Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
nr 16.
Sambon är likadan. Han vet inte vad framtiden kommer med heller.
Men det känns som att allt har en process och ju längre tiden går, desto starkare blir jag när jag lämnar honom (om de blir så)
Jag ger semestern ut för å se hur det är mellan oss. Sen ger jag honom några dagar å betsämma sig annars lämnar jag honom.
Det är det sista jag vill, kommer å vara förkrossad när den dagen sker. Hoppas att jag känner mig tillräckligt stark för det beslutet bara när dagen kommer.
Men jag känner mig irriterad på allt å alla och vill vara samma glada mig igen om förr. Vill ha känslan att det är mig han saknar, han vill komma hem t sin familj, känna mig älskad och behövd, lite som förr.
Den senaste tiden har han sagt saker och ting som låtit att det är mig han bestämt sig för.
Sagt saker som har m framtiden å göra. Men inget som betyder särskilt mycket för mig, för att det är som det är nu.
Nu har han semester, kanske blir bättre mellan oss nu. Han måste ha bra skäl för att kunna träffa henne. Att han ska göra något annat, för hon bor ca 30 min ifrån oss enkel väg...
Anonym (hoppas...)
Alltså, förlåt om detta låter elakt på något sätt, men hur i hela fridens namn kan du gå och vänta på att han ska bestämma sig för antingen dig eller henne? Ta inte det som ett påhopp, men jag förstår inte. Vi sitter ju i samma sits förutom att jag aldrig skulle kunna vänta på att han skulle bestämma sig. I vårt förhållande va det han som fick vänta medans jag bestämde mig för om det va värt att fortsätta eller lägga ner. Jag älskar min sambo otroligt mycket, och har gjort det sen första ögonblick (nästan :)) Men skulle aldrig tillåta mig själv att sjunka så lågt att vänta på honom när man bestämmer sig för mig eller den andra kvinnan. Jag förstår bara inte.
Anonym (Nr 16)
Jag tror jag kanske missuppfattade dig då. Trodde inte du också satt och vänta på att han skulle bestämma sig, utan att han kanske ångrat sitt beslut.
Jag är mest rädd för att lämna honom tror jag.
Rädd att klara barnet självt, rädd att klara min sjukdom själv, hemmet själv etc.
Anonym (Nr 16)
Ok, får man fråga vad det är för sjukdom du har? Det är ju upp till var och en hur man sköter sina affärer, jag förstår bara inte hur ni kan göra så mot er själva.
querty. förstår vad du menar. Man hoppas in i det sista och det sista är att man vill lämna den man älskar. Men det är mycket jag har tänkt på att om det är värt att fortsätta eller inte under denna period som varit. Sen har jag kännt att jag måste på nått sätt bygga upp allt och känna att jag är redo att lämna honom. Visst jag har kunnat ta mitt pick och pack å lämnat honom för länge sen. Men jag vill känna att nu är tiden ute, jag har inget att hämta mer. Istället för att sitta m en nyfödd, tankarna snurrar och blir helt deprimerad och stänga av mig från omgivningen igen.
Allt har en process, denna gången vald jag att stanna kvar, låta saker ha sin gång för att få känslan att det är dags att gå vidare. Och lämna honom när jag är redo för det.
Svårt att förklara allt.
Anonym (hoppas...)
Ok, jag kan kanske förstå på ett visst sätt, men inte på ett annat. Du skrev "Men jag vill känna att nu är tiden ute, jag har inget att hämta mer. Istället för att sitta m en nyfödd, tankarna snurrar och blir helt deprimerad och stänga av mig från omgivningen igen." Jag hade nog varit mer deprimerad och haft många tankar av att stanna kvar i förhållandet. Men jag hoppas du gör det bästa för DIG.
qwerty
jag kan inte berätta om min sjukdom för den är inte så vanlig.
Men jag har flera men efteråt.
Anonym (Nr 16)
Ok.. Det låter inte alls bra. Hoppas det blir bättre för dig, med allt, sjukdom (om den nu är botlig) och maken.
Vill bara hoppa in här och ge lite hopp till de som nyligen blivit utsatta för detta. Det GÅR att fortsätta och det GÅR att förlåta. Det är ett evigt kämpande och det är upp och ner. Vissa dagar gråter man sig genom.
Nu, snart ett halvår efter att min kille varit otrogen så börjar livet kännas lättare. Jag kan komma på mig att det gått hela två, kanske tre timmar sen jag tänkte på eländet. I morse tänkte jag inte på otroheten förrän efter en timme, i vanliga fall är det något som far genom huvudet på mig direkt jag vaknar.
Jag litar på killen idag. Han är så oerhört bedrövad över det han gjort och jag tror inte för fem sekunder att han återigen skulle riskera att förlora sin familj. Och skulle det hända igen så går jag direkt. Nu ser jag till att ordna upp ekonomiskt ifall att något skulle hända i framtiden. Man lär sig så länge man lever.
Anonym (Usch!)
Dom orden värmde. Tack!