Anonym (Frustrerad) skrev 2024-09-25 11:17:33 följande:
Det du har rätt i är att vi båda vill vara nummer ett hos honom och slås om hans uppmärksamhet. Hon vägrar låta mig vinna. Jag var vuxen nog att jag flyttade mig och lät henne få honom för sig själv genom att flytta ut. Trodde dumt nog att hon en dag skulle flytta och att han och jag då kunde bo ihop igen. Nu vill hon inte det, och vi fungerar inte ihop, varför min partner är orolig. Han vill verkligen bo med mig, och avskyr särboskapet, men är rädd för att hon och jag ska gå in i konflikt igen om vi bor ihop. Därför väntar han på att hon ska flytta. Han är fullt medveten om att hon tar för lång tid på sig att flytta, men vad gör man med sitt eget kött och blod. Man kastar inte ut dem. Däremot borde han börja ta betalt för hyran så hade hon nog skyndat på mer.
Men det är väl självklart att dottern är nummer ett? Annars vore han en hemsk förälder.
Jag kan tänkar mig att dottern fortfarande är rärt omogen och ska jag vara ärlig tycker jag att det är rätt okej i den åldern. Det kommer nog med last i livet senare, och så länge hon arbetar tar hon ändå ansvar. Som förälder vill nog många få ha sina barn nära lite extra för sedan försvinner de ofta iväg.
Ett annat alternativ är också att hon stannar med flit om hon anser att du inte är bra för hennes pappa. Det är svårt för mig att avgöra, men läser jag mellan raderna verkar omogenheten vara rätt ömsesidig i det här fallet. Som vuxen borde du nog förstå att vara behärskad och att göra allt du kan för att jobba på relationen med dottern.
Hur det än är med den saken så är det upp till pappan att bestämma om hon får bo kvar eller inte, och det är ju som det ska.