Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Nr 16, berätta vad du känner. Skriv av dig lite. Vi lyssnar och reagerar. Du orkar också! Jag mår shit också många gånger. Det är upp och ner hela tiden. Jag är avundsjuk på alla som känner sig starkare för varje dag. Just nu känner jag inte så. Men jag försöker.
Anonym, efter hur lång tid kände du förut att det inte gick för att du inte kunde släppa tanken? I senaste dagarna känner jag också att jag inte kommer att lyckas med det. Jag vill, jag försöker, men jag känner ofta att jag inte kommer att greja det.
Måste jag prata med min man om det eller ska jag låta bli? Han kan inte hjälpa mig med det. Men om ett år kan jag inte bara helt plötsligt säga till honom att jag inte orkar längre om jag inte berättar om det kontinuerligt. Det är svårt det här. Hur mycket pratar ni om det nuförtiden?
anonym(detsamma) Tack för ditt svar. Jo, jag vill börja om med honom. För min skull och för ungarnas. Och jag har känt här i sommar att det verkligen var vad han ville också. Men nu är jag osäker, på vad han vill alltså. Hur ska jag kunna bygga upp mitt förtroende för honom igen om jag inte ens vet vad han vill? Många i omgivningen tycker väl att jag är galen, som inte drar öronen åt mig nu, eftersom han inte har brutit helt med den andra tjejen. Jo, förhållandet är slut där, men inte kontakten. Min syster tycker jag bör kräva att han slutar prata med den andra helt. Men i och med att de jobbar på samma företag så vet jag ju att det är oundvikligt att de träffas.
Det har inte varit något prat på att flytta ihop igen, känns rätt långt borta. Vi gör saker ihop, med och utan barn. Har inte lovat varann något. Utan mer att vi tar en dag i tag i taget. men jag hatar att gå här och inte veta om han menar allvar med oss. Litar inte på vad han säger, han är så diffus. Ena dagen älskar han mig, allt känns helbra. Andra dagen så är han konstig. Visst fattar jag att vägen tillbaka är lång, men som jag skrev tidigare, bör jag inte veta om han helhjärtat vill satsa på oss?
Vore bättre att slå honom i huvudet med en stekpanna. Då skulle jag må bättre säkert några minuter..
Anonym (Kämpe) skrev 2007-05-21 20:55:20 följande:
Har ni sagt något till era familjer?
Om ja vad säger dom?
Mina föräldrar vet att han ska bli pappa på nytt men inte med mig.
När jag frågade mina föräldrar om det vore dumt av mig att separera så säger de bara att de inte lägger sig i deras barns förhållande..
nej, jag ville inte berätta det för min mamma. jag tror att hon skulle sagt att vi måste hålla ihop för vårt barn skull. och det ville jag inte höra. och det vore en stor besvikelse för henne också. hon tycker jättemycket om sin svärson.
men för en vecka sen började jag fundera på att berätta det för henne. jag är rädd att jag vill med detta förbereda henne på en eventuell separation. jag vet inte...
M: Ger samma råd som någon ovan. Skynda långsamt. Har du sagt till honom att du känner dig osäker när han blir konstig vissa dagar? Har ni pratat om hur det blir för barnen om det tar slut igen? Deras hopp lever ju nu och om det blir en ny separation kanske det blir svårare för dem att acceptera. Ligg lågt och låt honom ta initiativ.
nr 16: Vi har inte berättat för våra familjer. Mina föräldrar hade helt säkert önskat att jag lämnade honom omedelbart. Han hade aldrig kunnat ha en normal relation till dem igen. Hans familj vet jag inte. Känns lättare för mig att de inte vet. Ibland känns det som om jag ljuger för mina föräldrar när jag inte berättar. Har också funderat på att förbereda dem inför en eventuell separation. Hur hade du önskat att dina föräldrar hade reagerat? Är du besviken?
Detsamma: Hur ofta vi pratar om det som hänt. Aldrig. Han blir skrikarg om jag bara antyder. Igår var vi på rådgivning. Jag hade velat prata om detta, men orkade inte göra samtalet så tungt. Jag bara låtsades som om allt var frid och fröjd och vi pratade en hel massa annat om hur det är mellan oss. Kände mig så jävla patetisk när vi gick därifrån. Sambon var dock överlycklig och ville kyssas och kramas. Han tolkar ju detta som att jag bestämt mig för att stanna. Snacka om att sitta med skägget i brevlådan. Urk.
Anonym (M) skrev 2007-08-08 11:16:43 följande:
Hur jag hade önskat att mina föräldrar hade reagerat...
Med att säga att de tyckte jag gjorde rätt om jag mår dåligt i förhållandet.