Han vågar inte

Ja, visst är jag deprimerad. Haft problem förr med detta, då höll jag på med fysisk självskada också som att skära mig i armarna osv, den depressionen grundade sig också i känslan av ensamhet och utanförskap och att jag kände mig som en belastning för alla. Har alltid haft svårt att ta för mig, tycker tex att det är jättejobbigt att ringa vänner, hälsa på osv för jag är alltid rädd att störa eller vara oönskad. Inbillar mig jämnt att andra alltid har bättre saker för sig än att träffa mig, tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli nekad tex. Så det här är första gången som jag faktiskt har kämpat för något för att JAG ville det, verkligen försökt att inte dra mig undan utan istället förmedlat vad JAG ville. Talat om när jag blev ledsen, hur glad jag var i honom. Har alltid varit rädd för att visa känslor, alltid hållit det inom mig. Vet hur sårad man kan bli. Hur elaka människor kan vara som känner till ens svagheter. Min största skräck är att visa mig svag. 

När jag var så där nere som jag var då, när jag höll på med tramset att skära mig osv så hjälpte det att begrava mig i fysiskt jobb. Jobbade fruktansvärt mycket och var aktiv så jag hade inte tid med annat. Det var min räddning då.
Jag jobbar i princip lika mycket nu, kan inte jobba mer än jag gör och har fortfarande ett fysiskt jobb så jag är också trött i kroppen. Efter jobbet har jag gått på mängder av dejter, försöker följa serier, hunden osv. Men jag är så trött. Sover ungefär 4 timmar/natt, går omkring 30000 steg om dagen. Ibland mer. Jag orkar inte göra mer, jag är helt slut. Huvudet är för trött. Jag har svårt att koncentrera mig, huvudet och tankarna vandrar iväg hela tiden. Jag hoppar mellan mängder av distraktioner, sveper runt på telefonen. Önskar jag kunde stänga av.

Skulle behöva logga ut, stänga av allt brus. Men jag är rädd för tystnaden. 

Tror ärligt talat att du behöver mer hjälp än de få psykologsamtal du har nu.

Kära TS,  Det du beskriver är något man kan likna med sorg. Har tyvärr inte kunnat läsa hela tråden men mycket av vad jag läst handlar om rädsla för ensamhet. Att bli ensam kvar är något som många av oss är rädd för. Att detta i sin tur triggar depression är ovanligt. 

Bra att du går hos psykolog. Är det en psykolog du haft under lång tid?  Upplever du att ni kommer framåt eller har ni fastnat någonstans på vägen?  

Det är också bra att du kan uttrycka dina känslor genom att skriva. Du gör så mycket rätt men fastnar på vad du upplever du har svårt med. Du har svårt med att bryta med mannen. Kanske ska du bara acceptera detta.  Säg till dig själv att du trots detta vill och kan bygga ett liv. Oavsett om han är där eller inte så är det ditt liv och din framtid det handlar om.

Du har så mycket kvar att utforska och uppleva oavsett om han är där eller ej.

Du kommer att klara av detta.  Framtiden ligger där och väntar på att upplevas.

Exakt så, alla känslor rivs upp varje gång. Att avsluta känns så hårt, men att fortsätta är också tungt. 

Värsta i mina tankar är ifall det skulle hända något med den andra, man har inga rättigheter till att kolla upp mående m.m ifall den andra inte skulle vara kapabel mer att själv berätta. En människa man deltat det mesta med i 10 års tid och plötsligt står du där utan något och får låtsas som att allt är bra.

Tack!

Jag håller med det någon skrev tidigare att du behöver mer hjälpen du får nu. Det du ägnar dig åt nu är i högsta grad lika mycket självskadebeteende som du tidigare ägnat dig åt. Den enda skillnaden är att du bytt ut metoden.

Om du fick hjälp för det tidigare, sök liknande hjälp. Om inte kanske det är värt att prova kombinera samtal med mediciner. Du behöver nog hjälp från riktiga vuxenpsykiatrin, och om du är dålig på att söka hjälp för att du inte tror du kan få det. Ta i allt du kan och ös ur dig allt. Det är ditt liv det handlar om och jag är tämligen säker på att du inte kan ta dig ur allt på egen hand. Åtminstone av det jag läst över lång tid. 

Det du ägnar dig åt nu är ett självskadebeteende, och du behöver hjälp för det med. Det är starkt att våga söka hjälp, kom ihåg det. Bara då kommer du börja förstå hur felaktiga dina tankar är. Jag vet eftersom jag själv haft djupa depressioner under ca 20 år, och nedvärdera sig själv och sin betydelse är ett väldITT vanligt tecken på depression. När du mår bättre är det större chans att du finner ilskan över hans beteende, istället för att slå på dig själv medan han gör dig illa.

En gång till - sök ordentlig hjälp, ge dig inte, kräv hjälp!! ❤️

Sedan tror jag att det är dina negativa tankar på ensamhet som gör dig extra rädd för just det. Katastroftankar är vanligt hos deprimerande. 

