Hur kan man önska sig ett prematur barn??

Ja jag tycker det låter jättekonstigt!
Visst att man kan klaga men att allvarligt vilja ha ut barnet tycker jag låter egoistiskt!

Om det är något som gör att det är bättre för både mamman och barnet så är det klart att man ska göra något åt det, men inte för att man har foglossning eller någon annan typisk sak som de flesta gravida har.

Ser man på "Den sköra tråden" så dog väl en i v29??

Bra att allt gått bra för er !

Men jag tycker att det är du som missar poängen här. Det handlar väl inte om kunskap, utan hur man som person hanterar traumatiska händelser och den individuella upplevelsen av det. Du ger sig på ts som om hon är världens monster, men den enda som verkar fördömande här är du. Ts ger bara uttryck för en känsla hon får när människor önskar att deras barn ska födas för tidigt.

Tro mig när jag säger att vi till fullo förstod vilken tur vi haft, och vi gnällde inte ett dugg. Vi smög nästan efter väggarna på neonatal för att inte vara till besvär.

Jag kan inte tänka mig någon annan ställe inom vården där man vårdar så skillda tillstånd så tätt, och det blir en jobbig situation för alla. Jag har talat med väninnor som fått friska fullgångna barn, och den information och hjälp de fick på bb fick aldrig jag. Jag krävde inte den hjälpen heller - det fanns alltid någon annan som behövde den bättre. Så var det. Jag beklagar det inte ens - hur skulle jag kunna göra det. Andra behövde resurserna bättre än jag. Punkt. Men jag kunde inte gärna gå därifrån heller. Jag var där jag var.

Även vanliga "bb mammor" sitter ju där med sin babyblues och alla hormoner som stormar i kroppen och gråter floder. Men som mamma till ett relativt friskt barn på neonatal förväntas man bara vara innerligt tacksam - och det är man också. Men man är också rädd. Och ledsen. Och trött. Och besviken på att det inte blev som man trodde.

Hade min pojke inte kommit precis då han kom hade han troligen dött i min mage. Eftersom ingen förstod hur illa det var med min moderkaka blev det vaginal förlossning som slutade minst sagt tumultartat. Jag slutade inte blöda och min man blev stående i ett hav av blod när jag rullades åt ett håll och vår pojke åt ett annat. Han visste inte om någon av oss levde.

Allt sådant har man ju med sig in på neonatal helt färskt och obearbetat. Att det finns många som har det värre gör inte att man själv mår mindre dåligt. Och uppfattas det som gnälligt av de här andra föräldrarna som har det svårare (och jag är absolut inte ironisk - många hade och har det förstås mycket värre än vi) så får det göra det. Det är inte så mycket att göra åt.

Bite me - Det blev helt fel citat... jag ville förstås svara på det du skrev till mig tidigare:

"Jag kan förstå att du kände det så på neo, för så upplevde vi det också. Vi som satt där i flera månader o såg den ena efter den andra komma o gå, stanna i nån vecka o gnälla om hur traumatiskt det var att ungen fick sola o måste sondmatas, blev helt tokiga på att "ni" inte insåg vilken tur ni haft."

Det är få som tänker på att man faktiskt kan vara babyblue OCH varit med om en traumatisk händelse.

Jag kan bara svara för mig, men jag tänkte faktiskt att jag ville föda redan i slutet av vecka 32... jag hade en diffus oro i kroppen. Jag mådde inte bra, och jag trodde att barnet kanske inte heller mådde bra. Ena stunden tänkte jag att "det här kan aldrig vara okej" andra stunden tänkte jag att jag var överkänslig och dum.

Min bm sa att allt var okej. Inget tydde på att något var fel innan vattnet gick och förlossningen satte igång (i vecka 33). Först mot slutet av förlossningen märktes att min moderkaka nästan helt lossnat - den hade nästan inte fungerat alls på slutet.

Hade vattnet inte gått när det gjorde och förlossningen satt igång hade troligen min pojke dött. Då hade jag verkligen önskat att jag tagit min känsla på större allvar.

Känner igen mej i det du skriver, vissa som får stanna på neo någon vecka gnäller så himla mycket och om man då själv är där sen flera veckor tillbaka med sitt barn så blir man rätt så trött på att folk inte inser vilken tur dom ändå hade som "bara" behöver ha sitt barn på neo nån vecka och sola eller liknande.

