Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Självklart är det olika i alla fall men varför är det mest gifta män som är otrogna då?
Detsamma: Jag har också varit på bröllop och våra bästa vänner planerar just för fullt för sitt bröllop. Jag känner precis samma som du. Tänker precis som du. Fast i våra vänners fall tänker jag att han är annorlunda. Han är inte en sådan svag liten sktistövel som min sambo. Han värderar sin älskade högre.
Imorgon ska vi på rådgivning igen. Bävar. Förra gången grät jag oavbrutet i en vecka efteråt. Hoppas att det inte blir så denna gången. Nu måste jag gå och natta tre ungar för jag har ju börjat jobba när sommarvärmen kom...
Tjejer/Kvinnor bedrar också sina pojkvänner... Vi hade haft det jätte bra i tre år. Sen blev det mycket och relationen blev mer krävande än vanligt. Det var allt som behövdes. Då var min flickvän otrogen. Nu är vi ihop igen.
Ångrar det ibland, ibland inte.
drabbad, javisst kvinnor kan också vara otrogna. Det är lika stort problem det med. Jag känner också som du: ibland ångrar jag att jag inte flydde för 4 månader sen. Men ibland ser jag hopp. Igår kväll hittade jag gamla mejl som min man skrev till mig för 6 år sen. De var så fina, kärleksfulla. Jag grät för allt kändes som en annan värld i en annan tidsepok. Han är inte hemma så jag skickade ett sms till honom och frågade om han tror att vi skulle kunna uppleva allt detta igen. Och det tror han. Jag hoppas på det...
Hur är det med er andra?
Hej. Jag skrev i början på tråden. har läst lite här sen från och till. Hoppar på igen, då jag behöver ert stöd och råd.
jag och min kille har två barn i hop. hade hus, bil oach allt det där. var ihop i 8 år. Någon gång efter andra barnet gick det snett. han blev mer och mer sammanbiten. och till slut nån gång förra sommaren berättade han att han ville separera. Tyckte vi hade det dåligt. jag gick och mådde skit i säg 7-8 veckor, då andra stenen föll...Han hade känslor för nån annan, had efått det i samband med vår separation. Tror inte han hade nån sexuell kontakt med henne, förrän han flyttade ut. kan inte se annat än att de träffats på jobbet. Vår separation var jättejobbig. jag kämpade på med jobb och att ta hand om våra barn och villan. Fick bra stöd hos en psykolog oxå. Var även med min fd på familjeterapi några gånger.
Vi sålde villan. Fick varsin lägenhet. barnen bor varannan vecka. Han blev sambo med andra tjejen rätt fort. jag träffade en kille under en period som fick mig att må bättre, men han visade sig inte vara rätt så jag bröt upp till slut. I juni månad började min fd höra av sig. Skickade meddelande, dök upp med blommor, ville umgås med mig och barnen. Han hade gjort slut med andra tjejen. Hon hade flyttat ut. Hade aldrig varit bra där.
Nu har vi dejtat i sommar. barnen är överlyckliga. Två veckor av semestern var ljuvliga. Trots att den andra tjejen ringer och gråter, hittar på svepskäl för att de ska träffas. jag ecepterade tyst att de måste göra klart det de haft ihop. Men det fortsätter. Hon hittar på alla möjliga fånig saker, han har glömt en tröja där, hon har kvar nån mascara hon ska ha osv. Hel atiden. Nu har hon sökt jobb 15 mil härifrån, även lägenhet. Hoppas verklien hon packar sig härifrån. Han säger att han itne vill göra henne illa, att han absolut int evill ha henne igen. De är klara med varann. Men han sårar ju mig när han vill göra henne glad!!! Arg!!! Blir tokig. Han är lugn som en filbunke, har spisat av henne snabbt när jag lyssnar flera gånger. men jag vet att hon går till hans avdelning på jobbet ofta. Hon jobbar ju inte så långt därifrån, samma firma. vet ju inte vad de säger när jag inte hör. Häromdan hade de stått och snackat i en timme på jobbet.( jag känner andra där). vad gör man? Jag har sagt ifrån flara gånger. Han tycker itne jag ska vara misstänksam, han vill inget med henne.
Saken är den att han blir lite knepig när han haft kontakt med henne. Ungefär som att han inte vet om vi ska satsa 100%. Behöver tid för mig själv oxå säger han. Måste hitta sig själv. jag är medveten om att vägen tillbaka blir lång, om det överhuvudtagen går. men är vi bara övernens om att hon andra försvinner ur bliden, och att vi vill försöka så blir det ju lättare.
Känns inte riktigt bra det här. Ville skriva av mig lite. Knanske nån som har lite råd till mig?
jag har förlåtit och försökt gått vidare... men alla dom förhållandena har brutits pga mer otrohet eller att jag inte har kunnat släppa tanken... nu har jag dock ett förhållande där jag och han är trogna varandra! tycker man ska dumpa den otrogna för man förtjänar inte att bli sviken på det sättet... bevisar ju att partnern inte kan hålla sig till en person utan sviker det lilla löftet man ger när man startar ett förhållande...
Jag förstår inte hur ni andra orkar...
Känner mig mer och mer tom för varje dag..
samma här..
Nu ska vi åka iväg ett par dar till lite släkt.. Lååångt ifrån denna stad (och där hon befinner sig. Får se hur det går, men ska bli skönt nu.
På nått sätt känner jag mig starkare för varje dag och när vi kommer hem så är det dags å prata igenom lite och sen jäkla ig får vi se om de e slute sen elle inte. Tänker inte acceptera denna absurda situation (vilket jag inte gjort men gett honom en chans å avsluta det hela m henne). Känns bra å allt när jag tänker på detta men när dagen kommer så kommer det vara svårt.
Då är jag inte längre så stark men däremot lite mer självsäker.
Ska låta bli å tänka på detta nu. ´Tar det när det är dags.
Anonym (Nr 16) skrev 2007-08-08 12:20:53 följande:
M, det verkar så att du vill börja om med ditt ex. Gör du det för din egen skull (för att du älskar honom) eller för barnens skull? Pratar ni om känslor? Hur känner han?
Om jag vore dig och jag hade känslor kvar till honom så skulle jag bygga upp långsamt (!!!) allt igen. Ni bor i varsin lägenhet -ge inte upp dem än! Ni kan dejta varandra, gå ut och äta/bowla/... med varandra utan barnen, ni kan göra program med barnen också. Så får ni se. Lova igenting och vänta inte på att han ska lova något. Gemensamma program med barnen för deras skull skulle ni kunna göra även om ni hade var sin partner. Men om ni tänker dejta, osv (saker som kärlekspar gör tillsammans) då kan du kräva att han inte hoppar i säng med någon annan samma kväll. Om du förstår vad jag menar.
Så ge er tid! Ett halv år, ett år -det är bara ni som kan avgöra hur långt tid ni behöver. Han måste hitta sig själv och du måste också hitta dig själv. Va inte alltid tillgänglig för honom. Du kan också vara trött, stressad, ledsen, inte vilja träffa honom en dag.
Lycka till!
(Gud, vad smart man kan bli när det gäller andras problem! *suck*)