Förälskad i annan

Det finns en enkelt förklaring till det och det kallas för tillit / förtroende.
Din partner vet inte vad du tänker om du inte säger det, både din partner och hans är dessutom ihop med er för att de litar på er och förmodligen även litar på att ni SÄGER till om något inte är som det ska.

Att säga att "det borde väl märkas" är ju ett sätt att friskriva sig själv ansvar för att faktiskt kommunicera med sin partner angående sin relation och lägga det ansvaret på sin partners förmåga till tankeläsning.

Om du är förälskad i någon annan till den milda grad att du överväger avsluta relationen med din man så är det DITT ansvar att lyfta det för det är ju de facto ett ganska stort problem för er relation som äventyrar hela er relations existens, inte hans ansvar att "lägga märke till det".

När det gäller relationer så är det väldigt få saker händer bara av sig självt. Saker händer oftast för att man valt det.

Att känna attraktion till någon och bli förälskad i någon är två skilda saker, det finns massor med attraktiva människor i världen och det är naturligt att tycka människor kan vara attraktiva. Men att från det gå till att bli förälskad i någon innebär att man medvetet tagit 150 fler steg än bara tycka någon är attraktivt. Då har man medvetet jobbat för att en förälskelse ska kunna uppstå för att man gillar den känslan... det är det jag menat med vad för slags inställning man har till förälskelser.

Jag menar, om man medvetet ger sig ut på väldigt tunn is fullt medveten om att det finns en risk att man plumsar i så är det kanske inte så förvånande om man sen plumsar i, och då kan man ju heller inte hävda att det det bara hände. 

Du har ju delvis rätt, men samtidigt är detta något som är inbyggt i oss. Det är lustfullt att vara förälskad, och vi drivs av sökandet efter lust. Därför sugs vi in i förälskelsen, fast vi vet att det är olämpligt. Något aktivt arbete är det dock inte, utan det handlar om omedvetna processer i hjärnan. Det är därför folk alltid har varit så förtjusta i att läsa och höra om stora, tragiska kärlekshistorier, och de senaste hundra åren även att se dem inspelade på film.

Det finns något tjusande och lockande där, i att det finns urgamla, mystiska krafter som tar över vårt medvetande och vår vilja - hur olämpligt och riskfyllt det än är. Storbondedottern som lämnar sitt arv för att följa den fattige spelemannen... Kungen som abdikerar för att få gifta sig med den kvinna han älskar, fastän hon är två gånger frånskild...

Detta finns för att vi ska fortplanta oss om man ska vara krass. Precis som att vi drivs av lust efter blodiga biffar och söt, krämig glass för att vi inte ska svälta ihjäl. 

Det GÅR att stå emot dessa impulser med viljestyrka, eller rättare sagt - vissa människor kan det. Här tänker jag särskilt på nunnor, munkar och katolska präster (även om inte alla dessa heller lyckas särskilt bra med sitt driftbemästrande...), och det har även hänt att människor har svalt sig och till och med törstat ihjäl som en protest mot något. Tänk IRA-fångarna på 1980-talet t.ex.. Men det kräver MYCKET. Vi vanliga människor som inte är skolade till asketer och inte har någon stark, allt överskuggande religion eller politisk/ideologisk övertygelse - orkar ofta inte kämpa emot lusten. 

Hade det varit inbyggt i oss så hade ju alla agerat likadant och så är inte fallet. Bara det faktum att olika människor hanterar sånt olika är ju bevis nog för att det går alldeles utmärkt att kontrollera om man vill det.

Man blir inte insugen i en förälskelse per automatik, man blir insugen för att man väljer det. Förälskelser uppstår som sagt inte på två millisekunder, det är en process med många steg och man blir inte förälskad om man inte tillåter sig själv att ta alla dessa steg. Det är som sagt en rad medvetna val inte biologi eller slump. Och nej det gäller inte bara nunnor och munkar utan faktiskt majoriteten av alla människor i en relation. Alla kan tycka någon annan är attraktiv eller bli förtjusta i någon annan när de är i en relation men alla låter inte det gå så långt. 

Så gott som ALLA människor föds med förmåga att kontrollera sina impulser eftersom det är vad som i grunden skiljer oss från djur, har man inte den förmågan så är man ur ett psykologiskt perspektiv ett djur och det är väldigt få människor som är så. Kan man kontrollera sin ilska så kan man förmodligen kontrollera sin kåthet/attraktion med för då har man ju bevisligen förmågan men VÄLJER att bara använda den när man känner för det. Och då är det inte förmågan som saknas utan viljan.

Och jag har alltid agerat "rätt" i sådana situationer tidigare.När det handlat om tillfällig attraktion. Den här gången känns väldigt annorlunda. Tänk dig att du trott att du varit förälskad och kär tidigare med sedan hittar du någon efter 40 som visar att du aldrig tidigare ilivet hade känt hur det borde kännas på riktigt. 

Jag håller nog inte riktigt med. Jag ville absolut inte att en förälskelse skulle uppstå, eller ens en attraktion. Jag kände inte ens en attraktion inledningsvis, det har kommit smygande medan vi arbetat ihop. Jag tycker generellt inte om att vara i kärleksrelationer.

På senare tid kan man kanske säga att vi gjort lite tveksamma saker, som att ses utanför arbetet. Men vi har agerat som vänner. 

Jag håller nog inte riktigt med. Jag ville absolut inte att en förälskelse skulle uppstå, eller ens en attraktion. Jag kände inte ens en attraktion inledningsvis, det har kommit smygande medan vi arbetat ihop. Jag tycker generellt inte om att vara i kärleksrelationer.

På senare tid kan man kanske säga att vi gjort lite tveksamma saker, som att ses utanför arbetet. Men vi har agerat som vänner. 

Återigen så känner jag att hans relation är hans ansvar, jag har aldrig träffat hans fru. Barnen är en annan sak, där kan det kännas besvärligare, jag har inte träffat hans barn, men vet mycket om dem och har egna barn.

Jag har ju som sagt ingen relation.

Och jag menar inte att jag friskriver mig helt från ansvar, fast frågan är hur långt jag ska och borde sträcka mitt ansvar för andra människor, jag har även ett ansvar för mitt eget liv och lycka.

 

Jag är i en liknande sits men har ingen kontakt alls med objektet för min förälskelse. Vi inledde inget utöver kontakt på MSN o sms. Men jag erkände mina känslor för honom o han för mig. Och ja, jag känner som du. Det var fel av mig och jag hade dåligt samvete gentemot min man när jag hade kontakt med den andra mannen.