Jag har som sagt aldrig fått ett fullgånget barn mitt mellanbarn gick jag  gravid längst med och det var 32veckor...

lägger in en kommentar:
jag e i vecka 31, jag kan säga att jag många gånger sagt att jag vill ha ut henne NU!!!! men det e ju pga tyngden och fogarna o allt.. jag vill ju naturligtvis att hon ska var kvar fulltid, det jag menar är att jag vill att tiden ska gå fortare.. tror det e många som känner så.. utan att mena att nåt illa jäntemot sin bebbe..

en tanke bara

Jag sa också att jag ville ha ut mina pojkar NU. Man tröttnar på att vara gravid, det är jobbigt och tungt. Det är inte för att man önskar för tidiga barn. Men jag hade gett vad som helst för att mina killar hade fått stanna lite längre, faktiskt.

Vilken konstig tråd.
Oh, nej, har man fått barn i v.33 är det knappt prematurt. Va???
Är väl kanske inte det normala, för ett barn fött inom vanlig tid behöver inte syrgas, kuvös och sondmatning.
Min bästa väninna fick barn i v. 32, hon var jätteliten, precis över 2,5kg. Herregud, skall inte hon få 'klaga' över det bara för att någon annan haft värre!!! Det var jättejobbigt för dem. Visst hade andra det värre, sndra vars barn inte klarade sig till exempel.

Skulle inte jag ha fått "klaga" att jag fått ett friskt barn med downs syndrom bara för att det finns barn därute med vidriga mitokondriella sjukdomar, diverse mystiska kromosomknas som gör att de aldrig kan prata eller gå! Spelar väl ingen j-a roll! En som haft en fullt normal förlossning och sitter hemma och ammar har all rätt att klaga om barnet blir förkylt, inte kan ammas på några dagar och inte sover. Skall man jämföra den upplevelsen med en mamma som har cancersjukt döende barn?

Och för att avsluta, de som vill klämma ut barnet före v. 37 för att de är less på att vara gravida skulle få sig en svart blick av mig och jag skulle fundera över var de glömt hjärnan! Sedan kan det finnas medicinska orsaker, men då är det i regel läkare som gör bedömingen att mamma och barn mår bäst av att det blir en tidig förlossning. Men visst får man klaga i v.30 eller vad som helst och på skämt klämma ur sig att man önskar ungen kom ut nån gång. Men man kanske tänker liiite på i vilket sällskap man är i så man inte sårar någon som haft det mycket värre.

men med den kommentaren menar man väl mest att tiden ska gå fort till v 40. Att det ska vara v 40 NU typ. Så har jag menat och sagt så trots att jag själv fått prematura barn. Jag tolkar inte den komentaren bokstavligt, att man verkligen vill ha ut sitt barn för tidigt.

Jag skulle så gärna gått 3 veckor till, då hade jag varit i vecka 38+2.. skulle vart så härligt att bara få åka hem dagen efter med min bebis, hälsa på hos vänner och visa upp henne direkt. Men jag fick istället bo på sjukhuset med min dotter i 3 veckor. hon var konstant uppkopplad till en övervakningsmaskin som visade puls och andetag.. Hon skötte sig förövrigt jätte bra, så det var ju bra.. Men inte skulle jag välja att föda förtidigt igen, men skulle bli glad att få tidigare än beräknat, som typ v 38.

Men de som hoppar runt och klagar över att de är gravida i vecka 33-34, kan de inte stå ut några veckor till? bättre det, än att behöva vara orolig för att barnets puls ska sluta slå pga att hon/han var lite tidigt född, för det fick jag göra.

En bebis är knappast klar i v.34,det vet tom en BM om.
Jag födde ett barn i v.34, det har lite underhudfett för att klara av att vara utan mat en längre tid,det fick ligga i kuvös första dygnet mm.
Har fått barn i v.29 så att föda i v.34 är en jäkla skillnad,men att kalla det klart,nej,hälsa din kompis det.
Först i v.38 kan man räkna ett barn för "färdigväxt".

Hellre gå över tiden, än föda mycket för tidigt. Men hellre föda i vecka 38, än i vecka 42.
Faktiskt. Förutsatt att barnet mår bra och är "normalstort" för sin ålder.

Det är inte alltid bra att gå så länge som möjligt - överburna barn är inte heller bra.

Jag tar gärna en lite tidigare förlossning (inte innan v.35) för då kanske jag inte behöver oroa mig för snitt. För mig och barnet tror jag det skulle bli lindrigare.