Exakt. Att hjälpa sina barn att bo hemma för att spara och om de är rädda för att vara ensamma, som detta barn verkar vara, är en sak. Men då måste man också ta lite betalt så de lär sig.

Vad rekommenderar ni mig att göra? Jag har väntat i alltför många år på att vi ska flytta ihop och det skjuts längre och längre fram i tiden. Det är de två som är sambor, medan jag står utifrån och ser på. Dels är det enklare ekonomiskt om han och jag blir sambor, plus att vi ju äskar varandra och vill vara tillsammans oftare än bara på helgerna.

Borde jag bara släppa detta, som aldrig tycks bli någon ändring på eller ? Hade ni stått ut med det att den andres barn bor hemma så länge utan att betala och ställer krav på att jag inte får bo där? Jag vill ju bara ha ett normalt liv i tvåsamhet.

Han vill att hon ska ha eget rum hos oss även när vi skaffar gemensam lägenhet. Det är riktigt sjukt att ens planera in en större lägenhet för en 21,5 åring som ska bo veckovis hos oss. Har aldrig hört något mer stört i mitt liv, men sån är han!

Borde jag inte acceptera detta?

Jag vill såklart ha ett extra rum i vår framtida lägenhet ifall någon av våra vuxna barn vill hälsa på och sova över, men inte för att hon ska bo kvar hemma.

Du har så rätt!
Min särbo mår jättedåligt av att försöka ha oss båda i sitt liv och kan inte välja en av oss. Han vill inte förlora henne och inte heller mig. Så just nu känns det som att han bara försöker göra allt för att jag ska må bra så länge som möjligt av särbo situationen, så att jag inte får ett spel och lämnar. Och skulle jag mot förmodan lämna så kommer han att vara ledsen och beskylla dottern omedveten. Skulle hon flytta pga att jag flyttar in så kommer han beskylla mig.

Inget av alternativen är bra, så antingen måste jag bara acceptera särbo livet i flera år till, eller så måste jag lämna och bestämma mig och bara gå vidare, vad han än lovar mig nästa gång om att NU kommer jag komma i första hand och NU kommer hon snart att flytta och vi kommer bo ihop.

Men herregud, även om "ungen" levt på bidrag eller CSN. Hade man väl hjälpt till med att betala hyran. Eller maten eller något. Det här är ju pappans fel. Han har skapat ett monster.

Jag är pensionär, måste säga att jag upplever att det är mycket svårare för många just nu i Sverige. Inte minst ungdomar. Men har man ett heltidsjobb, varför flyttar man inte? Förutsatt att man inte har skulder, eller sjukdom eller något handikapp. Jag förstår inte riktigt många unga vuxna idag.  Han får ställa ett ultimatum. Antingen betalar hon sin del av hyran. Sin egen mat. För heltidsjobb finns. Annars skulle jag be henne flytta omgående. 

Dessutom är jag fattig pensionär, och blir oerhört provocerad av människor som inte förstår det här med ekonomisk utsatthet .Dom uttalar sig utan någon fakta tycker jag.

Min vänninan har en son som är 43. Han bor hemma. Har mycket skulder, pga av sjukdom och olycka. Med mycket mediciner och sjukhusvistelse. När han blev sjuk. Var han långtidsarbetslös. Han håller fortfarande på att betalar av dessa skulder. Men han sköter sig i alla fall. Betalar hyran till sin mor, lagar, tvättar städar själv. I den månen han orkar. Det är inte optimalt. Men ibland kanske man inte har något val.

Vad är alternativ att dessa människor
ska bo på gatan?  Är svårt för många människor att få hyra.  Någon nämnde vardagslyx. Antar att människan tror att dessa äter oxfile och dricker champagne. Det handlar ju oftast om människor som har det dåligt ekonomiskt. Så det argumentet är märkligt. Men människor uttalar sig ibland om saker det inte vet något om. 

"Trött och fattig pensionär "

Jag är fortfarande kvar, eftersom det är "så nära" att huset blir sålt. Han har dock fått 3 bud hittills som varit  allt mellan 7-10% lägre än utgångspriset ,men han tackar alltid nej, eftersom han tycker att det är för lite. Huset har legat ute i över 1,5 år ! Dottern bor kvar och har ännu inga planer på att flytta. Hon har tvärtom sagt upp sig från sin fasta tjänst och valt att resa runt och leva livet i några månader. När hon sen kommer tillbaka hem så blir det ju såklart hem till pappsen igen. 

Jag har pratat med honom och vi bråkar ständigt om samma problem, att jag vill bo med honom, men inte med dottern. Han säger att jag är välkommen att bo med "dem" i huset närsomhelst, för han får ju inte sålt huset.
Det har inte fungerat innan att bo ihop i det huset och det lär inte fungera nu heller, så det är uteslutet, även om hon inte bor där på några månader.

Skulle vi flytta så ska hon ha eget rum! Det tar liksom aldrig slut.

Jag har väntat och väntat och han har 75% jättebra sidor, som inte många andra män besitter, varför jag ej lämnar. Men detta förstör vår framtid och jag ser ingen framtid ihop. Det känns som att allt är emot oss. Varför kan just inte han få sålt sitt hus? Varför ska just han hade såna barn som aldrig vill flyltta hemifrån? Hur kan jag ha sån otur?

