Hur kan man önska sig ett prematur barn??

Eller hur. Jag ville att min son skulle födas i v.30+, då hade jag legat inlagd med strikt sängläge i 8 veckor och höll på att gå under för att jag inte fick träffa min lilla dotter.
Jag som fött barn i v.24+1 och spenderat många veckor på neonatalen visste ju att det oftast går bra för barn födda i den veckan.
Men jag bet ihop och låg fem veckor till och sonen föddes i v.35+1, men jag tänker fortfarande på om anknytningen med min dotter hade kunnat se annorlunda ut om jag han hade fötts tidigare, vilket hade inneburit att jag skulle kunna dela upp min tid dem emellan. (Dottern var 11 månader korrigerat när jag åkte in, avdelningen hade förbud mot barnbesök pga RS-virus säsong, låg på spec BB).

När jag fött min son i vecka 30 var det en kvinna som jobbade på neo (barnsköterska) som beklagade sig över att hennes dotter vägde 5 kilo när hon föddes och att små bebisar (min vägde 1,5 kg) är ju så söta så hon hade (nästan) önskat att hon fått så tidigt.

Hon var en av de två som var mest ansvarig för min bebis, jag tog illa vid mig men sa inget. Hon visste dessutom om att han hade en grad 3 hjärnblödning, hur kan man önska att föda ett litet barn och riskera det. Fan, vad klumpigt av henne, synd att jag inte vågade säga något. Sen slutade hon självmant att vara ansvarig och en annan (sjuksköterska) tog över ansvaret.

Tippar på att ett friskt och sladdlöst barn ingår i den där "nu får det komma snart"-önskningen.

Om man får valet att ha ont några veckor till och att stirra på en kuvös i några veckor så väljer nog de flesta att ha ont. Men om man väljer mellan att få ett friskt barn några veckor tidigt och att få ett friskt barn på BF men ha ont så är det väl knappast uppåt taket att önska sig det första alternativet.

Exakt.

De flesta är inte sladdlösa i v. 33-34 tyvärr. Friska blir de troligen, men få orkar amma, hålla värmen och en del behöver CPAP.

De flesta som är "less på att vara gravid" vill nog snarare att veckorna ska gå snabbare.

Jag håller med! Så mycket hellre man hade velat sitta och gnälla i soffan med en tjock mage än att sitta på neo-iva brevid en kuvös och klappa på ett litet pyre i respirator. Tror inte mammor som säger det riktigt inser vad de pratar om.

När W föddes så sa en nära kompis "men det var väl skönt att du slapp sista tiden, du som mådde så dåligt" okej, jag hade kräkts i 6 månader och mådde skit, men hellre det...

Idag har jag ännu mer svårt att förstå den kommentaren att man vill ha tidigt.
Igår fick jag redan på en hemsk sak.
En bekant födde en dotter i v 25 i okt. hon var tillväxthämmad. 422g.
Hon har kämpat och kämpat och kämpat dom här mnaderna och dog sig ända upp till 1900g.
Men i lördags blev hon en liten ängel.
Livet är inte rättvist.
Och jag hoppas verkligen verkligen den kvninnan slipper höra alla taskiga kommentarer om att folk önskar få förtidigt.

Varje gång nån i min närhet "råkar" säga att dess bebis ska komma NU NU NU svarar jag alltid att "nej det vill du inte"

För visst det är obetänksamhet hos de flesta, det är ett talessätt. Självklart vill de inte att barnet ska komma förtidigt.

Men även om de bara "råkar" säga att de vill att sin bebis ska komma ut nu, när de är i ca v29-30 så kommer jag ge svar på tal.

För jag ville absolut inte att min lilla aron skulle komma i v 25, men det gjorde han iaf.
Det var inget jag bad om !

Jag bad om att han skulle ligga kvar!

Tack!!! Skönt att veta att jag inte var ensam om mina tankar och känslor.

Jag blir också heligt förbannad på de som sen gnäller på att bebisen vill ha mat och närhet hela tiden.. Jag önskade inget hellre än att få hålla om Joakim och få mata honom med annat än sonden.

Så tack återigen!

Jag upplever inte TS som anklagande.. Och jag blev igångsatt innan mitt snitt i v 33+6 pga hvf. Då gjordes allt som kunde för att jag skulle få behålla honom i magen så länge som möjligt men tyvärr gick inte detta.

Kuvös behövdes, likaså en miljon jävla blodprover som inte är så kul att behöva titta på när de tar bl.a i huvudet! Upp till det kalcium som de hade i en "skorsten" i huvudet. Sen kommer du ju till sonden. Det är ju inget barn som tycker det är mys och många gånger drar dem den själva och då får den sättas i igen.
Solningen i all ära, men att sitta och titta på när din nyfödda bebis ligger där i värmen och allt du vill är att hålla om, men får nöja dig med att krama foten.

Vi fick ligga inne nästan 4 veckor. Och då var min guldklimp inte alls liten eller sjuk. Han var "bara" omogen och behövde lite extra hjälp med tillskott och övervakningen då han har syredippar.

Du får det att låta så enkelt.. Men det är det långt ifrån. Det är en jävla påfrestning och belastning för både bebis och föräldrar och även släkt och vänner.

Visst att det gått bra men skulle jag få välja hade jag mer än gärna varit gravid 50 veckor istället för att behöva genomlida detta helvete psyksikt det varit stundtals att inte klara av att ta hand om sitt barn utan behöva förlita sig på personal som går 3-skift och som man till slut inte minns namnet på.
Inget illa om dem, de var underbara.

Att uttala sig som du är ungefär lika dumt som att fråga hur mycket bebisen ska väga för att man ska få gå hem......