Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Jo, det var mer än dubbelt så många barn som dog i olyckor då jämför med idag. Och skillnaden är ännu större om man räknar omkomna barn per (tex) hundratusen invånare eftersom befolkningen har ökat. 

-Det vi ser är av allt att döma resultatet av ett ökat säkerhetsmedvetande i samhället i stort. Å ena sidan har vi i dag mer säkra tekniska lösningar med allt från krockkuddar, mitträcken, cykelhjälmar och krav på bilbälten. Å andra sidan har vi ett ökat säkerhetstänk också bland föräldrar och där barn generellt inte leker oövervakat på samma sätt som var mer vanligt tidigare. Det sistnämnda påverkar inte minst antalet drunkningar och fallolyckor, säger Brita Zilg, överläkare på Rättsmedicinalverkets rättsmedicinska enhet i Stockholm.

https://www.rmv.se/aktuellt/markant-minskning-av-antalet-dodsolyckor-med-barn/

@Xenia - great minds.. :) 

På nåt sätt så försvagas varje generation. Vi verkar bli svagare och svagare. Förr var folk sjukskrivna för att någon anhörig hade gått bort, sen blev de sjukskrivna för katten hade dött och numera så är många sjukskrivna för just ingenting, de bara mår allmänt dåligt. Det är galet. 

Man ska väl inte blanda i hop det med att vara säkerhetsmedveten och att vara ängslig.
Just genom att ta säkerhet på allvar, gör att man inte behöver vara ängslig.
.

Tror stenhårt på att det är telefonernas fel ur många aspekter.

1. Barnen rör sig mindre 
2. Barnen isolerar sig mer
3. Barnen utsätts konstant för inlägg om hur de inte duger.
4. Barnen utsätts för allt negativt som händer i världen genom skärmarna. 
5. Barnen ägnar sig åt "doom scrolling", där de utsätts för snabb underhållning som aldrig tar slut. Alla dessa mini-dopaminkickar och konstanta stimulansen torde ju krångla till det i hjärnan.

Sen tror jag också att man idag förstorar sitt dåliga mående till den grad att man mår dåligt för att man mår dåligt. Vi är inte skapta till att må bra hela tiden. Vi är skapta till att överleva. Men nu målar alla i ens omgivning upp en bild över det perfekta livet. Så när vårt eget liv inte är perfekt gör vi det till ett större problem än vad det är.

Och jag tror mer på den fria leken och mindre på aktiviteter. När jag växte upp på 80-, och 90-talet, hade inga lågstadiekompisar veckan fylls av aktiviteter. De flesta hade max två uppbokade eftermiddagar. Någon hade tre. Min dotters kompisar har knappt tid att leka, för de springer mellan fotbollen och dansen och handbollen och så kan de inte vara med på den roliga fredagsfritidsen, för då är det tennis. Och så minst en match varje helg. När de väl samlas för att leka, vet ingen längre hur man leker. ?Har ni ingen IPad att spela på?? är en vanlig fråga. Efter en stund kommer de igång och sen vill de aldrig sluta pyssla, leka med Barbie eller stänga den nyöppnade detektivbyrån de just öppnat. 

Jag ser inget behov för gemene barn att ständigt vara uppbokad. Var finns tiden att pilla sig i naveln, vara barn och att få vila?

Tror faktiskt att lösningen är att uppfostra sina barn mer disciplinerat. Inte i den meningen auktoritärt maktutövande. Verkar som att föräldrar ger med sig alldeles för lätt när bar blir ledsna eller inte vill göra något. Jag tror att man faktiskt behöver tvinga barn till olika saker. Aktiviteter, hur man kommunicerar och visar tacksamhet.

som exempel så kände jag en familj där pojken fick en dyr present (iPad) av sin faster. Han vägrade att säga tack till henne, samma pojke förstörde leksaker (hans vr-headset och andras) och började gråta om han inte fick den senaste modellen , föräldrarna bara gav in. Nu som tonåring så är han naturligtvis deprimerad då hans skrik, dåliga beteende och gråtande belönats under hans uppväxt. Kan tänka mig att när han blir vuxen och inte får allt han pekar på (förhållanden, lön, hus) så kommer han att bli alltmer deprimerad, för det har han ju lärt sig löser saken, någon ser hans ångest och ger honom det han vill ha. Ångesten har han lärt sig fixar biffen

Modern barnuppfostran verkar bygga mycket på att aldrig hamna i konflikt med sitt barn.

Jag har inga problem, mitt barn har inga problem trots fri skärmtid hela uppväxten.

Han var tillräckligt smart för att balansera det ändå även om jag ville begränsa under högstadiet. Men pga att pappan advokerade för full frihet under ansvar så orkade jag till sist inte bråka mer och då fick det vara så.

I övrigt har jag tillämpat "si vis pacem para bellum". Han fick träna kampsport från 4 års ålder, ihop med en kille som sen blev hans bästis genom skolan. Då bråkar inte den genomsnittliga bullyn med någon av dem för det kan bara leda till förnedring. Poäng till mig.

Läsning motiverar man barnet till genom att förklara att ju fortare man läser, desto fortare går läxorna, och desto mer tid har man för att göra det man vill. En övning som sparar tid hela livet igenom.

Vi har lagt vikt vid att göra saker själv och inte vänta på att andra ska göra det åt en, han har fått grundlig utbildning i hur man sköter ett hem och lagar god mat och han har fått hitta vägen genom flygplatser och centralstationer när vi ska resa sen han var 7 år gammal. Då får man en ung vuxen som gör saker själv, fixar elavtal och hemförsäkring och utan omsvep kan ställa sig upp och presentera sig för alla på årsstämman i den lilla BRF som han nu bor i.

Han är däremot väldigt skeptisk till sina jämnårigas förmågor och tycker att max två av 20 kan laga vettig mat. Han har en killkompis (föräldrarna ej svenska) som inte ens blev insläppt i köket av sin mamma under hela sin barndom, och nu lever på cup of noodles och någon falafel ibland.