Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Det låter som att den psykiska ohälsan har ökat i precis samma takt som övervikten har gjort.   Ta tag i övervikten och den psykiska hälsan blir bättre.

Jag har varit ensamstående sedan barnet föddes ( varför är irrelevant) och jag kan inte identifiera mig i din beskrivning angående de problem ensamstående orsakar sina barn och att de skulle må sämre just därför och att det skulle vara orsaken till den växande ohälsan hos våra barn. Dvs ensamstående med barn = ohälsa hos barn.

Jag har gått ned i arbetstid för att frigöra mer tid åt mitt barn, jag har sett mitt föräldraskap och familjens välmående som prioritet nr:1.
Inget har varit viktigare än att vi har hälsan, allra helst den psykiska.

Jag har ett välkomnade hem där ungdomarna gärna vistas och trivs i och där jag ofta är en trygg vuxen som finns till när deras egna vårdnadshavare inte gör det, trots två vuxna i hushållet.

Jag tror mer på att det är arbetsmarknaden som styr hur vi ska leva och agera därefter, vi ska mer och mer rätta oss i ledet och ingen vågar eller orkar stå upp för de mänskliga värdena som borde prioriteras utan det är pengarna och ekonomin som styr i allt fler led och människans basala behov krymps mer och mer.

Det börjar redan i förskolan där man ser på hur läroplanen för förskolan hårdnar allt mer.
Vi ska tidigt rätta in barnen i en undervisning som riktar in sig på att de är och ska bli konkurrenskraftiga mot omvärlden i framtiden, vilket inte är fel i sig, men pressen och jämförelsen grundas åt fanders tidigt!

Låt barn vara barn och få en lekfull och harmonisk barndom och med vuxna som finns mer tillgängliga på RIKTIGT och inte bara fysiskt.

Man har gjort anonyma enkäter sen sjuttiotalet. Så man kan följa trenderna väl.

Den mest oroande utvecklingen som jag ser det är alla trasiga vuxna som tror att ett barn ska bota ångesten..och helst med flera barn tätt...  barnen föds in i dysfunktionella familjer där psykisk ohälsa redan finns från början.  Gissa vad? Jo barnen får givetvis också psykisk ohälsa.. 
Arv och miljö är viktigare än folk vill kännas vid.  
Självinsikt skulle behövas i större utsträckning bland vuxna . 
Det vuxna skulle behöva bli bättre på är att faktiskt låta barn få sina diagnoser och ta ansvar för deras hälsa så att dom i sin tur slipper tro att en bebis är svaret på varför man har ångest och botar trauma. 

Jag gjorde inget annat än att locka ut min blyga och osäkra dotter på olika aktiviteter. Och efter några år så var min dotter självsäker och pigg på utmaningar.

Hon berättade en gång när hon och hennes vänner pratade om en tjej som mådde dåligt. De andra sade dystert typ "ja, det är inte lätt att leva". Hon visste inte vad hon skulle säga, hon tyckte att allt var bra, skolan, föräldrar, vänner, fritidsintressen.

Hon gick på förskola också och trivdes bra där. Jag såg det som enbart positivt att hon fick träffa andra barn. Men det verkar ha blivit sämre på senare år, för många barn per vuxna.

Jag tror också att mycken ohälsa beror på mobilerna. Mobbning, influensers, pedofiler m m. Ett råare klimat där barn riskerar att misshandlas och förnedras och sedan läggs det ut på nätet. Föräldrar har ingen aning om vad deras barn gör eller utsätts för på nätet.

Jag hade ingen aning om hur svårt det kan vara att vara förälder (och barn). Vete tusan om jag vågat skaffa barn då.

Skärmar som är ständigt uppkopplade och en arbetsmarknad som kräver enormt hög produktivitet av barnens föräldrar bidrar säkert en del. Men vi har också blivit bättre på att ta barns mentala hälsa på allvar.

När jag var barn, på åttiotalet, så mådde jag skit och det var jag knappast ensam om. Men det ansågs liksom att det ingick i en normal barndom. Mina föräldrar mådde inte särskilt bra, de heller, när de växte upp på femtiotalet i kärnfamiljer med hemmamammor. 

Jag har några gissningar. Jag tror nämligen inte att skärmar är ett enkelt svar, utan isåfall mer indirekt. Art ständigt vara övervakad dödar gädjen och fantasin i barndomen, hela den utforskande fasen mellan 8~13 där man smyger runt i skogarna, tar omvägar efter skolan för att spionera på den sura gubben längst ned på gatan i grannkvarteret, ute på allmänt bus på helgkvällarna är i princi helt förstörd och raderad.

Vi övervakar, ringer och kontrollerar våra barn till den grad att initiativförmågan dör. Visst, vi lever i en farlig värld, men låter vi inte barnen själva lära sig orienteringen i livet är de handlingsförlamade, rädda och mår mycket dåligt av sin osjälvständighet i tonåren. 

Ta bort appen du övervakar med, sluta ring på klockslaget de ska vara hemma, låt dom ta sig till och från skolan per fot även om det är 2-3 km, etc. Förbjud inte skärmar, men de till att de lämnar skärmarna hemma när annat ska stå i fokus. Låt känslan av att själva överleva utan mamsens och papsens trygga siluett står närvarande i varje ögonblick.

80% av spendering sker på kvinnans initiativ också.

Sluta dra siffror ut röven och argumentera mindre känslomässigt.

Marknadsföringssiffror begs to differ.