta bli att stoppa huvudet i sanden: läste i Anna Wilsbys bok "Innan du föder" (så bra bok förresten!! Har ni läst den?) om Birth Art: att verkligen visualisera sig själv när man föder barn, att teckna av sig själv när man föder. Tyckte först det kändes _väldigt_ löjligt, men bestämde mig ändå för att testa.
När jag så försökte låste det sig helt, jag bara storgrinade och fick total panik. Det fick mig att inse att här hade jag ett rejält problem som jag helförnekade, och det var nog den händelsen som fick mig att inse att jag behövde söka hjälp.

Till sist blev det iallafall en bild.
Kändes både konstigt och, på något sätt, bra. Jag fattar fortfarande inte att det ska vara jag på bilden, men jag känner att det var ett stort steg framåt ändå.

Någon fler som testat??

Kattöga: det är precis så jag känner nu också. Jag har inte läst den, men jag har läst och håller på att läsa Gudrun Abascals bok "ATt föda". Den rä cokså väldigt bra.
Jag tar till mig alla knep som går nu för att fokusera framåt, så jag kan gärna testa den där teckningen. När jag nyss hade blivit mamma (eller nyss och nyss, nåt år senare) så var jag på en kurs en helg med en förening. Bodde själv på hotell och åkte tidigt från festen. Då fick jag plötsligt för mig att teckna hur jag såg på mig själv - både som mamma och min kropp eller hur man ska säga. Jag fattar inte vad som flög i mig men det var pånågot sätt väldigt bra nrä det väl var gjort.

En sak som jag har upptäckt när jag sett förlossningsserien (och som jag inte visste rent direkt så där innan) är att jag blir upprörd, får ågnest, gråter och blir väldigt känslomässig när mammorna är oroliga för bebisarna och just under själva krystningen. Visste inte att jag var så rädd för krystningen, även om jag ju borde fatta i och med att jag upplevde hela det där med sugklockan coh så som väldigt hemskt. Det har varit väldigt lärorikt för mig att titta på serien!

Alldeles nyss ringde en BM upp från Matilda-teamet. Hon sa att de inte kunde bestämma om snitt men att hon skulle lämna över det till en specialistläkare på specialistmödravården och att de (matilda-teamet) hjälper mig sen när jag väl är gravid.

Jag tyckte det var helt fantasiskt att de (hon) tog mig på så mycket allvar att hon både ringde upp mig (så att jag skulle veta vad som händer) och att hon lämnar det vidare

Har ni blivit lovade något särskilt???
Jag går hos Gaia somde heter här. De är typ som Matilda eller Aurora.
Ska påmitt andramöte imorgon. Under¨första mötet sa hon att de kan lova mig vissa saker. Tex att jag ska få ha samma eller iallafall få byten av jordmor under förlossningen. Att jag ska få förtur till småartlindring. Att om de är att gå över jag e rädd för så kan vi tillsammans bestämma ettdatum och omintemin groda kommit innan dess så sätts jag igång osv.
Men jag vill ju helst ha snitt. Vi får se hur jag mår efter morgondagensmöte. Förra gången var jag helt slut

Toppen Fru U!

Angelzezzan: nej, men jag har fått mellan raderna att jag bestämmer om jag vill ha vaginal förlsosning eller planerat snitt utifrån min förra upplevelse. Det jag inte vill är att gå tiden ut den här gången. Jag har väldiga grav.krämpor som gör mig fullkomligt urlakad. Det tror jag är till stor del boven från min förra förlossning också. Går det så vill jag ha en vaginal förlossning. Då måste jag känna mig trygg och lita på att kropp och psyke orkar med. För att kunan det måste jag få sova. Inatt sov jag ju något bättre tack vare bricanyl. Får jaginte sova och känner mig helt urlakad veckor innan förlossningen, så vet jag inte hur jag ska våga föda! I så fall tror jag att jag föredrar ett planerat snitt. Så det beror alltså på hur kroppen mår till stor del. Något jag inte kan påverka mer än att ajg vilar hela tiden, sover så mycket jag kan på dagarna och låter min sambo sköta ALLT i hushållet.

crex:
Ja, "Att föda" är bra. Mycket fakta. "Innan du föder" är också väldigt bra, den innehåller lite "mjukare" ämnen också: mycket om hur man kan förbereda sig mentalt. Och bra tips på hur partnern kan stötta aktivt (hoppas det funkar också! ). Och så profylaxandning, förstås. Båda böckerna kompletterar varandra, rekommenderar varmt att läsa båda om man får tillfälle.

Ja, visst är det intressant att se vilka bitar av förlossningsserien som triggar tårarna! Jag bölar varje gång mamman får bebisen i famnen och allt har gått bra. Tror det är erfarenheten av att det inte alltid blir så (som när våra tvillingar föddes, och dog) som gör det. Plus att jag själv var så chockad och apatisk efter min förra förlossning, att jag inte kunde ta in barnet, kunde inte knyta an - fast själva förlossningen på papperet slutade bra.

Fru U:
Skönt att du fått positiva besked!

Angelzezzan:
Jag har blivit lovad att få föda med personal närvarande under hela tiden, det är viktigt för mig som bara såg personalen under de sista 10 minutrarna förra gången. Dessutom har man skrivit utförligt i min journal om mina tidigare upplevelser, så om allt funkar som det ska (*håller tummarna*) tar de hänsyn till det när jag kommer in. Om jag går ända tills cerklaget klipps, kan jag få igångsättning - men läkaren tror inte det kommer att bli aktuellt, om man säger så...

Intressant att höra om er som fått kejsarsnitt att det inte kändes så läskigt när dom tog ut barnet, det måste ändå vara en bisarr känsla. Jag är så rädd för att må illa också, men det har jag hört att man mycket väl kan göra under en vaginal förlossning också.

Idag var jag och min kille på ett första möte med en barnmorska på Aurora, hon pratade hela tiden om hur NATURLIGT det var att föda barn (vaginalt) och att kroppen sköter det där. Det känns inte ett dugg betryggande för mig att höra, jag är ju rädd att mitt PSYKE inte ska klara av det och få panik och göra att allt blir krångligare. Om en person till säger att det är NATURLIGT att föda så skriker jag!!!

Någon mamma lär ha svarat att "Det är NATURLIGT att dö också!".

Känner igen attityden hos min Aurora-BM. Hon har, liksom din, en väldigt praktisk syn på det hela. Typ "om jag skriver en förlossningsplan så har jag löst alla problem". Eller att om jag känner till fakta, så blir jag automatiskt trygg. När jag beskriver oro som handlar om mig själv, det jag tvekar om att jag ska klara av, psyket som du säger - alltså, hon verkar inte förstå vad jag pratar om överhuvudtaget... *suck*

Jag frågade om de hade psykologer på Auroramottagningen, och hon sa att de har en kurator. Så jag bad att få en remiss till henne, kanske kuratorn förstår att man kan ha oro som inte botas av allmängiltiga fakta. Hoppas hon kan ge mig lite mer personlig hjälp. Om du inte blir tillräckligt hjälpt av Aurora-BM, kanske du kan fråga efter kurator/psykolog?

crex:
Du har väl pratat med psykolog/kurator (om jag inte tar fel)? Tyckte du att du kunde få hjälp med "mjuka" frågor?? Fick du några bra råd?!