Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

Jo,  i detta fall. Du har inte läst tråden. De bor inte i Stockholm. Det finns gott om lägenheter där de bor.

Dottern bor alltid lite mer hos pappan än hos mamman, för hon verkar lite fäst vid själva huset på något sätt. Hon vägrar släppa taget om huset och kanske pappan med. När hon eventuellt har rest max en gång och nu andra gången i sitt liv så planerar hon alltid in resorna så att de infaller på mammans vecka, för att slippa missa något på pappans vecka. Det är så uträknat.

Pappan sa nu att han vill att jag flyttar in i huset på riktigt, även om det är till försäljning. Han skiter i vad hon säger eller tycker om det. Är bara rädd att det inte kommer att fungera så länge hon bor där och det är DERAS hus. Samtidigt så kanske det ger en liten "kick" till att hon kanske flyttar snabbare. Jag vet inte.

Vill ju helst ha något gemensamt, men det går ju inte så länge huset inte blir sålt.

Försörjningsplikten gäller alltså så länge barnet går i gymnasiet. Ska det vuxna barnet studera  vidare, t ex på universitetet, så har inte föräldrarna någon försörjnngsplikt längre, då får barnet ansöka om studiemedel.

Men detta vuxna barn arbetar och tjänar pengar, men fadern försörjer henne ändå genom att låta henne få bostad och mat etc gratis.

Då är valet enkelt för dig. Du bor själv så kan han komma och hälsa på dig. Han får inte bara betala mer för hans och hennes boende utan stå ensam för alla kostnader. Undrar hur länge han tycker det är roligt? Du ska iaf värma om dig och din husfrid och inte subventionera hans curlingprojekt.

Ja, jag kommer mer och mer till den slutsatsen. Har borderline,så svårt för separationer. Men måste börja inse att detta drar ut för mycket på tiden och åren går.

Har visserligen ingen dålig relation med något av VÅRA 5 barn (hans+mina+våra=våra allihop). Men vi har varit tydliga med våra barn att vi inte slänger ut dem före 25 års ålder. Detta handlar om våra erfarenheter kring att flytta hemifrån tidigt och kämpa sig igenom ekonomiska problem under många år. Vårt upplägg har gynnat samtliga ekonomiskt då de kan få till ett rejält eget sparande (vi har också sparat åt dem i alla år). 

Vi har satt upp regler såhär:

Arbetande: 10% lönen betalas till oss som hushållsavgift. Minst 50% av lönen ska placeras i sparande. Resterande 40% används efter huvudets förnuft. 

Studerande: Bo kvar hemma gratis. Ta fullt studiemedel (bidrag + lån). Hela lånedelen placeras i sparande. Använd bidragsdelen efter huvudets förnuft. Billigare lån än studiemedel kan man inte få. 

Varje person har varsin matlagningsdag och varsin diskdag. Alla tvättar sin egen tvätt och städar sina egna rum. Vill man ha annan mat än den vi köper hem och som lagas vid gemensam middag så får man köpa det för egna pengar. 

Barn 1: 24 år, studerar på universitetet, färdig vid årsskiftet och har arbete klart. Bor hemma mestadels (hos partner ibland), ska köpa lägenhet tillsammans med partner så snart arbetsavtalet är påskrivet. Rejält sparande. 

Barn 2: 23 år, arbetar heltid sedan studenten. Ska flytta hemifrån under hösten, köpt lägenhet för sparade pengar. Har sparat cirka 70% av lönen under alla år. 

Barn 3: 22 år, studerar på universitet i 3 år till. Bor hemma för närvarande och sparar för fullt, men ska flytta ihop med partner i vår då denna börjar på högskola i samma stad. 

Barn 4: 19 år, studerar första året på universitetet. Bor hemma på heltid. 

Barn 5: 17 år, gymnasiestudent. Vill göra lumpen innan vidare högskolestudier. 

Gör era barn en tjänst och lär dom om ekonomi tidigt. 

Tack för det! Dottern reser iväg för att finna sig själv men kommer atlltid tillbaka efter någon månad och jobbar ihop till ny resa. Detta kan ju fortgå år efter år om inte han säger ifrån att hon måste börja betala för sig någon gång. 

Jag tycker att ett år är väldigt lång tid med särboskap.

Min bonus bor i min gamla lägenhet. 50 meter bort från mig och hennes pappa. Hennes rum är ett gym nu :)

Lätt det bästa tipsen!! Men hon vill ju inte betala något, utan vill bo gratis, så där faller den bort. 

