Anonym (Deppig)

Fri 2 Feb 18:58

1259 svar

Han vågar inte

Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt.

Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
Han är inte lycklig där han är nu, det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom.
Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade.

Anonym (o)

Tue 27 Aug 23:44

#1031

Anonym (Deppig) skrev 2024-08-27 23:27:51 följande:

Tack, ni är ett gäng som envist håller fast i den här tråden. Jag VET ju att ni har rätt, och jag håller verkligen med er i det ni skriver. Men trots att jag vet allt det här så är jag ÄNDÅ ledsen, det måste det väl vara okej att vara?
Det är inte så att jag inte sett alla röda flaggor eller inte förstår att jag beter mig som en idiot, men det har varit en så fruktansvärd resa känslomässigt och det har på riktigt gjort fysiskt ont. Det känns på riktigt som att hjärtat brustit och varje gång han hör av sig och sen drar sig undan igen som att jag får ett slag i magen och tappar luften.
Jag förstår att det händer alla någon gång men jag har alltid varit så rädd att öppna mig eftersom jag vet hur jävla sårad man kan bli av de som står en nära och så råkade jag lita på fel person och jag gick verkligen sönder.
Och jag är så jävla rädd att aldrig få uppleva det igen, att jag återigen inte ska vara tillräcklig och jag vet inte hur jag ska våga prova igen. Och jag är också livrädd för att vara ensam resten av livet, då finns jag hellre inte.

Jag är bara en vanlig människa, som är lite trasig och nu mest är fruktansvärt ledsen.

Fast så kallade vanliga människor, de flesta människor, hade brutit helt med honom för längesedan. Det är ingen som sagt att det inte är ok att bli ledsen, det är helt normalt att bli ledsen av det men att fortsätta gå med på att träffa honom och ha kontakt med honom så länge som du gjort, verkar vara allt annat än normalt. Hoppas du får rätt hjälp att ta dig ur det

molly50

Wed 28 Aug 12:25

#1032

Anonym (Deppig) skrev 2024-08-27 23:27:51 följande:

Tack, ni är ett gäng som envist håller fast i den här tråden. Jag VET ju att ni har rätt, och jag håller verkligen med er i det ni skriver. Men trots att jag vet allt det här så är jag ÄNDÅ ledsen, det måste det väl vara okej att vara?
Det är inte så att jag inte sett alla röda flaggor eller inte förstår att jag beter mig som en idiot, men det har varit en så fruktansvärd resa känslomässigt och det har på riktigt gjort fysiskt ont. Det känns på riktigt som att hjärtat brustit och varje gång han hör av sig och sen drar sig undan igen som att jag får ett slag i magen och tappar luften.
Jag förstår att det händer alla någon gång men jag har alltid varit så rädd att öppna mig eftersom jag vet hur jävla sårad man kan bli av de som står en nära och så råkade jag lita på fel person och jag gick verkligen sönder.
Och jag är så jävla rädd att aldrig få uppleva det igen, att jag återigen inte ska vara tillräcklig och jag vet inte hur jag ska våga prova igen. Och jag är också livrädd för att vara ensam resten av livet, då finns jag hellre inte.

Jag är bara en vanlig människa, som är lite trasig och nu mest är fruktansvärt ledsen.

Det är klart att det är ok att vara ledsen. Jag tror ingen har påstått något annat.
Men du har också skrivit att du har mått bättre och varit på väg åt rätt håll i ditt mående när han inte har hört av sig.
Därför tänker jag att du kan hjälpa dig själv genom att blockera honom överallt så att han inte kan kontakta dig igen.
Då kan du lättare gå vidare.
Och när du har gått vidare så kan du också hitta kärleken igen.
Men så länge du inte blockerar den här mannen och tillåter honom att fortsätta leka med dina känslor så lär det inte hända.
Jag menar inte att låta hård. Men jag har själv varit där (även om det inte var med en gift man) så jag talar av egna erfarenheter.
Var snäll mot dig själv.

molly50

Wed 28 Aug 12:27

#1033

Har du pratat något mer med psykologen?

