Ni som gett en andra chans...

Jag å mitt ex hade varit tilsammans i ungefär 3 år när d blev dåligt, han va arbetslös å jag va sjukskriven, från början va d skönt att träffas mycket å göra saker ihop på dagarna. Efter ett tag börja vi bråka om allt möjligt, han fick jobb å d blev bättre igen.
I november va han iväg me sitt jobb på en resa där han träffade henne... Sa inget till mig men jag fick reda på det ändå, konfronterade honom å fråga va som hänt- inget, de hade bara pratat... I december bestämde jag mig för att flytta, han övertalade mig att stanna, älskade mig osv. sagt å gjort, ja stannade å vi fick d kanon igen.
I mars kom det fram att han varit otrogen me henne i januari.
Stannade ett år, många tankar å mycke gråt, kämpade, men tillsist fixade jag det inte längre, kunde inte glömma å förlåta...
Nu har det gått 2,5 år å vi har båda träffat andra, men det funkar inte. Vi har inte kunnat släppa taget om varandra.
Önskar, hoppas å vill att d blir vi igen...

I natt kunde jag inte sova och tänkte att det ha varit bättre om vi separerade, om han fick prova leva med den andra (som de har faktiskt planerat) och jag fick leva själv med barnet och kanske träffa nån ny. Men sen "drömde" jag vidare om att vi skulle insett att vi inte kan släppa varandra och skulle hittat tillbaka igen. Så, Anonym (Kärlek??) jag är avundsjuk på dig! Jag skulle vilja ha det så. Båda två skulle ha haft chansen att prova på nytt och sen inse att det är VI som gäller. För nu känns det så att han fick den chansen som jag aldrig kommer att få.

Och tyvärr inser jag mer och mer att om jag stannar med honom vill jag också få bekräftelse. Faktiskt. Från andra män. Vill höra och känna att jag är snygg, sexig, snäll, smart, älskvärd. Hur ska vi ha en framtid tillsammans om det inte längre räcker att han säger det till mig?

Ja du Anonym (detsamma)... Jag vill men jag tror inte att han vill längre, har betett sig så konstigt de senaste 2 veckorna, tänkte prata me honom i em, hoppas på det bästa!
Ja att "leka av sig" me andra å få uppmärkssamhet, komplimanger å allt det där var bra, för mig iaf. Skönt att höra att man e bra på alla sätt å vis, det kändes kanon, även fast jag vet att exet tycker så om mig var det "kul" att höra det från andra me, som en konstig sorts bekräftelse på att det verkligen e så, inte bara exet som tycker så.... Det som var svårast för mig innan vi bröt är just det du me känner, jag vill me se om ja e "attraktiv på marknaden" Men jag ville även såra honom tillbaka, vilket jag gjorde när vi bröt, betedde mig som en skit mot honom, vilket kändes bra just då, men som jag mått fruktansvärt dåligt över efter, vet inte huuur många ggr jag bett om förlåtelse för det. Han har sagt att han är glad att jag insett det å han har förlåtit mig. Vi har pratat jätte mycket om det nu efteråt, jag tror det är A och O om d ska funka, total ärlighet i allt å prata om allt, å inte bara en gång, prata tills du kan släppa det, har iaf hjälpt för mig.
Hoppas det löser sig för er på bästa sätt! *kramar om*

Nu har vi pratat en del här de sista dagarna. och han vet verkligen inte helt säkert om han vill försöka igen. Blir såklart besviken, trodde han hade det klart för sig när vi började träffas seriöst i början av sommaren. Att detta var vad han verkligen ville. Men nu så vet han inte, vill ta en dag i sänder. Jag har provat att "lägga orden i munnen" på honom, göra det lätt för honom att bryta upp. Men han nappar inte på det heller. Så lägga ner verkar inte vara alternativet. Familjeterapin vill han vänta med.

Jag vill inte säga att jag går här och mår dåligt nu. Har kommit långt i min bearbetning. Så jag ger detta lite tid. men inte hur länge som helst. Detta har jag talat om. Så han inte går och tror att jag finner mig i vad som helst bara det är vi. Ser jag ingen ljusning snart, och om den andra tjejen fortsätter vara jobbig, så backar jag.

jag sov hos han och barnen i natt, var hos min syster igår på middag. Gick bra. Innan var vi till ett köpcentrum och handlade lite. Då började hon den andra messa, för att till slut ringa. han var trevlig till en början, men sen så blev han arg. och ni kan tro att jag vart förbannad Gick fram och sa tydligt och klart "nu får det väl för f+n vara nog!" Kan lova att hon hörde det. Han la på i örat på henne. Sen blev det soppa av allt..Han ville bara hem, jag var arg och lessen. Vi åkte hem, var ju bortbjudna ihop med barnen. Han bad så mkt om ursäkt för detta, jag ville inte gå på nån middag, ville bara vara hemma själv. Hur som helst så ville han ha mitt sällskap, ville gå på middagen, ville ha mig hos sig på natten...Så det blev så, och vi hade det trevligt.

