Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Varsågod(qwerty)! 
Minns första dagarna/veckorna när jag varken drack, åt, sov eller gjorde annat än grät. Min mor var hos mig jämt, såg till att jag fick i mig näring (Läs: max en banan och ett glas mjölk) och jag pratade med jourhavande präst/kurator nätterna igenom.
Trodde aldrig att jag skulle kunna leva igen. 
Och det tar tid, lång tid att komma igen.
Nu konstaterar jag att mitt gamla, trygga liv är över. Det jag har nu är något nytt, något som på sikt kanske kan bli än bättre. Det går inte en dag utan att vi håller om varandra, talar om hur mycket vi betyder för varandra och att vi inte vill leva utan varandra. Det är skitjobbigt, men känslorna som svallar över en går att hantera nu, på ett helt annat sätt.
Anonym (Usch!)
Min sambo har inte varit så kärleksfull som han är nu på nästan 7mån. Det är väl något positivt.
Men jag är ett vrak, jag spelar någon roll i en pjäs, jag verkar glad, jag verkar ha det perfekta förhållandet och jag är mycket hemlig om vårt "problem". Det gör att jag hamnar i en kris som jag gjort ikväll. Har suttit och storgråtit i min sambos famn i 1h nu. Jag säger till honom att jag mår dåligt (fysiskt) och att det är det som är problemet, varför kan jag inte bara säga rätt ut att jag är så satans jävla trött på att vara osäker? Jag är säker, men samtidigt jävligt osäker på säkerheten. Jag är medveten om att jag svamlar, men kan inte förklara mig riktigt, och här är det enda stället jag kan skrika ut vad jag verkligen känner. Jag och min sambo har pratat om händelsen MÅNGA gånger, gått frammåt och bakåt, det känns som vi "rett" ut det, eller vad jag ska säga, men fortfarande är det så mycket som tynger mig. Som jag skrivit innan hade min sambo ett återfall av missbruk och det sårar mig grymt mycket. Jag vill nästan bara slå mig trött på honom. Vilket jag naturligtvis inte kommer göra. För det första hatar jag våld och för det andra är han mycket starkare än mig, Haha. Jag vill egentligen inte har svar på detta, utan var tvungen att skriva av mig lite. Har du en åsikt får du naturligtvis skriva den.
Ursäkta att det blev så långt och aggressivt.
smygkollar ni deras mobiltelefoner etc för att se om de fortfarande har kontakt?
Jag kollar makens telefon, idag var alla skickade och i inkorgen raderade. Det känns inte roligt.
Ledsen: Jag sitter delvis i samma sits som du. Min sambo var nu otrogen för andra gången. Första gången gick han hem med en kvinna efter en fest. Han berättade genast för mig vad som hänt. Detta var åtta/nio år sedan. För 1,5 år sedan hade han sex med en tjej på en konferens. Detta hände sedan två gånger till med samma tjej under sex månaders tid. Det hör till saken att jag då var höggravid och nyförlöst. Min sambo är en offentlig person som syns ofta i tidningen. Även hon är detta så jag konfronteras ständigt med hennes namn och ansikte. Alla i hans värld vet sannolikt om detta och ingen har sagt det till mig. Jag fick reda på det genom att hon och hennes sambo stod i min hall för fem månader sedan. Hennes sambo hade då fått ett anonymt SMS.
Vad säger din sambo om sina affärer? Vad är han beredd att göra för din skull? Hur känner du för att leva med en man som inte kan hålla brallorna på? Hur känner du för att träffa alla de människor som vetat men inte sagt något? Med andra ord, skriv mer så ska jag skriva om hur jag känner.
Anonym (qwerty) skrev 2007-08-01 14:18:49 följande:
Jag har en konstig känsla i kroppen idag vet inte varför.
Ska kolla med honom om han haft kontakt med henne idag.
Det finns bara två tragedier i livet. Det ena är att uppnå det man drömmer om, och den andra är inte uppnå det.
Det är många som känner tvärsäkert för saker här. Önskar att jag kunde säga att jag hade samma tydliga gränser. Först hade jag åsikten att om han var otrogen så skulle jag tvärsäkert lämna honom. När det drabbade mig så var det helt plötsligt inte så självklart. Då blev det istället tvärsäkert att om det hände en gång till så skulle jag lämna. Så hände det igen och jag lever fortfarande med honom.
Så finns det de som skriver att deras killar ju bara haft en engångsgrej och de var fulla. Hade det varit fler tillfällen och kanske i nyktert tillstånd så...
Så finns det Anonym hoppas som väntar på att hennes kärlek i livet ska välja mellan henne och den andra kvinnan. Jag lider verkligen med dig. Jag inser att jag hade kunnat vara i din situation. Förstår om det känns oerhört plågsamt att liksom vara till salu där det enda maktmedel man har är att säga att man inte längre finns som en valmöjlighet. Klen tröst när man hopplöst förtvivlat hoppas på att bli vald. Många tröstkramar till dig.
ja du jag önskar att jag kunde ge ett bra svar på det, men jag håller mig alltid i full gång hela dagarna.. annars ligger jag bara och gråter.. Jag vet inte ens om jag kan säga att det känns bättre med tiden snarare värre.. Det har gått 8 månader sedan och jag mår fortfarande skit. tur att man har sina barn .. Killar kommer och går men barnen dom består..
Jag har varit långt ifrån tvärsäkerr och då har min man varit MYCKET ångerfull och inte de minsta otydlig på med vem han vill vara. Han Byter jobb om det är vad som krävs, skulle garanterat gå med på att flytta från stan om jag ville det. Därför känner jag mig nu trotts allt säker på honom trotts att det bara gått ca 5 månader.
Men när det kommer saker som häromkvällen då vi skulle hyra film och han sa att han sestt den film jag höll fram och jag undrade när han sett den utan mig... Så hade han sett den med henne... Då kom smärtan och ilskan och lågheten.