IVF/PGD-tråden nummer 5!!!

Ja, allt Mest jobbigt tycker jag är den tiiid det tar, varje försök tar i regel 2-3 månader...

Sen är det jobbigt med svettningar och vallningar under sprayningen, sprutorna är ju jobbiga i sig (ta på sig själv), väntan på blodprovssvar, äggplocket kan göra liiite ont men är mest nervöst (hur många får de ut, hur många befruktas, hur går det för mannen i "herrummet" ja, en massa sånt...)

...men kommer man väl till ET så (vilket var mitt "mål" under försök två ) så är ju väntan och ovissheten värst.

Haha, så positiv jag låter - men det är ju helt klart värt det...annars skulle jag inte vara här!!

MallaMojs
Tack! ÅÅ jag vill så gärna ha bebis, men guud det känns verkligen som en evighet dit! Och jag måste vänta ett tag, har precis fått nytt jobb, med 6 månaders prövotid, vill inte bli på smällen det första jag gör. Tänk om man får sparken? *suck*

Sparken lär du väl inte få - kan iofs ingenting om Norges jämställdehetspolitik Tiden går ju så långsamt när man "är där" men sedan så VIPS har det gått ett halvår och då kanske ni påbörjar ert första försök (alltså, jag gissar lite bara).

Om de säger nej i Norge, kan ni få göra det i Sverige då?

Sagogrynet, jag tycker nog att det jobbigaste har varit att inte veta om man någonsin skulle lyckas. Att kämpa vidare men inte ha några garantier samtidigt som åren bara går. Nu när jag är gravid känner jag att det inte spelar någon roll att jag fått kämpa länge för att komma hit, bara det här går vägen är liksom vägen till barnet ganska oväsentlig. Problemet är ju bara att man inte vet om man ska få uppleva det när man är mitt i karusellen.

Alla kast mellan hopp och förtvivlan och de ständiga hormonsvägningarna under behandlingarna har också varit besvärliga. Ena dagen är man helt tömd på hormoner och har ungefär lika mycket östrogen som en 95-åring för att ett par dagar senare vara värsta värphönan, det känns i kroppen.

Jag vill inte skrämmas när jag säger det som kommer för jag vet att det inte har varit så för de flesta men jag har faktiskt haft riktigt ont efter äggplocken också. Själva aspirationen av äggen har inte alls varit smärtsam utan mer fascinerade och faktiskt ganska spännande. Det är efteråt när lokalbedövning har släppt som jag har haft ont. Första gången var det ingen som hade sagt till mig att man kunde få ont och då blev jag faktiskt lite rädd och trodde att något var fel. När jag ringde in till sjukhuset blev dom också oroliga och sa att jag var tvungen att komma in för kontroll. Det var inget farligt (har alltid haft många ägg och därmed varit mer eller mindre överstimulerad vilket gör att äggstockrna blir mycket stora och mer känsliga) men jag behövde äta starka smärtstillande i två-tre dagar efter aspirationen. Hoppas nu att jag inte skrämmer dig, tänker bara att det trots allt är bättre att veta att det inte behöver vara något fel bara för att man få mer ont än genomsnittet.

Tycker precis som Malla att du inte ska vara orolig över ditt jobb. Om du nu har lyckan att bli gravid innan provanställningen gått ut behöver du ju faktiskt inte berätta det. Lite hemligthetsfull får man ändå lov att vara

Mallamojs, tänk att man kan längta efter alla de där biverkningarna man kan få av sprayer och sprutor. Däremot längtar jag inte efter väntetiden efter ET om man nu kommer så långt. Jag har en känsla av att jag inte kommer fungera då.

Precis så är det - man lääängtar ju efter att få sätta igång. När jag läste bloggen igår så skrattade jag lite åt hur j*vla knäpp jag varit - men det är ju helt normalt att överanalysera minsta lilla och tiden sniglar sig fram

zanila - mitt anda plock gjorde ont, fick be om mer "knark" men jag var på Ikea på eftermiddagen så olika det kan vara. Men, det är bra att vara förberedd!!

Oj,oj, tryckte visst på fel knapp och skickade in ett tomt inlägg.Så det kan gå. Hoppas att ni alla har en bra onsdagkväll./iliaca

zanila, du skräms inte. Jag tycker det är jättebra att få höra från er som faktiskt har gått igenom det hur det verkligen känns. Alla reagerar ju olika och man vet aldrig förrän man är där hur det blir för just mig, men jag tror att det är bra att veta hur det kan bli.

Jag tycker heller inte du skräms, det är ju bra att veta! Tack för era svar tjejer! NI är u helt underbara! Jag är rädd att chefen som är helt underbar, ska känna sig lurad eller liknande att det första jag gör är att bli mamma ledig... hehe särskilt när det är en ny förskola. För jag har verkligen fått ett jobb som är rena drömjobbet, trodde aldrig någonsin att jag skulle få jobba på ett sånt ställe! Men som sagt, om vi börjar med hela processen nu i Januari, så lär det ju ta ungefär 6 mån.
allt som allt och sen vet man ju heller inte om man misslyckas en eller två eller kanske till och med tre månader. Så jag ska nog inte berätta något föränns (eller hur det nu stavas?) man vet helt säkert på att man är gravid.

Kram på er alla!

om vi inte blir beviljade i Norge så får vi göra det svart, men betala ur egen ficka hade vi tänkt göra i såna fall. Eller göra ett försök på vanligt vis och sen göra moderkaksprov, men det är verkligen en sista utväg känner både jag och sambon.

sagogrynet - vill inte vara neggo, men det kan dra ut på tiden. Som sagt, det tar 2-3 månader för VARJE försök, och så kör man oftast (vad jag vet?) inte på direkt igen vid ett misslyckande heller... Vi körde ju ett försök innan sommaren, och ett efter sommaren... Hade iofs tur som fick ett försök innan sommaren där - alla ska ju planeras in, man ska få plats vid plock å sådant...

Hur som helst, du behöver ju inte berätta för chefen förrän du är gravid, så det så!! Å grattis till toppenjobbet!

Tack MellaMojs! då borde det ju bli till och med längre än sex månader med andra. :) jag får försöka se det positivt med andra ord.... hehe fast att vänta så länge känns ju inte så himla kul precis...

Nu ska jag mysa med min sötis!

Ha det!