Du kan aldrig förutse din framtid. Det finns inget som säger att du ska bli ensam hela livet- utom dina tankar. Tänk på att många gamla är livrädda att deras partner ska gå bort, men sen klarar de sig bra ändå ( även om de naturligtvis sörjer). 

Min pappa var livrädd när min mamma ville skilja sig. Han trodde inte han skulle kunna leva då. Nu har han levt 20 år utan henne och mår nog nästan bättre än innan ( dåligt förhållande). Tankar är just bara tankar, hos psykiatrin har de verktyg för att försöka jobba bort sådant. Prova mindfullness bl.a. 

Det finns många singlar nuförtiden och du kommer klara dig lika bra som alla andra. Risken är dock stor att du kommer hitta någon med tiden. Du har många år att leva. MEN gör dig av med rädslan att vara ensam, du klarade dig ju innan du träffade (spöket). Du har nämligen mycket större chans att hitta rätt om du jobbar på dig själv och börjar trivas med din tillvaro. 

Du kan läsa otaliga såna lyckliga historier på nätet. Du behöver bara hjälp att sluta tänka så mörka katastroftankar. Det hade inte blivit bättre om han valt dig, för att sen vara otrogen, och kanske lämnat dig igen.

Fast det du beskriver är ju fortfarande självskadebeteende. Bara en sådan sak att du "kämpat" för är en person som är upptagen på annat håll är så självdestruktivt det kan bli. Så länge du fortsätter så desto mer ensam kommer du att känna dig. Bryt mönstret nu!!!

Ja det är tufft eftersom man bryr sig så mycket om personen. Man får helt enkelt lita på att familjen gör det bästa för personen.  Nu flera år senare har jag väl släppt den oron men när jag tänker framåt så fasar jag för den dag han går bort. Hur kommer jag att klara av sorgen jag inte kan visa utåt? Eftersom han är rätt så mycket äldre än mig antar jag att han dör före mig.

Han sa en gång att vi fick se till att vi hittar varandra i nästa liv och att omständigheterna blir bättre då.  Det är väl så man får tänka. 

När han bröt kontakten med mig första gången och bara försvann hade han hintat lite om att "får se om jag finns imorgon, bryr mig inte om jag är död" och jag blev så otroligt ledsen för här var den en människa som jag spenderar otroligt mycket tid tillsammans med, som sagt att han älskade mig och som jag visserligen inte sagt till honom men absolut älskade honom med. Tänk om han faktiskt tog bort sig? Jag skulle ju aldrig få veta. Ingen kommer höra av sig till mig. Och då tog jag kontakt med den enda gemensamma länk vi har, den enda "på hans sida" som vet om oss och bad att hen skulle höra av sig om något hände. Det var nog allra mest det som gjorde  mig så förtvivlad, att inte kunna veta. 

Jo, jättemycket av smärtan är borta nu men visst är det fortfarande en människa jag håller av otroligt. Men jag är inte kär i honom längre och det tar mig så emot att blockera hans nummer, jag ser som honom som en VÄN trots allt jag kännt för honom. Jag vill ju honom inget illa, tvärtom vill jag att han ska vara lycklig och må bra även om det inte är tillsammans med mig. 

Men varje gång han hör av sig, trots det jag säger att jag inte är kär längre, så river det upp så mycket känslor i mig och det känns som att jag tappar luften.

Jag fick antidepp utskrivet av en läkare i vintras när jag mådde som sämst, men jag har ännu inte ätit av det. Kanske jag behöver en kick, att komma igång, men tänker alltid att det ska bli bättre. Imorgon ska jag sluta känna så mycket - snart vänder det. Och visst hjälpte sommaren till att det kändes lite bättre, är rädd för vad vintern ska komma med. 

Det jag ska säga är det du inte vill höra tyvärr :( Men han han vill inte gå vidare med dig. Han vill vara med sin familj. Han vill glömma dig och gå vidare. Hade han viljat det så skulle han göra det. 

Har själv vart i liknande sits. Jag blev jättekär i en kille som hade tjej. Den här killen fick mig att tro att han ville vara med mig istället. Vi träffades och han sa varje gång att han ska prata med sin tjej och göra slut. Det skedde inte och efter några gånger fattade jag att han vill vara med sin tjej och ha mig på sidan om. Men jag valde att dra mig ur för att inte få starkare känslor.

Sen flera år senare när jag bor med en annan man och träffar en kollega som bodde med en tjej så blev jag och kollegan goda vänner. Vi blev tillslut väldigt kära och vi avslutade våra tidigare förhållanden så snart det bara gick. För älskar man en annan då gör man det. 

Hade den här mannen älskat dig och viljat leva med dig så skulle han inte undvika dig då skulle han avsluta med den han har nu och satsa på dig. 

Försök inte övertyga honom det kommer bara förvärra allt. Han kommer bli irriterad och undvika dig mer och du kommer lägga energi på något onödigt och bli sårad. Så för din skull, släpp honom, gå vidare och på sikt dejta någon som är singel.