Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Tror faktiskt att lösningen är att uppfostra sina barn mer disciplinerat. Inte i den meningen auktoritärt maktutövande. Verkar som att föräldrar ger med sig alldeles för lätt när bar blir ledsna eller inte vill göra något. Jag tror att man faktiskt behöver tvinga barn till olika saker. Aktiviteter, hur man kommunicerar och visar tacksamhet.

som exempel så kände jag en familj där pojken fick en dyr present (iPad) av sin faster. Han vägrade att säga tack till henne, samma pojke förstörde leksaker (hans vr-headset och andras) och började gråta om han inte fick den senaste modellen , föräldrarna bara gav in. Nu som tonåring så är han naturligtvis deprimerad då hans skrik, dåliga beteende och gråtande belönats under hans uppväxt. Kan tänka mig att när han blir vuxen och inte får allt han pekar på (förhållanden, lön, hus) så kommer han att bli alltmer deprimerad, för det har han ju lärt sig löser saken, någon ser hans ångest och ger honom det han vill ha. Ångesten har han lärt sig fixar biffen

Modern barnuppfostran verkar bygga mycket på att aldrig hamna i konflikt med sitt barn.

Jag tror att ge ansvaret till barnen i skolan tvärtom minskar den psykiska ohälsan. Barn kommer ju att konfronteras med det i verkligheten (ansvarstänket) har man däremot fått en uppfostran utan ansvarstänk eller fått precis det man vill ha så kommer krisen där och då när man tvingas ta ansvar i tillvaron.

Och då refererar jag till en uppfostran där barnet får allt det den vill ha, eller får göra allt det den vill för annars så får barnet ett ångestutbrott som föräldern inte kan hantera utan ger efter. Föräldern belönar därför ångesten som barnet uppvisar och då blir det naturliga bemötandet i skolan där hen plötsligt förväntas ta ansvar med inlärd ångest. Barnet kommer därmed att hantera alla svåra situationer med ångest som vuxen

Appropå det så kände jag en familj vars son inte ville vakna och göra till skolan. Mamman hade inte kapacitet att kunna inleda en potentiell konflikt med sonen för att få honom att gå upp ur sängen. Personal från skolan fick komma över och väcka pojken. Ville han inte gå och lägga sig i tid så var inte mamman kapabel till det heller.

Hon kallade det för att han fick ångest, han skrek och kastade bak huvudet och fick därmed vad han ville. Det blir därför hans go-to om han känner en ovilja att göra något. Dvs ångestförstärkande genom en konflikträdsla. Hon var beredd att göra allt i sin makt för att pojken inte skulle få den här skapade ångesten, till slut så skilde hon sig från sin arbetande make och gav upp och hemskolade pojken. (Ej Sverige) dvs han fick sitta och spela tv-spel. Hade vår son inte tid att umgås och man meddelande henne det så stod hon ändå utanför dörren för att pojken ville det.

naturligtvis så betraktade han sig som huvudfiguren som får alla sina behov tillgodosedda, vem orkar umgås med en sån? 

Det här är ett extremfall, men jag tror att många föräldrar har drag av den här uppfostringsstilen. Man gör sina barn en gentjänst genom att inte ha några krav eller ge in för ett barn som gråter. Då pratar jag inte om en dominerande auktoritär ledarstil.

ok, tänker dra till med en jämförelse med klickerträning för djur (obs, jag jämför inte barnuppfostran med hunduppfostran) skulle man klicka och belöna en hund varje gång som skakar och är rädd så förstärker man en ångest.