Hur kan man önska sig ett prematur barn??

Jag håller delvis med ts - men det finns naturligtvis undantag.

Själv fick jag min pojke i v. 33 och det var förstås jobbigt på många sätt, speciellt eftersom han var så pass stor och frisk faktiskt. Det var oerhört jobbigt att vistas på neonatal med sitt lilla barn och känna att vi inte hade rätt att "ta plats" riktigt. Vi var ju priviligerade i sammanhanget, men vi hade ju inget alternativ till att vistas där. Ungefär som att ligga med blindtarmen på en canceravdelning kan jag tänka mig... man har absolut ingen rätt att klaga - men det är ju jobbigt ändå - även om det inte alls är det i jämförelse så att säga... kluvet helt enkelt.

Det jag ville komma fram till är att jag var väldigt lättad när min son kom. Jag ville att han skulle komma eftersom jag kände på mig att han inte hade det bra i magen - och det hade han inte heller (odiagnostiserad moderkakeavlossning). Däremot fick han det bra på utsidan även om det innebar tre veckor på neo.

Som gravid med misstankar om att barnet inte mår bra kan det vara oerhört svårt att verbalisera - man vill inte uttala det värsta högt - och det är också svårt att veta om det egentligen är så att man tolkar sitt eget obehag som att barnet inte mår bra. Speciellt om bm ihärdigt hävdar att allt är som det ska. Allt är inte svart vitt helt enkelt.

Tro mig när jag säger att vi till fullo förstod vilken tur vi haft, och vi gnällde inte ett dugg. Vi smög nästan efter väggarna på neonatal för att inte vara till besvär.

Jag kan inte tänka mig någon annan ställe inom vården där man vårdar så skillda tillstånd så tätt, och det blir en jobbig situation för alla. Jag har talat med väninnor som fått friska fullgångna barn, och den information och hjälp de fick på bb fick aldrig jag. Jag krävde inte den hjälpen heller - det fanns alltid någon annan som behövde den bättre. Så var det. Jag beklagar det inte ens - hur skulle jag kunna göra det. Andra behövde resurserna bättre än jag. Punkt. Men jag kunde inte gärna gå därifrån heller. Jag var där jag var.

Även vanliga "bb mammor" sitter ju där med sin babyblues och alla hormoner som stormar i kroppen och gråter floder. Men som mamma till ett relativt friskt barn på neonatal förväntas man bara vara innerligt tacksam - och det är man också. Men man är också rädd. Och ledsen. Och trött. Och besviken på att det inte blev som man trodde.

Hade min pojke inte kommit precis då han kom hade han troligen dött i min mage. Eftersom ingen förstod hur illa det var med min moderkaka blev det vaginal förlossning som slutade minst sagt tumultartat. Jag slutade inte blöda och min man blev stående i ett hav av blod när jag rullades åt ett håll och vår pojke åt ett annat. Han visste inte om någon av oss levde.

Allt sådant har man ju med sig in på neonatal helt färskt och obearbetat. Att det finns många som har det värre gör inte att man själv mår mindre dåligt. Och uppfattas det som gnälligt av de här andra föräldrarna som har det svårare (och jag är absolut inte ironisk - många hade och har det förstås mycket värre än vi) så får det göra det. Det är inte så mycket att göra åt.

Bite me - Det blev helt fel citat... jag ville förstås svara på det du skrev till mig tidigare:

"Jag kan förstå att du kände det så på neo, för så upplevde vi det också. Vi som satt där i flera månader o såg den ena efter den andra komma o gå, stanna i nån vecka o gnälla om hur traumatiskt det var att ungen fick sola o måste sondmatas, blev helt tokiga på att "ni" inte insåg vilken tur ni haft."

Jag kan bara svara för mig, men jag tänkte faktiskt att jag ville föda redan i slutet av vecka 32... jag hade en diffus oro i kroppen. Jag mådde inte bra, och jag trodde att barnet kanske inte heller mådde bra. Ena stunden tänkte jag att "det här kan aldrig vara okej" andra stunden tänkte jag att jag var överkänslig och dum.

Min bm sa att allt var okej. Inget tydde på att något var fel innan vattnet gick och förlossningen satte igång (i vecka 33). Först mot slutet av förlossningen märktes att min moderkaka nästan helt lossnat - den hade nästan inte fungerat alls på slutet.

Hade vattnet inte gått när det gjorde och förlossningen satt igång hade troligen min pojke dött. Då hade jag verkligen önskat att jag tagit min känsla på större allvar.