Hon gillar att bo på landet, hellre än i stan och gillar att bo med pappsen hellre än i egen fin lägenhet som jag har. 

Ja, dottern!

Antingen så är hon söndercurlad av sin far och det bästa vore om han slutade att curla henne. T ex börja med att kräva att hon betalar för sig. Men han VILL inte att hon flyttar hemifrån, han verkar lika osunt bunden till henne som hon till honom.

Eller så är det verkligen något "fel", dvs hon har ett osynligt funktionshinder. Då borde han känna till det eller försöka få dottern att söka läkare. Och inte heller då är det bästa att dottern bor kvar hos pappa tills han är är så gammal att han flyttar till ett äldreboende. Det finns grupphem för funktionshindrade som inte klarar av att bo ensamma. Eller egen bostad med stöd i hemmet.

Är det konstigt att man vill bo ihop med den man älskar och inte dessutom med hans vuxna dotter?

Det är ju inte som hon vill att han aldrig mer sak träffa dottern.

Är man en dålig förälder om man inte vill bo ihop med sitt vuxna barn i all evighet?

Ja jag håller med. 

Och jag tror verkligen inte det gör unga vuxna gott att inte behöva ta ansvar. 
Verkligheten är inte sån att man har rätt att bo gratis och sätta krav på en annan människas egendom, faktiskt inte ens när det handlar om sina föräldrar. 

Det går att bo inneboende och hyra ett rum. För att få en lägenhet kan ju vara svårt. 
Men de borde kunna sitta ner och göra en plan. 
Vad är planen annars? Att hon ska bo kvar tills hon känner sig redo?
Nej, ibland måste man kicka ut fågelungen ur boet för att de ska lära sig flyga.

Föräldern kan fortfarande stötta på alla möjliga sätt, men att det går så långt att det påverkar eran möjlighet att bo ihop är att ta det för långt (om det nu är vad han vill!! Finns det någon risk att han använder dottern som svepskäl?)

Ja, det är inte vi vuxna som ska anpassa oss till vuxna barn längre, utan vi har ju redan gjort det i 19 år. När ska det ta slut annars? Ska föräldrarna aldrig få börja tänka på sig själva någon gång?

Han borde tala med dottern ja och få henne att inse att det bara är positivt att bo ensam, eftersom hon ju ändå är en ensamvarg som vill vara hemma helt själv och vill att vi ska hålla oss borta. Så vaför då bo kvar där hon störs av de vuxna som äger bostaden? Jag fattar ingening. Och varför hellre spendera helger och veckor med oss som hon tycker är jobbiga än med vänner eller i sitt eget?

Ofattbart! Men jag tror TS har målat upp en falsk fantasibild av att han vill bo med henne. Jag tror snarare att han inte vill det men vågar inte säga något utan använder dottern istället. 

Jo, att vara 22 år och bo hos sina föräldrar är för länge. 
Jättemärkligt. Då har man varit myndig i fyra ÅR, och man kan inte ens kalla sig för tonåring längre. 

Förstår inte. Visst, det råder bostadsbrist, men har man verkligen letat lägenhet i hela landet? Andrahand? Inneboende? 

Förstår inte ens föräldrar som tillåter sina vuxna 22-åriga avkommor bo hemma. Mina gapade på mig för att jag bodde hos dem som 18-åring. 

Knappast då pappan bett TS vara sambo med honom. Det är tydligt att han inte klarar av att hantera situationen med dottern som bor hemma snart 22 år gammal med egen inkomst, betalar noll kronor för sitt uppehälle, inga kompisar och ligger all sin vakna tid framför TV:n.

Pappan/föräldrarna behöver ta en kontakt med vården/vuxenspykiatrin för att reda i ångesten och vad som stoppar dottern från utveckling och en frigörelseprocess.

Finns det flera hemmavarande barn? Och du kommer inte överens med något av dem?

Jag tycker inte det verkar som han kämpar så mycket för dig. Han kanske bönar och ber att du ska flytta tillbaka till honom, men han gör inget för att stötestenen (hans barn) ska flytta.

Och varför tror du allt ordnar sig bara han sålt huset? Han kräver ju att dottern ska flytta med honom i lägenheten. Det borde vara ännu värre om ni alla tre ska trängas i en lägenhet jämfört med i ett hus med trädgård.