• Anonym (Deppig)

    Han vågar inte

    Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt. 

    Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
     Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
     Han är inte lycklig där han är nu,  det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom. 
    Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade. 

  • Svar på tråden Han vågar inte
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (o) skrev 2024-09-19 23:49:59 följande:
    Men förstår du inte vad jag menade? Du skriver i samma inlägg som du berättar om er träff, att du är känsloklar med honom. Jag får inte ihop det. Och det du beskriver nu är ju faktiskt känslor
    Jag förstår absolut vad du menar. 
    Men jag känner sorg att det blev så här. Sorg över att vi inte skiljdes som vänner, och från min sida hade det alla gånger kunnat bli så. Jag respekterar hans beslut att stanna med sin familj, självklart. Men ett hej då och lycka till hade gjort processen att komma vidare lättare. 
  • Anonym (o)
    Anonym (H) skrev 2024-09-19 23:53:53 följande:
    Man behöver inte känna kärlek för att man känner sorg för hur det slutade. Jag känner också sorg men också besvikelse hur min förra relation slutade. Det beror på att jag känner empati då jag lämnade en människa som jag levt med en människa som inte ville gå isär
    Ja det är också känslor
  • Anonym (o)
    Anonym (Deppig) skrev 2024-09-20 00:01:44 följande:
    Jag förstår absolut vad du menar. 
    Men jag känner sorg att det blev så här. Sorg över att vi inte skiljdes som vänner, och från min sida hade det alla gånger kunnat bli så. Jag respekterar hans beslut att stanna med sin familj, självklart. Men ett hej då och lycka till hade gjort processen att komma vidare lättare. 
    Men varför tar du av din tid och din kraft för att träffa en man du inte har känslor för längre? Du svarar inte på det 
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (o) skrev 2024-09-20 00:20:50 följande:
    Men varför tar du av din tid och din kraft för att träffa en man du inte har känslor för längre? Du svarar inte på det 
    Det finns inget enkelt svar, jag vet ju vad som är rätt. Jag hoppades att det skulle sluta annorlunda, att allt inte varit förgäves.  Att jag hade kunnat göra något. 
    Att det inte blev "vi" har jag helt accepterat, men att behandla mig som att det är jag som gjort fel förstår jag inte.
    Vi hade det helt fantastiskt och han fick mig att känna mig så uppskattad som ingen annan lyckats. 
    Det är klart jag är ledsen, han gjorde mig sårbar och det gjorde att ont att upptäcka det.

    Och anledningen till att jag inte sätter ner foten är för att jag inte ville vara den som förstörde. Att det skulle vara mitt fel att det blev som det blev.
  • molly50
    Anonym (Deppig) skrev 2024-09-19 20:49:05 följande:

    Jag tror att han har blockat mig nu. Har inte försökt, och kommer inte försöka, kontakta honom men såg av en slump att hans profilbild på vårt kontaktsätt har försvunnit.  Han har ALLTID en profilbild.
    Och trots att jag inte tänkt på honom så mycket den senaste tiden (såg det verkligen bara av en slump) kändes det ändå olustigt. Magen knöt sig och jag fick svårt att andras. 
    Jag begriper inte vad jag gjort honom? Jag förstår verkligen om han vill avsluta men varför är han elak mot mig. Hur många gånger har han inte försökt bryta med mig, tryckt ner mig mentalt och sen plockat upp kontakten med mig igen. Jag förtjänar inte det här. Jag vill bara ha lugn och ro. 

    Nu går det ju inte, och jag hade nog ändå inte tagit mig för men det jag skulle vilja säga till honom är fan ta dig, fan ta ditt jävla hora/madonnakomplex och stick upp det nånstans, fan ta dig för hur du har sårat mig. Jag har inte förtjänat att bli lekt med. Jag är ingen sak. 

    Jag skriver här för att jag är ledsen. För att jag skulle vilja prata med någon, jag känner mig så otroligt tillintetgjord och bortkastad och här kan jag vara helt ärlig och öppen med mina känslor.