Nu är jag hemma själv. Sa ifrån att jag ville åka hem, så han körde hem mig. vet inte mer vad som händer i dag. men det känns som om jag vill vara ensam lite, och han kände så oxå....

M: Jättejobbig sits. Även fast man vet att man inte borde rusar man iväg och känner en massa känslor och väcker drömmar man hade begravt. Jag inbillar mig att jag inte blir besviken vid motgångarna, men det blir jag. Ibland vet jag inte om det är värt det. Fortsätt skriv och berätta hur det går för dig.

Känns som att många försvunnit från tråden. Kanske är ett bevis på att folk går vidare avsett vad de beslutat sig för.

Kommer nog att avsluta det hela senare ikväll. Var där i går och pratade med honom. Han mår verkligen skitdåligt över allt. Jag sa att han skulle uppsöka psykolog om vi skulle kunna fortsätta. krävde det. och det gick han med på. jag lovade att stötta honom genom detta och finnas där som stöd. Och så sa jag att han skulle avsluta med henne den andra helt. Finner mig inte i att han ska umgås med henne, gå där och skratta och vara trevlig. 

Och så idag då. Få höra att hon andra tjejen varit på hans avdeln vid två-tre tillfällen. Och att de ätit frukost ihop igår på jobbet. han lovade inget vad gällde henne igår när jag pratade med honom. men han visste vad som gällde! och det skiter han i det första han gör idag på jobbet. Fy f+n... Då kan ju hon stötta istället då. jag gör det inte. Känner mig lurad..Vi bor i ett litet samhälle, alla vet vad han gjorde mig, och alla vet att vi träffats igen i sommar. Tror han inte att jag ska få veta eller?

Tänker på våra älskade ungar. Som varit så glada här i sommar. Nu är det dags igen..Önskar så att jag kunde göra nåt för dem.

nu är sommaren snart till ända och det vanliga livet rullar på.
Jobb, dagis etc.
Vår relation börjar kännas så bra nu.Efter 14 år, 2 barn och en otrohetsaffär........märkligt.

Idag var jag och fikade med tjejen min sambo var otrogen med.. Vi var bästa vänner då det skedde i deras fylla och det har tagit tills nu (2 år sedan i jul) att orka träffa henne.. Det kändes skönt faktiskt. Inser att jag har kommit över det hela nu. Jag och smbon lyckades lappa ihop förhållandet, som jag skrivit förut, men detta enbart pga att de var fulla och korkade då det inträffade och att de avbröt mitt i då de isåg vad de faktiskt höll på med..

Vi har bestämt (jag) att det inte funkar längre..

Jag försökte avsluta igår. Men han släpper inte taget. Behöver tid ensam att tänka, att komma fram till vad han vill. Men han vill inte att vi ska sluta här. jag var inställd på att han skulle gå med på detta, men inte...och då blev jag förvirrad. 

vad gäller kontakten med den andra tjejen hade han inte ätit frukost med henne(jag visste att han gått till den avdeln hon är på, men visst det finns andra där han känner med). han hade ätit med en kompis där. Och att hon kommit till hans avdeln nekade han inte till, men hon skulle prata med nån annan där. Så sa han, och han säger klart och bestämt att han inte har den sortens känslor för henne. han tycker hon är trevlig men inget mer. Och tydligen kan han inte fatta att hon tycks hitta på ursäkter att komma i kontakt med honom, blev nästan lite sur när jag sa det. "Det vet väl inte vi om hon hade nåt ärende hit" sa han då. 

har hört av många(och av min kille själv) att denna tjej är som ett enda stort plåster. Kan inte släppa, pressar på, ligger på. han fick aldrig vara ifred när de var ihop, hon hängde runt halsen på honom dygnet runt. Så visst kan jag tro att hon verkligen anstränger sig nu, hittar på ursäkter för att gå till hans avdelning, för att ringa osv. Det enda är att JAG ser vad hon försöker med. Men inte han....

Och varför kan han inte be henne vänligt men bestämt att sluta nu. När han vet att det sårar mig så. Det gör mig osäker varför han ska ha nån form av kontakt med henne..

Jobbigt är oxå att han ofta pratar på att han är rädd att vi ska hamna där vi var innan vi separerade, med bråk och elände. Ok. det behöver vi jobba med, jag fattar det. Men att han träffade en annan och gjorde vår separation till ett rent helvete det ska det inte pratas på. Nästan som om den biten inte funnits..Utan att "vi hade det inte bra och då gick vi isär.."Otroheten och sveket nämns inte, förutom när jag tar upp det. Och då verkar han oförstående.

Vet verkligen varken in eller ut..