Anonym (Varit där)

Wed 28 Aug 13:42

#1034

Anonym (Deppig) skrev 2024-08-27 23:27:51 följande:

Tack, ni är ett gäng som envist håller fast i den här tråden. Jag VET ju att ni har rätt, och jag håller verkligen med er i det ni skriver. Men trots att jag vet allt det här så är jag ÄNDÅ ledsen, det måste det väl vara okej att vara?
Det är inte så att jag inte sett alla röda flaggor eller inte förstår att jag beter mig som en idiot, men det har varit en så fruktansvärd resa känslomässigt och det har på riktigt gjort fysiskt ont. Det känns på riktigt som att hjärtat brustit och varje gång han hör av sig och sen drar sig undan igen som att jag får ett slag i magen och tappar luften.
Jag förstår att det händer alla någon gång men jag har alltid varit så rädd att öppna mig eftersom jag vet hur jävla sårad man kan bli av de som står en nära och så råkade jag lita på fel person och jag gick verkligen sönder.
Och jag är så jävla rädd att aldrig få uppleva det igen, att jag återigen inte ska vara tillräcklig och jag vet inte hur jag ska våga prova igen. Och jag är också livrädd för att vara ensam resten av livet, då finns jag hellre inte.

Jag är bara en vanlig människa, som är lite trasig och nu mest är fruktansvärt ledsen.

Självklart är det OK att vara lessen. Men det går faktiskt bättre efter en tid.
Jag tror att ni mår dåligt båda två av det här hattandet fram och tillbaka. En av er måste ta steget och stänga relationen för gott och jag tror att det måste vara du.

Jag vet att det gör ont och att det känns jobbigt när han hör av sig igen men det blir inte bättre av att du ger vika.

Han kanske är ditt livs kärlek men glöm inte att man kan ha fler. Du kommer säkert att träffa någon annan som ger dig kärlek igen. Det gjorde jag. En annan sorts kärlek, lugnare och tryggare. En känsla av att höra hemma hos.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag idag glömt affären med den gifte mannen, det känns fortfarande i hjärteroten, men jag är tacksam för tiden vi fick. Ibland kan jag tänka tillbaka på den tiden och idag har jag bara de fina minnena kvar. Allt det där jobbiga och nästan desperata har jag lyckats glömma. Jag vet att jag gjorde rätt. Han skulle aldrig klarat av att lämna sin familj och om han ändå skulle ha gjort det skulle vi aldrig klarat av ett liv tillsammans.

Du kommer att hitta ett liv utan honom också. Ett bättre liv med någon annan utan bagage, Någon som du kan bygga en framtid med.

Om du känner att det här blivit dig övermäktigt så ta kontakt med någon som kan stödja dig.

Anonym (Ribba)

Wed 28 Aug 15:17

#1035

Vill bara skriva och tacka för denna tråd och skicka pepp och kramar. Är själv i en liknande situation sedan 10 år tillbaka, dock är vi båda två gifta?jag har avslutat många gånger, aldrig han?men slutar alltid med att någon av oss tar upp kontakten igen. För två år sedan hade vi ett uppehåll på 6 månader, sedan hörde han av sig och jag var såklart fast igen.

Inte lätt då huvudet säger en sak men hjärtat något annat.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 28 Aug 16:29

#1036

Anonym (o) skrev 2024-08-27 23:44:30 följande:

Fast så kallade vanliga människor, de flesta människor, hade brutit helt med honom för längesedan. Det är ingen som sagt att det inte är ok att bli ledsen, det är helt normalt att bli ledsen av det men att fortsätta gå med på att träffa honom och ha kontakt med honom så länge som du gjort, verkar vara allt annat än normalt. Hoppas du får rätt hjälp att ta dig ur det

Är det så ovanligt?
Jag vet att jag har betett mig idiotiskt. Det var bara fel tid i livet att träffa honom.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 28 Aug 16:33

#1037

molly50 skrev 2024-08-28 12:27:00 följande:

Har du pratat något mer med psykologen?

