Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Jag har inga problem, mitt barn har inga problem trots fri skärmtid hela uppväxten.

Han var tillräckligt smart för att balansera det ändå även om jag ville begränsa under högstadiet. Men pga att pappan advokerade för full frihet under ansvar så orkade jag till sist inte bråka mer och då fick det vara så.

I övrigt har jag tillämpat "si vis pacem para bellum". Han fick träna kampsport från 4 års ålder, ihop med en kille som sen blev hans bästis genom skolan. Då bråkar inte den genomsnittliga bullyn med någon av dem för det kan bara leda till förnedring. Poäng till mig.

Läsning motiverar man barnet till genom att förklara att ju fortare man läser, desto fortare går läxorna, och desto mer tid har man för att göra det man vill. En övning som sparar tid hela livet igenom.

Vi har lagt vikt vid att göra saker själv och inte vänta på att andra ska göra det åt en, han har fått grundlig utbildning i hur man sköter ett hem och lagar god mat och han har fått hitta vägen genom flygplatser och centralstationer när vi ska resa sen han var 7 år gammal. Då får man en ung vuxen som gör saker själv, fixar elavtal och hemförsäkring och utan omsvep kan ställa sig upp och presentera sig för alla på årsstämman i den lilla BRF som han nu bor i.

Han är däremot väldigt skeptisk till sina jämnårigas förmågor och tycker att max två av 20 kan laga vettig mat. Han har en killkompis (föräldrarna ej svenska) som inte ens blev insläppt i köket av sin mamma under hela sin barndom, och nu lever på cup of noodles och någon falafel ibland.