IVF/PGD-tråden nummer 5!!!

Malla, nu har jag glömt... blev det vanlig förlossning för dig eller kejsarsnitt?

Vanlig förlossniong, Klara - värkr från kl.1 ungefär, sen krystvärkar 4.15 sen föddes de 4.25 och 4.29

Åhhh vad härligt det låter tjejer - förlossning! Åhh jag vill verkligen dit igen och vända slutet! Men idag har jag fattat ett beslut det skall funka för mig! Det är ju bara en tidsfråga har jag sagt mig så nu försöker jag se det så att bara jag är tålmodig! Man får ju bara väga sina möjligheter! Känns skönt att vända min oro till beslutsamhet...eller jag försöker ju iallafall.

Nizen:
Så skönt att få ett livstecken! Har tänkt så mycket på dig och så kommer du här och berättar att du blivit moster. Måste vara lite tudelat å ena sidan glad för din systers skull men också med en liten gnutta vemod att det kunde vara du snart! Men du jag tror på dig och jag vet ju att jag skulle fatta samma beslut själv om vi inte får chansen igen. Men en annan möjlighet ni har inte funderat över att söka er utomlands? Men du vad är det med er systrar och Z Hi hi ni har båda döttrar med Z i namnen - är ju ursött ju!

Malla
Gud så snabbt det gick sa ju nästan bara plopp ju men skönt att du kunde föda utan kejsarsnitt faktiskt.

Klara:
Jag är nog inte rätt person att svara på när det är dags för när jag kom in tänkte läkarna skicka hem mig för jag kände ju så pass lite och var så lugn men så dubbelkollade de hur mycket jag var öppen och var 6cm - så då fick vi inte åka hem. Men minns faktiskt att den senaste veckan innan så övade livmodern lite genom att spänna sig och krampa lite. Åhhh så spännande nästa PGD darligt här inne på G!

Kyoko - vad glad jag blir av att höra din beslutsamhet. Nog fasen ska det funka alltid!! Men det är klart, att lite tålamod får du nog räkna med för att undvika att bli tokig på vägen. You go girl!!!

Malla - wow, vilka speed babies

Det här med när förlossning väl börjar, det är ju så individuellt. Men alla säger till mig "du märker när det är dags". Så det är väl bara att lita på det... Medan jag väntar är det väl bara att njuta av tiden man har för sig själv. Tänkte ut och njuta lite i solen en stund. Man kan väl bada i pool så länge vattnet inte har gått, eller...?

Klara:
Ja men ibland kan man börja tappa tålamodet. Har väntat 6-7 år och ett förlorat barn just nu så ibland kan jag tycka att det är vår tur.

När det gäller bad så är det jag har hört också att man kan bada så länge inte vattnet gått.

När det gäller att veta när det är dags så ja jag trodde ju att vattnet hade gått men det var ju inte så. Det gick precis innan krystvärkarna men annars har jag varit ganska osäker faktiskt. Men de flesta vet nog mer säker än jag tror jag men hellre åka in en gång för tidigt om man är osäker.

Självklart är det er tur!!!! Och jag förstår fullt att tålamodet kan tryta, 6-7 år är en lååång väntan. Men det kändes så skönt och positivt att du känner lite jäklar anamma, att nu ska det bannemig gå.

Hej!!

Hur mår ni alla efter omständigheterna??

Här är det faktiskt skit,, allt jag ser o gör påminner om HUgo:(

Har huvudvärk, yrsel, illamående ont överallt, ledsenhet,, ja jag tror nog jag fått en hjärntumör....

Kram på er

Kyoko

Haha jaa du, vi är ju italienare och Speranza betyder hopp ( för framtiden ) på italienska, men iom att pappan till barnet är latino så vart det ett E i början för att ge det en spansk klang Jag själv ville ha lite sting i Denize namn så då fick det bli ett Z istället för ett S
Det va faktist min R som i förbifarten sa när jag ringde samtalet om att hon äntligen hade kommit: - En liten Esperansa!!
Och det namnet passade henne perfekt!

Det var känslomässigt tufft när Esperanza kom, min syster födde i salen mittemot den som jag födde Denize i och det var mycket minnen som kom tillbaka till mig. Fast på sätt och vis blev jag mer sporrad till att kämpa vidare så att jag får uppleva allt det där igen, samtidigt som en envis röst trängde sig på med en negativ inställning, typ vad händer om jag aldrig mer får göra det här... Hur går jag vidare då..?
Tiden får utvisa vad framtiden har att ge mig..