Ja, vi pratar varje vecka. Önskar att jag hade ett snabbmummer att höra av mig på när jag dyker ner men det går ju så klart inte.
Det går ganska bra däremellan, visst har mycket av smärtan ebbat ut. Det är när han hör av sig som han river upp allt på nytt.

molly50

Wed 28 Aug 16:46

#1038

Anonym (Deppig) skrev 2024-08-28 16:33:32 följande:

Ja, vi pratar varje vecka. Önskar att jag hade ett snabbmummer att höra av mig på när jag dyker ner men det går ju så klart inte.
Det går ganska bra däremellan, visst har mycket av smärtan ebbat ut. Det är när han hör av sig som han river upp allt på nytt.

Ok. Nej,det förstår jag. Men bra att du i alla fall har kontakt med psykologen.

Ja,och just därför så tror jag att det bästa är att du blockerar honom överallt.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 28 Aug 16:52

#1039

Anonym (Ribba) skrev 2024-08-28 15:17:18 följande:

Vill bara skriva och tacka för denna tråd och skicka pepp och kramar. Är själv i en liknande situation sedan 10 år tillbaka, dock är vi båda två gifta?jag har avslutat många gånger, aldrig han?men slutar alltid med att någon av oss tar upp kontakten igen. För två år sedan hade vi ett uppehåll på 6 månader, sedan hörde han av sig och jag var såklart fast igen.

Inte lätt då huvudet säger en sak men hjärtat något annat.

Stor kram till dig!

Anonym (o)

Wed 28 Aug 17:22

#1040

Anonym (Deppig) skrev 2024-08-28 16:29:52 följande:

Är det så ovanligt?
Jag vet att jag har betett mig idiotiskt. Det var bara fel tid i livet att träffa honom.

Ja jag tror att normala människor tar inte sådant här så länge som du har gjort. Kanske ta tillbaka honom en, max två gånger hade väl inte varit jättekonstigt, men att någon fortsätter och fortsätter ge chanser efter det så mycket som du har, förbluffar nog de flesta, tror att det gjort många i tråden inklusive mig själv, ganska frustrerade av att läsa. De trodde nog att du skulle så att säga lära dig, och tröttna på detta, för det gör man normalt, men nej du bara fortsätter.

Nu verkade det ju ett tag som att du började inse, och tappa lusten för honom, få avsmak. Det får nog de flesta långt tidigare, och vill inte se människan mer, men du kan tänka dig att fortsätta ändå, även nu, verkar det som. Men jag hoppas det så att säga släpper snart, att du bara behöver längre tid än andra, och att du inte fastnar i detta länge till.

Du påminner en hel del om mig själv, väldigt känslig och inkännande, längtar efter djup kärlek och närhet, försöker förstå andra och hitta ursäkter till deras beteende, hoppas på en man som nu behandlar mig som skit, hoppas det ska ändras, att han ska inse, han menar nog inte det egentligen, han inser inte nu, han mår inte bra på grund av x, y och z, jag måste ha tålamod, vänta och se, jag får inte säga eller göra något fel nu, får inte, får inte, får inte missa om han äntligen kommer och löser allting. Men jag var ung, hade inga referensramar. Jag är fortfarande inte normal, men har åtminstone lärt mig en del, framförallt ta hand om mig själv bättre, inte gå och vänta och hoppas på att en man ska göra något så att problemen löser sig så att jag mår bra. Vill man ha något gjort så får man göra det själv. Och det är vad jag försökt dunka in i dig, och får verkligen bita mig i tungan för att inte bli för hård, egentligen vill jag bara skrika åt dig, riktigt ruska om dig, men det är nog egentligen mycket på mitt yngre jag som jag vill skrika och ruska om, som det gör mig så upprörd och arg, de känslorna väcks till liv igen av att läsa din tråd. Jag har varit så fruktansvärt arg på mig själv att jag slösat så mycket tid, kraft och känslor. Så det är därför ganska gripande för mig att läsa om ditt beteende, följa din historia.

Men jag hoppas att det släpper för dig till slut, för mig tog det den gången, ett par år från att det dåliga(vidrigt hemska) började efter att det nya, fantastiska som jag aldrig varit med om och känt innan, och som jag skulle göra vad som helst för att få behålla, var. Aldrig mer. Jag ger bara en andra chans

Han vågar inte

INNEHÅLL