Ska jag ta en paus tills han säljer huset och tills hon flyttar ut för gott? Blir det någonsin för gott? Tror inte det!

Hur kommer det sej att det är så vanligt att tjejer som träffat en man som har barn
sedan tidigare har stora problem med sina bonusbarn ?

Killar som träffar tjejer med barn sedan tidigare har sällan problem med sina bonus

Allt ingår i det gratis boendet, dvs mat och förbrukningsvaror, el, hyra. Hon betalar 0 kronor.

Jag tror också att han innerst inne inte vill sälja huset, då han egentligen inte vill till något mindre där han måste betala lika mycket. Tror att han bor kvar mycket pga dottern. Jag vet inte längre vad som är sanning och vad som är inbillning. Han säger att han inte säljer huset till vilket pris som helst, och att de flesta i den prisklassen ännu inte fått sålt sina hus. Jag vet bara att om han verkligen vill så kan han. Men han vet inte riktigt vad han vill. Det var iom de höga räntorna och höga elräkningarna som han fick panik förrförra och förra året och därmed ville sälja. Men nu verkar han mer nöjd med läget som det är. Han säger som sagt att jag kan flytta in, att jag är välkommen, men det kommer inte från hjärtat. När han verkligen vill något så kämpar han med näbbar och klor. När han inte riktigt bryr sig så är han mer passiv som nu.

Han vill ha mig som flickvän, men vill inte förlora sina barn. Han vill att vi ska fungera ihop.

Jag har inga problem att träffa barnen ofta om de inte bor i samma hus, men att ha en vuxen kvinna boendes i huset utan att betala för sig, där hon äter upp allt hon ser och stökar ner och alltid är hemma och ockuperar vardagsrummet, då funerar det inte riktigt.

Nej du har rätt!!
Men det är ju så nära nu, och han inser ju själv att det är fel på dottern, men förmår sig inte att säga till henne att det är dags att bli självständig. Tror att han kommer att ångra sig om jag gör slut pga det, lika mycket som jag kommer ångra mig om hon nu flyttar inom ett år. Vi är så nära, men ändå inte. Vet inte om jag vågar lämna eller ej.

Igeln är väl snarare den vuxna dottern som etsar sig fast vid sin pappa som vill bo med mig?!

Ja sant! Han säger iallfall det, men ni har rätt. När han vill något så gör han allt i sin makt för att det ska bli så. Nu är det mer "du är välkommen att bo med oss när du vil. Dörren är öppen!" Tidigare var det att han skaffade en bil åt mig så att jag skulle ha det enklare när jag bodde där och ordnade allt för att jag skulle trivas. Nu är det ingenting!

Så vad hade ni gjort i min sits då? Vänta tills han verkligen får sålt huset? Eller bara sagt som det är, att jag orkar inte vara särbo längre och inte heller flytta in till "dem" i deras hus igen, för att han inte säljer huset som han lovat?

Hälften skriver ju annorlunda, och min psykolog säger annorlunda, dvs att han älskar mig och har fått ta så mycket skit och att det är mirakel att han står ut och är kvar med mig. Du säger att han inte vill ha mig. Konstigt då att han står ut med mig?!

Men jag får fundera vidare på hur jag ska göra här. Känns bra mestadelen av tiden, men sen kommer perioder som nu idag och igår då jag känner att vi inte går framåt.

Par tereapi där psykologen träffar oss båda!

Du verkar ganska korkad du med som orkar lägga så mycket tid här på att svara på mina poster :o Har du inget eget liv ?

Knappast du hemliga person! Vuxna är vuxna och vuxna barn ska hålla sig till vuxna barn i ungefär samma ålder, och sluta igla sig fast vid pappsen tycker jag. Skaffa en egen framtid, egen familj och eget liv. Inget konstigare än så. Så har vi väl alla fått göra en gång, om vi inte har en allvarlig diagnos. Det har inte denna tjej, utan hon är mest lat och bekväm och gillar läget att inte behöva ta tag i sitt liv. Det kallas lathet och inget annat. Vi har alla ångest då och då, så inget som gör att vi inte kan ta tag i våra liv precis.

Ofattbart! Men jag tror TS har målat upp en falsk fantasibild av att han vill bo med henne. Jag tror snarare att han inte vill det men vågar inte säga något utan använder dottern istället. 

Vad får man som person ut av att öppet sitta och fantisera så här elakt om en annan människa på nätet?

Det du har rätt i är att vi båda vill vara nummer ett hos honom och slås om hans uppmärksamhet. Hon vägrar låta mig vinna. Jag var vuxen nog att jag flyttade mig och lät henne få honom för sig själv genom att flytta ut. Trodde dumt nog att hon en dag skulle flytta och att han och jag då kunde bo ihop igen. Nu vill hon inte det, och vi fungerar inte ihop, varför min partner är orolig. Han vill verkligen bo med mig, och avskyr särboskapet, men är rädd för att hon och jag ska gå in i konflikt igen om vi bor ihop. Därför väntar han på att hon ska flytta. Han är fullt medveten om att hon tar för lång tid på sig att flytta, men vad gör man med sitt eget kött och blod. Man kastar inte ut dem. Däremot borde han börja ta betalt för hyran så hade hon nog skyndat på mer.