Anna:
Det var i onsdags 13 månader sedan vi förlorade vår Buster. Vi hann aldrig umgås utanför min mage. Jag har därför inga minnen förknippat med den tid vi spenderat tillsammans som familj. Men ändå är saknaden enorm, jag har sett små killar runt 1 år hela sommaren. Jag när ju en utopi som aldrig blev av och ändå de är ju så starka känslorna, kärleken. Det är ju det som gör oss till människor, som gör oss till mammor. Utan den så vad vore vi då, hur vore vi som mammor. Utan den där egenskapen att kämpa med näbbar och klor för våra barn vad är vi då. Ja då är vi ju bara en liten lort, som Astrid Lindgren skrev. Varje älskande mamma skulle ju gladeligen gå i graven för sitt barn om det behövdes. Men vi har aldrig fått en chans. Att behöva se sitt barn gå bort i en sjukdom och inte kunna göra något för att försvara det som den lejoninna man skulle vilja. Ja det är så enormt handikappande. att man inte kan göra något för att försvara sitt barn, sin familj utan måste tigande se det vackraste i livet försvinna utom räckhåll jag det kommer ju ta en livstid att acceptera.

Kärleken har ju även en baksida, eller som "gunillas blogg" så talande skriver här på FL "Sorgen är kärlekens baksida". Jag tycker det är så sant. Min svärmor har sagt en gång att när vi blir mammor så skriver vi på en livstid av oro. Men för oss blev det våra barns livstid som var allt för kort och det är inte normalt - man skall inte begrava sitt barn. Det strider mot alla lagar därför får vi ju kämpa varje dag för att lära oss acceptera det som strider mot allt förnuft. Vi har ju så många sorger och orosmoment. Förlusten av våra barn, oror för att inte få fler barn, oro för att de skall vara sjuka. Ja listan kan ju göra lång och allt kryddat med den alltid överskuggande sorgen.

För dig har det gått så kort tid sedan du förlorade Hugo, fortfarande så färskt att du kan fortfarande känna hans dofter i hans kläder, höra hans ljud i era rum, förnimma hans närvaro i hela er värld. Så klart gör det ont och såklart är det skit och så ofantligt onödigt! Men jag ser ju också den egenskap i dig som jag ser hos så många av oss som förlorat barn, den där överlevnadsinstinkten som säger att visst livet har pissat på mig men jag vägrar att lägga mig ner i pölen. Det är den egenskapen som kommer göra att du klarar dig igenom denna tid och som gör att en dag får Hugo ännu ett syskon - och det är den egenskapen som gör att du är här i tråden med oss andra! För du har aldrig gett upp inte ens när det är som mörkast och det är det som kommer göra att du får fler barn som alla bär en del av Hugo inom sig. Ingen ersättning för Hugo men ett balsam på en trasig mammasjäl.

Nizen:
Jag ser den ju även i dig den där fightern. Jag vet ju att din vardag är en daglig smygande kamp mot ett öde ni inte kan undvika. Men du har vägrat ge upp utan försöker hitta vägar som gör att du även har ljus i ditt mörker i framtiden. Bara det att du kan glädjas - om än med ett visst vemod över din systers barn - gör att jag vet att du kommer lösa din situation på det sätt du kan och kommer vägra ge upp. Du lyckas ju lösa din vardag varje dag!

Så fint Esperanza och vi får väl ta åt oss det ordet "hopp" själv bär jag det runt halsen varje dag i Barncancerfondens smycke. För hur ledsen och tilltuffsad jag än är vägrar faktiskt ge upp så som de säger "It ain't over till the fat lady sings". Jag må vara crapy på att sjunga men jag är ju fortfarande lite fet om magen sedan Buster och ännu har inte denna donna sjungit sista tonen och så inte heller ni andra som kämpar!

Appropå kämpare...

FD
Nu vill jag höra lite nyheter FD hur går det med sprayandet?

Klara
Har inget hänt ännu ?

Kyoko - jag säger det igen (för jag antar att jag har skrivit det förut).... du är HELT OTROLIG på att författa dina tankar i skrift. Jag blir alldeles rörd. Tårögd så det bara sjunger om det. Wow!!

Kram

Ps. Nix, inget har hänt än...väntar, väntar, väntar...