Kvinnor och höga krav på partner?

...och du menar att alla de kvinnor som inte träffar och matchar någon man av de 10 % bästa, de kommer att vara nöjda och lyckliga som ensamma livet ut?

Lågavlönade kvinnor som vill skaffa barn får aldrig känna den ekonomiska tryggheten av att dela livet med en partner som bidrar med sin inkomst.

Bland de ensamma kvinnorna som ändå väljer att skaffa barn, kanske för att de själva har god inkomst, så kan det bli många barn som saknar en pappa.

Har du riktigt tänkt igenom konsekvenserna, både på individ- och samhällsnivå ordentligt?

Det uttalandet är helt sjukt!

Ja och vad har dessa lösryckta inlägg från mig med denna tråden att göra menar du? 

Jag är säker på att män som är vettiga och jämställda inte har några några problem alls att träffa partners, det sker dagligen. Det är dom egentligen viktiga kraven som man inte ska rucka på.

Sen finns det dom som jag som har en rejäl kravlista för att jag utan problem kan, då hamnar det en massa saker på den.

Det var inte vad du skrev...

Att det var 10 kvinnor som mördades av sina män och inte 100 eller 1000 eller
10 000 säger dig inget?

För att ge lite perspektiv:
I Afrika mördas ca 2,5 på 100 000 kvinnor, jämfört med 0,6 i Europa. 
I Sverige dog 124 personer som orsak av våld 2020. 99 av dem var pojkar/män och 25 var flickor/kvinnor. Ca hälften av flickorna/kvinnorna dödades i nära relationer (vän, pojkvän/man, släkting).

Kvinnlig kriminalitet (i Sverige), bl.a. mord ser annorlunda ut jämfört med mäns. Kvinnor som mördar mördar i första hand sina barn, sina män eller sina föräldrar, alternativt betalar någon annan för att utföra själva mordet. Det brukar handla om ett par-tre fall varje år. Så tittar man på mördade mammor så utgörs förövarna till stor del av deras döttrar.

Men varje mördad kvinna eller person är såklart för mycket.

Vad är höga krav?

Jag blev singel vid 30 med två barn under 5. De män som fanns tillgängliga då var män utan barn (och jag ville inte ha fler) eller andra frånskilda med småbarn och jag orkade inte pussla ihop ett sånt liv. Jag var inte jätteeftertraktad trots att jag ser bra ut, p.g.a. att jag var "singelmamma". Fick höra från en att "du som är singelmamma får inte ha krav utan du får ju vara glad över vad än du kan få", "damaged goods" och "baggage" var annat som kom så jag släppte rätt snabbt nätdejtandet.

 

Jag har valt att leva själv. Har ett låglöneyrke idag trots att jag pluggat på universitet totalt i 5 år med olika ämnesområden, men jag tog aldrig examen för att barn nr 2 kom och sen behövde jag jobba för att försörja mig, så så kan det också bli. Jag är med andra ord intelligent och allmänbildad men inget jag använder mig av idag mer än att chefer uppmärksammar att jag är skarp och gör ett bra jobb. Att plugga klart går inte som ensamstående och jag trivs bra med mitt jobb så jag vill vara kvar trots låg lön. Men då "ses" jag av vissa som en viss typ av människa fast det finns ganska mycket mer i mig än vad den snabba bilden säger.

Men allt jag skulle önska är bara en jordnära man som inte karriärhetsar i kostym och vill ut på finkrogar, för det har jag inte råd med, utan hellre då nån som yrkesarbetar precis som jag, som kan förstå den livssituationen och är lika nöjd som jag med ett mer naturnära, lugnare liv och god mat hemma i stället för ute osv.

Men det är tillräckligt svårt det också att hitta idag känns det som.

Jag har många vänner som hittat nya trots barn men då var de antingen yngre och villiga att skaffa fler, eller äldre så att bägge redan hade halvvuxna barn. Men jag känner det som att jag blev singel lite i fel tid/ålder.

Men nu märker jag ju att män i stället blir skeptiska över att jag varit singel så länge, trots att jag själv valt det. Typ, vad är det för fel på henne? Jag valde bara att fokusera på barnen och invänta att de blev äldre,men samtidigt har tiden gjort att steget bara känns längre och längre bort att det någonsin skulle ske att man träffar någon.

 

Dålig timing är det. Jag är i fel ålder, ogillar nätdating (80-talist) och hoppas på att träffa någon mer naturligt, men det är lättare sagt än gjort, världen är mer cynisk och man ser med skepsis på folk som är långvarigt singel så helt ärligt vet jag inte om jag ens ids försöka.

Har jag klarat mig 10 år utan partner kanske jag inte ens behöver nån.. Förutom saknaden av någon att dela livet med som gör sig påtaglig nu som då.

Pratar med många äldre i vardagen som alla träffat sina 50+ äktenskap på danser. Så jag funderar på att börja dansa och skapa nya danser för våra generationer som tappat bort det där..Vad tror ni?

 

Lycka till alla där ute. <3

 

 

många kvinnor ja, många kvinnor föredrar livet utan man. kvinnor har generellt fler nära relationer med vänner och bekanta så återigen är det inte en man som avgör en kvinnas lycka. Då borde väl inte statistiken säga att kvinnor som lämnat en man är lyckligare eller att de lever längre? Eller hur?

vilka konsekvenser tänker du på? Tror du att bara själva existensen av att ha en biologisk pappa gör skillnad för ett barn? Eller tror du snarare det handlar om barns behov av trygga vuxna? På vilket sätt är en biologisk icke närvarande pappa bättre än en trygg och närvarande vuxen man kanske inte delar dna med? så otroligt många män som verkar tro att existensen av en biologisk pappa är helig. Men missar att det är barns behov av trygg och närvarande vuxen som är det viktiga. Att lyckas bidra med spermier räcker inte för att vara en trygg och närvarande vuxen.

vad tror du det finns för konsekvenser för alla barn som tvingas ha en pappa i sitt liv som inte är engagerad, inte är närvarande och inte är trygg?

Jaha så vi ska vara nöja för att det bara var 10? för att det minsann kunde varit mer? ska kvinnor nöja sig med 90% av livslönen för den kunde ju minsann varit 60? Är du nöjd med att kvinnor fortfarande år 2024 blir mördade, misshandlade, hotade, ofredade, trakasserade eller våldtagna av män? vad har perspektivet med något att göra? mer än att du vill antyda att vi borde nöja oss. Urk

Var det inte du som påstod i denna tråd att jag insinuerade? eller hur? är det fortfarande insinuerande tro? Eller är det kanske som så att här gömmer det sig ett litet misogynt troll? 

frågar igen: varför vill du inte acceptera att kvinnor får lov att ha krav på att ens potentiella partner ska vara demokratisk och jämställd? Är du rädd att din egen fru ska inse att du är misogyn och bli lämnad?