    Jag förstår hur du känner.
    Men det enda felet du har gjort är att du inte sa upp kontakten och blockade honom innan han hann göra det.
    Du har inte gjort något för att förtjäna det här.
    Det kan ju också vara så att hans fru har fått veta och ställt som krav på honom att avsluta all kontakt med dig.
    Men oavsett så ska du bara vara glad över att han har tagit det här steget om du nu inte klarade av att göra det själv.
    Han är inget annat än en skitstövel.
  • molly50
    Anonym (Deppig) skrev 2024-09-19 21:21:35 följande:
    Jag vet vad jag har att göra med, men det hindrar mig inte från att bli ledsen ändå. 
    Jag vet att jag kommer över det, men jag är så slut och orkeslös och jag kan inte förmå mig att försöka känna något igen.
    Har dejtat en ganska trevlig man ett tag nu (ja, han vet om det här - jag har varit helt ärlig) men jag KÄNNER inget. För jag vågar inte. 
    Bra at du har börjat dejta. Men kanske du ska låta det ligga på en vänskapsnivå ett tag tills du känner att du kan gå vidare.
    Om han kan acceptera det?
    Det är ju inte heller schysst mot den nya killen om du inte har kommit över den andre mannen ännu.
  • molly50
    Anonym (Deppig) skrev 2024-09-20 07:23:39 följande:
    Det finns inget enkelt svar, jag vet ju vad som är rätt. Jag hoppades att det skulle sluta annorlunda, att allt inte varit förgäves.  Att jag hade kunnat göra något. 
    Att det inte blev "vi" har jag helt accepterat, men att behandla mig som att det är jag som gjort fel förstår jag inte.
    Vi hade det helt fantastiskt och han fick mig att känna mig så uppskattad som ingen annan lyckats. 
    Det är klart jag är ledsen, han gjorde mig sårbar och det gjorde att ont att upptäcka det.

    Och anledningen till att jag inte sätter ner foten är för att jag inte ville vara den som förstörde. Att det skulle vara mitt fel att det blev som det blev.
    Fast även om du hade  varit den som satte ner foten så hade det inte varit ditt fel.
    Det är han som har satt dig i skiten och behandlat både dig och sin fru som hundskiten under skon.
    Så även om du hade varit den som hade avslutat så hade det inte varit ditt fel att det tog slut.
    Han är den som har gjort fel från början.
  • Anonym (Deppig)

    Jag har dejtat en del ända sen i vintras, men jag är rädd att jag bara dövar förlusten av intimitet med sex. Är less på nya kontakter, vill bara ha någon att sitta nära i soffan och sova tillsammans med. Att prata med. 
    Den här mannen jag har dejtat vet om det här, jag har inte på något vis försökt föra någon bakom ljuset. Jag tror inte det är en framtida fast partner men tills vidare kan vi hänga tillsammans så får vi se om det kan utvecklas känslor eller ej. 

  • molly50
    Anonym (Deppig) skrev 2024-09-20 09:35:21 följande:

    Jag har dejtat en del ända sen i vintras, men jag är rädd att jag bara dövar förlusten av intimitet med sex. Är less på nya kontakter, vill bara ha någon att sitta nära i soffan och sova tillsammans med. Att prata med. 
    Den här mannen jag har dejtat vet om det här, jag har inte på något vis försökt föra någon bakom ljuset. Jag tror inte det är en framtida fast partner men tills vidare kan vi hänga tillsammans så får vi se om det kan utvecklas känslor eller ej. 


    Om han är ok med det så är det väl bara att fortsätta.
    Men om du känner att du vill ersätta ditt ex med någon annan så är det kanske lite för tidigt at börja dejta?
  • Anonym (Deppig)

    Jag kom på en jämförelse om det här med känslor, att bara för att man sörjer betyder det inte att man inte är färdig med sitt beslut eller accepterar hur framtiden kommer bli.
    Jag sörjer till exempel enormt att jag mest troligt aldrig kommer kunna få egna barn, det är nånting jag väldigt gärna ville men har accepterat i att det inte kommer bli.

    Det hindrar inte att det hugger till i hjärtat varje gång en vän annonserar en graviditet, jag är glad för deras skull, men samtidigt ledsen för min egen. På samma sätt som jag önskar den här mannen all lycka tillsammans med sin familj, men ändå kan vara ledsen för vad jag har förlorat.

    Nu går inte en kort relation och att bilda familj att jämföra på samma sätt så klart. Men känslan av att acceptera men ändå sörja känner jag igen. 

Svar på tråden Han vågar inte